Pinnar å sånt som man hittar i skogen.

Don efter fason

2010-05-10T10:57:00.008+02:00

På östra Öland stötte jag ihop med en livs levande fiskarmäster. Han var som hämtad ur ett skagenepos med sydväst å allt! Han höll en tämligen tillbakadragen hållning och svarade ej på tilltal. Det gör inget. Jag älskar honom.

Kraaakojdiijl Genas sång

2010-04-06T15:37:00.048+02:00

För något år sedan skrev jag ett inlägg om Numminen och svårmodet. Jag frågade bl.a. efter en fin men något dyster bemärlesedagssång som jag letat efter många år. Jag mindes endast ett brottstycke, vilken jag refererade till "vad gör det om det regnar när man fyller år".

I måndags hörde "foobar" av sig med en möjlig lösning:

"Hej, vet inte om detta fortfarande är aktuellt men låten heter "Song Of Crocodile Gena" på engelska. Kan inte hitta den på Sv (med rätt text) på youtube.

Det kanske kan vara en ledtråd..."

Visst var det den! Fantastiskt! Otroligt! Splendido! ...men jag förstod inte många strofer, ety språket klingade en aning väl ryskt. Här följer ett utsnitt:

Пусть бегут неуклюже пешеходы по лужам
А вода по асфальту рекой
И не ясно прохожим в этот день непогожий
Почему я веселый такой

А я играю на гармошке у прохожих на виду
К сожаленью день рожденья
Только раз в году...

Det där kommer man ju inte så värst långt med. Kyrilliska alfabetet är vackert att titta på. Att förstå är en annan sak. Lite längre ner i kommentatordelen av klippet har dock någon besvärat sig med att låta göra en översättning:

Let the passers go clunky
Through the puddles such a swampy
Let It rain, and flow water on the way
All pedestrians not aware
In this very bad weather,
Why am I so happy today.
Now I'm playing
My Harmonica
For all passers-by, the far and near
But, unfortunately, that's my birthday
Only once a year

*****************INTERMISSION*******************

Kurisosa: Cheburaschka och krokodil Gena är precis vad ni tror, Drutten och Gena. Den svenska serien har dock har väldans lite att göra med det ryska originalet... Tja, fast dockorna inköptes av SVT från den sovjetiska statstelevisionen, och djuret (för det är inget namn) Chebyrascha betyder i runda slängar "den som faller" på ryska, typ drutta. Alltså Drutten. Hursom, själva innehållet i den svenska serien håller sig mest till trams och har, som sagt, väldigt lite med det ryska originalet att göra.

*************END OF INTERMISSION****************

Det börjar närma sig, men det är fortfarande inte riktigt likt den översättningen jag hört M A Numminen spela. Jag beslutar mig för att återigen leta efter den svenska översättningen och den här gången gav det resultat.

Här kommer så äntligen Numminen med låten När jag spelar på mitt dragspel. (Videon, bör tilläggas, har föga med den underbara sången att göra)

Våtgaloscherna nöta trottoaren den blöta

XXX klaffsa i rad

Folk på gatorna raskar undan regnet som plaskar

Det är nog bara jag som är glad

När jag spelar på mitt dragspel är det ingen som förstår

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

Snart så kommer en trollkarl i en trollhelikopter

han har med sig presenter ett helt lass

Gratulerar så hjärtligt jag får biobiljetter

Och så 500 stora strutar glass

När jag spelar på mitt dragspel är det ingen som förstår

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

************************EXTRA FEATURES**************************

Kuriosa 2: I min källforskning har det framkommit att många av de slaviska länderna (rysktalande delar) ej har någon egentlig födelsedagssång att tala om. Det visar sig att det är just"Krokodil Genas sång" som ofta besjungs för födelsedagsbarnet. Otroligt vackert - melankoli på självaste födelsedagen!

Krokodil Genas sång framförd av sovjetiska pionjärer

Ett av de första avsnitten av Chebyraschka i Krokodil Gena - väldans fint! Speciellt när Gena skall skriver en kontaktannons. "Kraaakojdiijl"

Tack Foobar. Tack.

Delta rythm boys - flickorna i Småland

2010-02-24T14:00:00.000+01:00

Minns ni gruppen Delta rythm boys och låten "flickorna i Småland"- Jaså inte? Då skall vi strax fräscha upp ert sargade minne. (smakprov finnes i slutet av artikeln)

I samband med ett mindre kalas hos en god vän i de södra delarne av landet kom låten på tal. Mitt bland diskussioner om hattar och en allmän önskan att besöka ett dansgolv senare på kvällen börjar någon nynna på en låt. Min gode vän, låt oss kalla honom A, hoppar upp från golvet och utbrister: - Jag har den där! På stenkaka! Signerad å allt!

Månntro att undertecknad skärper sin annars druckna kropp då en signerad stenkaka strax skall dyka upp framför synen. Till en början gick det trögt då det visar sig att herr A har en alldeles förträfflig samling kakor av sten. För ett slag tappar jag tron och återvänder till ett samtal om biologi. Det dröjer dock inte många sekunder innan A skrålar: - Jag hitta' den, tamejfan. Se här!

Ur fodralet plockar han så upp en 78-varvare med tidigare nämnd orkester, signerad och alldeles underbar, se själv!

Det är just de här tingesten jag uppskattar mycket. Inte visste väl jag att man kunde äga en signerad stenkaka - jag trodde snarare att autografer hörde den senare delen av 1900-talet till. Att det sen råkar vara Delta Rythm boys gör inte saken sämre. Ett gott stycke svensk musikhistoria som egentligen saknar motstycke i modern tid! Min gode vän överraskar mig och jag blir löjligt begeistrad.

SAAB

2009-12-18T16:57:00.004+01:00

Svenska Aeroplan Aktiebolaget läggs ner och jag blir ledsen på riktigt. Jävla fittsveige. Kuken.

På vandring

2009-09-25T13:12:00.003+02:00

Ibland vandrar en tysk gesäll förbi. Oftast inte. Bara ibland.

Kv. blåmannen

2009-09-24T09:28:00.006+02:00

Kvarteret Negern i Karlstad fick igår stryka på foten efter allehanda påtryckningar. Jag tänker inte lägga in några som helst värderingar i beslutet, det kryllar redan av dem på nätet. Jag vill bara uppmärksamma församlingen på att självaste regeringskansliet, som ligger i hufvudstaden, råkar vara registrerat under kvarteret Blåmannen. En byggnad som f.ö. byggnadsminnesförklarades redan 1935.

Smålands landskapsblomma - Sågverk

2009-09-21T14:37:00.007+02:00

Märta och jag gjorde inte mindre än tvenne utflykter denna helg. Somliga skulle kalla Märta för en bil. Det får stå för dem. Hursom, den småländska skogen med tillhörande grusvägar stod för dörren. Ganska snart uppenbarade sig ett sågverk av rutten karaktär. Mitt hjärta slår ett par extra slag och jag beslutar mig för att utforska det hela ytterligare.

Sågen hade allt: brädor, klingor, bandsågar, karaktäristiska lukter av sågspån och smörjolja, pornografisk litteratur, råttbon, övervakningscentraler, imploderade tak och ruttnande högar av spillvirke o.s.v., o.s.v...

Jag spenderade säkert två timmar bland bråten innan jag åkte vidare. Det dröjde inte länge förrän ytterligare ett sågverk dök upp - inte lika fagert som det första, men ändock. Jag spanade och åkte vidare. 10 min senare dök det upp ytterligare ett... Vid det här laget gav jag upp idén att vandra in, utan noterade position och körde vidare. Det här upprepade sig ett otal gånger under dagen och jag har därmed räddat höstens exkursioner med råge!

På söndagen gav jag mig åter ut, den här gången med en kamrat K. Han ville visa mig något spännande han sett för ett slag sedan. Gissa vad... Jovisst, ytterligare ett sågverk.

Var ska jag börja?

Dialektal föda

2009-09-20T09:25:00.004+02:00

Plats: Kalmar

Prosa

2009-09-17T22:43:00.002+02:00

I Högsby glömdes en boklasse på trottoaren. Någon befriades från mord och prosa. Så går en dag i vårat liv och den kommer aldrig åter.

Bergmans nattygsbord

2009-08-12T13:34:00.003+02:00

På bukkan kränger man just nu Bergmans grejer och gör, helt utan förbehåll, profit på demonregissörens allra heligaste tingest. Här ovan skådas exempelvis Bergmans nattygsbord med inkluderat klotter. Nedpräntat på skivan står b.la. "Rädd, rädd, rädd", "Skitnatt" eller "Den jävla starren breder ut sig".

Jag behöver väl knappast övertyga församlingen om att jag vill ha den där...?

The stranglers på svenska

2009-05-26T10:57:00.008+02:00

Den engelska punk/new wave-orkestern The stranglers är väl mest känd för låten golden brown, som bl.a. är med i en fightscen som hålls på zigenarlägret i filmen snatch. Från början hette de Guilford Stranglers och hade på den tiden svensken Hans Wärmling med i bandet. Han lämnade dock orkestern innan de nådde större framgångar. Låten Sverige/sweden är kul

Golden Brown

Sverige - All quiet on the eastern front

"Låt mig berätta om Sverige
Enda landet där molnen intresserar
Storebror säger det är stället för dej
För mycket tid att tänka, för lite att göra
För mycket tid, för lite att göra
Jag är insnöad pa östfronten

Förändringen är på minimum
Hypokondrisk gravsten
Känslan för humor är förlorad nånstans
Cumulus numbus för dej
Förändringen är på minimum
Hypokondrisk gravsten
Storebror säger det är stället för dej
Jag är insnöad på östfronten"

Engelsk modell av samma låt, Sweden

Geeks, geeks. Wondeful geeks!

2009-05-22T19:16:00.005+02:00

Dokumentärer, alltså verkligheten, tilltalar mig mycket. King of kong handlar precis som titeln avslöjar om det gamla arkadspelet King Kong och dess hängivna utövare. Det är en film om en härlig samling älskvärda nördar (pojkar) som tjivas, tävlar och viktifierar varandra - högt å lågt.
Är du faschinerad av nördar så bör du se den. Här följer ytterligare ett litet klipp från en av deltagarna

Home is where the heart is

2009-05-22T15:52:00.004+02:00

Vissa finner lugnet i stunden, oavsett platsen. De här flyttkarlarna tog tillfället i akt att använda sig av framlidna fröken Janssons möblemang vid 9-fikat. Jag passerade förbi på väg till jobbet och drabbades plötsligt av en oerhörd lust att föreviga dem, med det jag för tillfället hade tillgängligt - min mobilkamera.

- Fan grabbar, får jag ta ett kort? Ni behärskar verkligen konsten att slappna av när tillfälle ges! säger jag så mildt jag kan.

- Visst, det ska gå bra. svarar grabben till vänster i bild.

- Är det kutym inom möbelspeditionsbranschen? fortsätter jag. Jag menar, brukar ni sitta å fika på flaket sådär?

- Javisst! svarar samma grabb.

- Vi kallar det arbetsförmån! infliker grabben i mitten.

- Vackert! säger jag och går vidare.

Solen tog mig.

2009-05-14T14:47:00.007+02:00

Efter ideliga påtryckningar från samhällskritikerna tar jag tillfället i akt och fäller kommentaren ni alla väntat på att få höra:

- Förlåt.

- Vadå förlåt, undrar du. Vem säger han förlåt till? Varför gör han det? Är han sinnesslö, på riktigt?

Ja. Jag är dum i huvudet, och du min vän är minst lika puckad som går in här dag efter dag, timme ut och timme i väntan på nya kreationer, lustigheter och fryntliga kommentarer...

Egentlingen har jag bara en sak att säga till mitt försvar: - Solen tog mig.

Solen tog mig och en mild dekadens i form av ett par mindre utflykter och alltför sena kvällar med vin, fågelsång och en livslång kärlek uppenbarade sig i vårkröken... Så skulle jag vilja säga det, men i så fall ljuger jag. Sanningen är en helt annan och den har med en tids idogt arbete att göra. Ni som har ett arbete förstår kanske vad jag menar. Fritiden blir lätt någonting annat än det man tänkt sig (oändliga antal episoder värdelösa TV-serier, middagar beståendes av smörgåsar med skiftande pålägg och en allt värre längtan långt, långt bort).

Solen tog mig också, faktiskt. Solen och trevligt umgänge på allehanda platser; i Kalmar, i Visby, Malmö, Stockholm, på landet, i skogen, på gatan, hemma, ute, på ett tak, i ett garage, på en klint...

Nåväl, jag lever. Jag har det bra.

bob hund duger bra.

2009-04-03T23:00:00.005+02:00

17 år tror jag visst att jag var. Nervös och jävlig...

Vi hade en autograftävling på sommarjobbet. Det passerade både en å två välbekanta kroppar förbi vår kassa den sommaren. Jag jobbade som konfektör på ett polkagriskokeri i staden som har visst renomé vad gäller den saken. Vi var en bunt mer eller mindre eljest ungdomar som tillbringade somrarna på det där kneget.

Autograftävligen.
En dag dyker Bob Hund upp på restaurangen och jag kände att det äntligen blivit min tur att bidra med mitt strå till stacken (tävlingen). Som sagt, sjutton nervösa år och ett mycket stort fan av orkestern i fråga, plockade jag ihop omkring 30 polkagrisar och smög mig allt närmare deras bord. Jag gjorde min aproach så lugnt jag förmådde och väl där yttrade jag orden... och jag minns dem än idag ordagrant:

- Mina herrar, jag har en deal. Om ni signar det här pappret med era signaturer så får ni tillgång till dessa små sockrade mästerverk.

Jag förundras ibland fortfarande över mina väl valda ord, kanske främst eftersom jag mins att jag vid tillfället skakade av nervositet. De gjorde inget större motstånd, utan signade polkagrispappret med sina kråkor. Till å med Martin Kann (omslagskreatören) plåttrade ned sin välbekana signatur bland de övriga bandkompositörerna. (se deras dokumentär, de nämner mig faktiskt i förbifarten). Vi samlade många autografer den sommaren och till en början var tävlingen någorlunda jämn. E.H klev dock in i slutet av sommaren med en joker och vann det hela med en, helt otippad, duosigning av radarparet i Trädgårdsdags: Ulf Schenkmanis å Lars-Erik Samuelsson. Det går inte tävla i den ligan. Det stod helt klart.

Vad vill jag med det här? Jo, det jag vill säga är att jg lyssnat en del på Bob H's nya skiva. Jag gillar den. Jag gillar den nästan lika mycket som Ulf Schenkmanis självt.

Bob Hund tuggar grishals

2009-03-30T14:23:00.005+02:00

Bob Hund är tillbaka efter år kontemplation. Jag har nu köpt min första fysiska CD på drygt 8 år. Känns fint. Om skivan är bra eller ej får framtiden utröna, jag har nämligen inte hunnit avlägsna plasten på skivan ännu. Singeln Tinnitus i hjärtat är dock fin och jag inser att jag saknat Thomas Öbergs simpliflierande och smålustiga sätt att beskriva sin omvärld. Vad sägs om textraden: Sväljer du KRAV-märkt eller tuggar du grishals?

Äntlingen!

2009-03-25T15:54:00.004+01:00

Hur kunde jag klara mig utan.

Tack M för insikten.

Ibland ser man ett märkligt hus

2009-03-25T13:29:00.003+01:00

Smålands identitet - enligt Eniro

2009-03-24T09:41:00.000+01:00

Hur man skulle uttrycka smålands identitet? Vännen E ställde frågan till Eniros "fråga vad du vill"-tjänst. Här kommer svaret:

"Smålands natur är exeptionellt rik med sjöar och mellan sjöarna har man under hundratals år brutit stora mängder åkrar. Marken är dock mycket full av sten av vilka man på många ställen byggt stengärsgårdar och rösen. Hälsningar 118118 sms."

Smålands själ består alltså av sjöar, åkrar och stengärdsgårdar. En aning deprimerande kan tyckas.

Lakritsfeber

2009-03-24T09:40:00.001+01:00

På fredagar bjuds det på bastu- och vinterbad ett ganska gott stycke från min bostadsadress. Jag och kamrat M brukar ha som fredagsrutin att vandra de drygt 7 kilometerna till bastuaggregatet (vedeldat givetvis) och pysa ned bland gubbarna och känna in lugnet. Det finns en hel etnologisk avhandling att skriva när det gäller äldre herrar och bastubad. Vi skiter lite i det nu och koncentrerar oss på valda episoder.

Bastuanläggningen är en typisk 60-talsbygge i kommunal ägo; med dusch, omklädningsrum, vedeldad bastu med plats för ett 30-tal sörjande, badbrygga med tillhörande kall östersjö samt en avkopplingsstuga (hatar ordet relaxavdelning) som mestadels fungerar som gemensam ölstuga och ljugarbänk.

Efter bastubadet samlas en mindre hord gubbar för att ägna stort engagemang åt stryktipset. För min egen del kommer tippning och fotboll mycket långt ner på listan över mina allra mest lustfyllda fritidsaktiviteter. Nu har det dock visat sig att jag bor i staden vars fotbollslag år 2008 vann allsvenskan så jag får stå mitt kast för att inte bli fullkomligt alienerad bland fotbollshuligubbarna.

...en det finns något magisk i att få tillhöra den exklusiva skaran som sitter där med tipslappen och pennan i högsta hugg. För att fatta mig kort: Jag stortrivs! Det finns en finns en mängd ritualer och förutspådda gliringar mellan gubbarna. Det hela börjar med att vi unisont utser en ordförande för kvällen. Ordföranden väljer spelstrategi och har någon form av veto, annars går man laget runt och var å en placerar kryss på den match som helst behagar. Vi dricker öl och gubbarna går snart in i gamla haranger; tjatar, gnäller, piper och anklagar. Jag sitter mest tyst och iakttar, dels för att jag inte kan det här med fotboll något vidare och dels för att jag hänger mig åt den speciella gemenskap som uppstår när ett gäng halvnakna gubbar samlas i slutna rum.

Till evenemanget hör det till att någon har med sig en liten hutt att bjuda på, denna dag inget undantag. Koskenkorva med lakritsssmak erbjöds och den äldste av herrarna tackade till en början nej, men när han såg vad det var som bjöds började det strax att spritta i gubbstackarn. Efter en sup blir han alldeles tills sig och åminns både det ena och det andra. 80-talets lakritsshots, finladsfärjor med pingvinlakrits. Saltlakrits verkar vara som en drog för honom. Han säger nått i stil med:
- Det händer att jag och Sonja (hans påstådda fru) går ner till pressbyrån om söndagarna. Där köper jag inte mindre än tio lakritspipor. Söndagsmiddagen är räddad.
Han fortsätter sina anekdoter och berättar om att han en dag i ungomens ljuva år kände sig lite tjyvens och att en dam såg att han knaprade lakrits. Hon berättade att man kan få feber av för mycket inmundigande av lakrits, så kallad lakritsfeber!

Fasadklättraren - genvägen till din ungdom

2009-03-16T22:14:00.005+01:00

Mången år har gått sedan serien fasadklättraren sändes för första gången på SVT 1989. Själv var jag omkring åtta år och har alltsedan dess väntat på en repris. 2003 gick så en men den missade jag. Jag hade så smått gett upp hoppet om att få återse den serie som så starkt har präglat min uppväxt tills jag drog en chansartad sökning på en välkänd sida för distribution av konventionella medier. Jag fann den! Jag lät den mogna ett par dar på min hårddisk för att i söndags låta den ha ny-premiär i hemmamiljö.

Den är precis sådär bra som jag minns den. Okej, tiden har tyvärr inte gjort den all rättvisa. Skit samma, för mig uppfyller den så mycket annat. Den väcker minnen till liv. Jag återminns nu så mycket kring tiden när jag såg fasadklättraren för första gången. Mitt rum rosa rum t.ex., eller min ovilliga LP-spelare, spindelmannen-lakan, 50-talssoffan i TV-rummet eller grekiskt lantbröd med micrad ost och Oboy.

När det gäller fasadklättraren är det främst tre saker som jag minns. Musikens repetitiva kraft, Björn Kjellmans naivitet och en perfekt åldrad Per Oscarsson i rollen som Larsson/Katten. Introduktionsmusiken består av en starkt 80-talspräglad jazz med en lika 80-talspräglad saxofon. Larsson/Katten (Per Oscarsson) lär den unge, naive och mycket vilsne Phillip (Björn Kjellman) att finna en mening med sitt liv - han ska bli mästertjuv precis som sin läromästare. Katten är f.ö. ett namn som jag själv blivit kallad de senaste åren, ett lustigt sammanträffande?

Nog om det nu. Se den! Om du såg den redan 1989 och minns den som bra 1989, slå ett öga på den igen. Ser du den för första gången 2009 kan jag inte lova dig just någonting - se den oavsett! Du kan väl åtmintone ta å lyssna på den lökiga saxen i sluttexterna? Den är oerhörd

Typsnitt

2009-03-14T16:24:00.004+01:00

I Internets ljuva ungdom, ni vet tiden då man fortfarande använde Altavista och blev tipsad om häftiga hemsidor i den fysiska tidningen Datormagasinet. Ja, på den tiden samlade många på typsnitt som Diablo, Quake eller Rövkräm. Ja, du läste rätt. Rövkräm var ett typsnitt från de svenska fontkreatörerna Tarmsaft font factory. På den tiden fanns det stora internationella samlingssidor för fonter där man bläddrade sida upp och ned för att finna nya inspirerande kreationer från världens alla hörn. Mitt ibland fonter som Idioma, Cibrero eller Faktos kunde det ibland dyka upp namn som Äggstock, Aptango, Brunöga, Tjackluder, Fittsvamp, Kisskorv, Lingonvecka eller Inavel. Ett briljant sätt att sprida alternativa svenska ord till världen, eller hur? Smorgasbord och Stockholm syndrome kanske i framtiden kan ackompanjeras av begrepp som Snedtripp, Rövpåle eller skäggbiff?

R berättade om en klasskamrat han hade i gymnasiet. På svenskalektionen hade läraren frågat honom vilket konstigt typsnitt han hade använt sig av i sin uppsats, varpå han glatt svarade: - Bajsporr!

Är det någon som minns Tarmsaft Font factory?

Idolkort

2009-03-14T15:20:00.002+01:00

Min gode vän P visade en dag stolt upp sitt idolkort på Zappa som han förvarade i sin plånbok. Grön av avund har jag sedan dess, i smyg, letat febrilt efter något liknande att ha i min. På en känd auktionsajt fann jag så för ett par dagar sedan den här otroliga samlingen idolkort, och se där, mitt bland Skifs, Elton John och Robin Gibb står självaste Zappa självt i egen hög mustasch. Jag tänkte: - Den ska bli min, om så är det sista jag gör. 15 riksdaler och en evig väntan senare har jag den nu i min hand. Nu kan vi byta idol-zappa-kort du å jag P.

programmeringsromantik

2009-03-14T15:02:00.005+01:00

Grandaddy. Jag återupptäckte precis Grandaddy. Den här underbara videon är tillverkad på en Apple II+ från 1979 och tog säkerligen onödigt lång tid.

Mitt värde i kopparmynt.

2009-03-07T00:06:00.007+01:00

Jag har fått ett kuvert av gul-röd ton. Brandorange sa fröknarna på dagis.

Måste jag vara medveten hela tiden?

SAAB: älskade bil

2009-03-04T10:33:00.001+01:00

Min första förälskelse - SAAB V4

4-5 år tror jag visst att jag var. Tandläkaren kom för att hämta upp oss i sin bruna saab (v4) herrgårdsvagn av äldre årsmodell. Bilen var en aning luggsliten redan då, men jag är, såhär i efterhand, tämligen säker på att den där bilen rullade ytterligare 15 år innan den for till skroten för sin sista vilan.

Detta mästerliga stycke ingenjörskonst har få motsvarigheter i dessa dagar. Jag tycker dock att SAAB har förädlat grundformen på ett ypperligt sätt i dagens efterkonstruktioner. SAAB går en oviss framtid till mötes och jag kan bara hoppas på att V4:an kan fortsätta inspirera även framtida kreationer, helst miljövänliga sådana.

Barnbarn

2009-02-28T01:56:00.006+01:00

När man är farmor, farfar, mormor eller morfar slipper man se hur det slutar.
Jag ska bli morfar... eller farfar om det kniper.

Jag har vunnit!

2009-02-18T14:10:00.003+01:00

Idag är jag glad! Jag vann tydligen på något engelskt lotteri här i veckan. Jag har ju inte ens spelat. Är det nån som råkar bo i England och kan hämta ut vinsten?

"Confirmation Letter You won (940,000.00) Nine hundred and forty thousand Great British pound in the United Nations Lottery Program (your victory Numbers (7-2-9-6-000-1-97) Contact staff: Mr.Mike Clifford E-mail: mr.mikecliford@yahoo.com Thank you, Elizabeth Addison Minister of Information"

Brev till samhället - en ny folkdräkt

2009-02-16T18:46:00.002+01:00

Ibland har man namnsdag. Ungefär en gång om året för att vara ganska exakt. En del får inte fira nån namnsdag för att deras namn inte finns med i kalendern. Ibland väljer de då istället ett datum med närbesläktat namn och använder det som sitt eget. Det anses av somliga som löjligt. En dag stod i alla fall mitt namn där i almanackan. P kom inrusandes på kontoret med en present i form av en bok. Han visste intet om den stora dagen (inte jag heller om jag ska vara riktigt ärlig), utan hade helt sonika bestämt att jag var värd en bok oavsett. Mycket älskvärt.

Boken heter Brev till samhället och återspeglar ett par, mer eller mindre, seriösa brevkorrespondenser mellan pseudonymen Eric Ericsson och olika offentlighetspersoner och myndigheter runt om i vårt land. Den är väldans söt och jag tänker här ge ett litet utdrag:

"Bäste Mona,

Det är med stor glädje jag skriver detta brev. För att hedra socialdemokratin har jag låtit tillverka en dräkt till dig. Dräkten är unik och symboliserar Sverige. Jag har arbetat i material som älgskinn, stål, näver, bark, ull och syntetiska material. Dräkten är en modern folkdräkt kan man säga. Jag skulle vilja överlämna den till dig omgående. Jag kan komma förbi personligen, eller skall jag skicka den per post?

Varma hälsningar
Eric Ericsson"

Svar:

"Hej Eric! Tack för ditt brev som kom mig tillhanda den 22 augusti 2002. Det är vänligt av dig att vilja ge mig en dräkt som du har låtit tillverka. Som du säkert förstår är jag just nu mest på resande fot. Du kan därför antingen sända dräkten per post eller lämna den hos vakten på Näringsdepartementet.

Stockholm i Augusti 2002

Med vänlig hälsning Mona Sahlin"

Här skall kulturutredas!

2009-02-12T10:36:00.003+01:00

Dekadent frisksport

2009-02-03T16:35:00.004+01:00

Jag har en stark önskan om att få ingå i de här gossarnas gemenskap. Dekadent och halvhjärtad frisksport är något av det vackraste jag vet! Och vilken outfit sen.

Patrik Sjöberg innehöll en gång i tiden titeln världens bästa höjdhoppare. Under samma tid innehöll han även titeln världens bästa kedjerökande höjdhoppare. Frågan är om han inte fortfarande innehar den titeln.

Join the dark side

2009-02-03T10:33:00.006+01:00

Den flitige fotografen som har studio i huset där jag jobbar har en allvarligt svart t-shirt med texten:

Join the dark side, we have cookies

Det är sällan jag faller för tröjor med textbudskap och jag vet inte riktigt varför jag tycker om den. Det kan har något med J som bär den. Den passar sig bra på honom, tror jag.

Hönan, ägget eller professorn?

2009-02-02T16:08:00.010+01:00

Nya bildbevis i den eviga diskussionen kring hönan eller ägget gör gällande att de båda faktiskt utvecklats i stereo. Här ser vi en tidig prototyp av höna med ägg. Professeur John Höuld, Eindhoven Univeristät placerar här ägget i en för ägg avsedd låda och redogör senare i sin avhandling:

"...lägg särskilt märke till storleken på höna rev. 2 [Fig. 5] och den ringklocka som planerat att ringa vid leverans. Vidare studier påvisar viss problematik; främst kring hönans storlek som sådan, men också kring ringklockan som av vissa upplevs som ett störande inslag, särskilt i urban miljö. Vi jobbar för närvarande på att minska hönan och äggets totala volym till ca. en femtedel. Gällande ringklockan kan vi meddela att vi nu slopat idén helt och fullt och att vi istället satsar på fristående underrättelse med hjälp av något vi, i projektfas, kallar för "Tupp"."

Zappa, solglasögon och parapsykologi

2009-02-01T19:08:00.010+01:00

Helgen firades med skiv- å antikmässa; dem båda mycket välkomna och festiva inslag i ett annars något grånande januarileverne. 3 skivor, ett par solglasögon av äldre modell samt ett par parapsykologiska testkort blev dagens fynd. Herrn som sålde korten påstod sig ha en jävla massa arbetslampor av äldre modell. Jag är mycket knäsvag för arbetarlampor - ni som känner till bergepp som Triplex eller Jielde vet precis vad jag talar om. Han hade inga av dem med sig, tyvärr.

Min favvoskiva med Zappa Apostrophe (') blev min för en ynka 50-lapp. Dag Vags 7 lyckliga elefanter å Sparks Big beat kostade nån tia styck. För ett kort slag såg jag min chans å köpa på mig Kim Wildes samlade verk för några futtiga tior, men jag avvärjde mig i sista stund. Nu ångrar jag mig på riktigt.

Antikmässan var lite småtrevlig, få storslagna tingest för en obskyrsamlare som undertecknad, men efter idogt slit finner man sina korn. Se här t.ex., ett par prima solglasögon anno tidigt 1900-tal är nu i min ägo. Som den lillfarbror jag är charmade jag försäljaren på allra bästa prata_gamla_prylar-snack å strax hade han självmant prutat ned glajjorna under halva priset. Dem passar mig inte ens.

Dessa zenerkort gick mig helt förbi. E fann dem bland annat skrot. Det visade sig att hon kände till en del om parapsykologi. Jag gick igång stenhårt på den amerikanska och skitlöjliga mumbo-jumbon. En solklar investering!

Till zenerkorten fick jag denna lilla finpåse. Liljegrens Färghandel måtte ha varit en söt liten affär, nångång i början på 1920-talet med telefonnummer 78!

PK AB

2009-01-24T19:28:00.001+01:00

Tunisien, Sousse - 2008

Insikt

2009-01-24T18:17:00.003+01:00

Utan djupare analyser vill jag delge att:

- En rejält tilltagen bildskärm av god kvalitet spöar skiten ur vilken jävla processor- å ramstinn dator som helst. Det är den visuella upplevelsen som gör skillnad och skapar möjligheter. Du har tid att vänta. Du har väntat hela livet.

Kundservice anno 2009

2009-01-24T12:54:00.003+01:00

Idag hände det! Jag ringde en av de större telefonbolagen i landet och blev utomordentligt trevligt bemött av en My när jag ville ändra faktureringsadress. Föregående år har annars kantats av diverse problem med just telefonbolag och kundservice. Borde jag gå på kafé idag - vem vet, kanske har även nån barista bestämt sig för att för en gångs skull skina upp?

Undrens tid är inte förbi.

Stökig natur?

2009-01-22T19:11:00.004+01:00

Är du som jag, värdelös på att hålla ordning på saker? Lugn å fin. I Dokumentären "Mitt stökiga liv" berättas det om fördelarna med organisationskaos. Jag har aldrig varit speciellt orolig för min stökiga natur, tvärtom jag hyllar kaos, men det är skönt att få lite belägg för sin aviga inställning kring disciplinär ordning. OBS! Den slutar sändas på SVT-play den 19 feb.

Autobahn och klimatfrågan.

2009-01-19T21:22:00.005+01:00

Jag håller tillsammans med ett par andra kulturnördar på att anordna en seminariedag under titeln: "klimatfrågan och kulturarvet". Jag letar efter bilder att använda till en kommande hemsida (tips emottages tacknämligt). När jag googlade "översvämning" fick jag upp den här finbilden! Visst är den söt som kratta? Inte hade jag väl en aning om att det var översvämning i Bollnäs i maj 1916.

Bollnäs ja. Första, och sista, gången jag var i Bollnäs uppfann vi en drink som snabbt introducerades som "det nya" på den lokala baren. Den bestod av Jägermeister, vodka å Fanta. Vi döpte den till Autobahn och vi jobbade stenhårt på att alla i baren minsann borde investera i en. Det gjorde de. Vi fick "vänner" för livet och jag tappade för ovanlighetens skull helt förmågan att stå upprätt.

Nästa morgon stapplade jag okristligt tidigt ut i skogen kring Järvsö för att förbereda mig inför min oerhörda och absoluta död med tanken "Varför åh varför - Autobahn var ju inte ens god".

Arbeit, arbeit - arbetsmusik

2009-01-14T20:41:00.003+01:00

Om man, som jag, ibland jobbar med att skriva ihop innehållsrika och episka rapporter behövs det hjälpmedel för att "komma in i matchen". Min vän P, som jobbar som programmerare, sa förra veckan nånting i stil med:

"Innan jag sätter igång med ett nytt och krävande jobb så stannar jag upp ett slag, böjer mig bakåt och sträcker ut mig för en kort sekund. Jag tar sedan upp mina hörlurar och förbereder t.ex. Opeth på hög volym. Innan jag ger mig i kast med den analkande uppgiften knäcker jag med fingrarna och samlar kraft genom att stirra in i skärmen, precis som om det var mitt viktigaste Slalom-lopp. Sen trycker jag på play och ger mig av."

Jag gillar den beskrivningen, jag tillämpar den inte själv men jag förstår fullt ut nyttan av den. Jag har berört ämnet förut (läs: Jarre) men kommer här att ge ett litet exempel på hur jag jobbar.

För min egen del tar det en stund att komma igång med skrivandet, väl där så kan det flyta fint en lång stund. För att snabbare just "Komma in i matchen" behövs musik. Receptet för musik att jobba till är enkel: Monoton, ambient och ny för örat.

Har du Spotify föreslår jag att du testar Stephan Bodzin nästa gång du måste få något gjort. Jag säger INTE att det är bra, men det gör sin grej.

Arga lappar

2009-01-14T09:08:00.004+01:00

Kamrat C sände detta lilla mästerverk i "arga lappar"-genren. Hon jobbar kommunalt och kommenterade det hela med: "Någon har vaknat en smula på fel sida tror jag OCH var är egentligen alla dessa internpostkuvert....?"

”TOMMA KUVERT”

HAR DU NÅGRA DU INTE BEHÖVER? KOLLA NOGA. DEM MÅSTE FINNAS NÅGONSTANS. DET VAR INTE SÅ LÄNGE SEN SAMLADES UNGEFÄR 500 ST. MAN UNDRAR: VAD HÄNDE MED DEM? HADE DEM BARA FÖRSVUNNIT SÅ HÄR ELLER KANSKE MAN ELDAR HEMMA I ÖPPNA SPISAR. SOM JAG HADE SAGT MÅNGA GÅNGER: DET FINNS FOLK SOM VERKLIGEN BEHÖVER DEM. SKA JAG BESTÄLLA NYA. DET ÄR DET ENKLASTE MEN…..VARFÖR NYA OM VI HAR MÅNGA LIGGANDE ÖVERALLT.

TACK PÅ FÖRHAND

NN, INTERN POST

Katten - narrens allra bästa "vän"

2009-01-06T23:47:00.011+01:00

Som van Internetanvändare blir man sällan förvånad över människans fantastiska kreativitet numera. Då och då sker det ett undantag, som idag. Det hela började med att jag i morse fick en länk via epost från en kamrat. Inget "Hej hur är det", eller "Du, det är så att..." Nej då, på rubrikraden var det endast inpräntat en adress, den löd: http://www.catsthatlooklikehitler.com - Den gjorde min dag! Tack H:r G!

Jag visade sidan för kamrat P som skrattade ljudligt och passade även på att sända en länk till kamrat R som i sin tur sände den till sin storebror och min vän J som genast kände sig manad att blogga om det hela - snabbare än jag kunde säga knäppkänga.

Här ett exempel på en "Kitlerkatt"

Jag har stött på en å annan sida som handlar om katter genom åren, det är på ett lustigt vis väldans lustigt att just göra narr av katter. Dessa, annars så pryda och självständiga djur.

Ger här en liten lista på besöksvärda sidor i ämnet:

Kitten Cannon - Som namnet avslöjar handlar det om att skjuta katter så långt som möjligt. Mycekt underhållande - jag lovar.
Katzen Diesel - En tysk herre som presenterade en maskin som gör diesel av slaktavfall. Han råkade nämna att kattungar var mycket proteinrika och därför gav hög avkastning, något de tyska djurrättsaktivisterna tyckte lagom mycket om.
Kitten: Independent woman - innehåller en fin-fin cover och en tokrolig xylofonspelande kattunge på syra. Jag och kamrat J tittade på den videon en väldans massa gånger för en herrans massa år sedan. Finns även ett par andra roliga Kitten-covers på samma sida.
Schrödingers Katt - Om man inte tycker om lustigheter finns det även katt-teorem att klura lite på, ett spännande tankeexperiment inom kvantfysik.
Kattpiano - Ett av mina allra första blogginlägg handlade om kattpianot. En fantastisk skapelse!
Utsikt från en kattkorg - Vännen R's katt Sigge delger oss av sina smått löjliga men ibland fin-fina betraktelser om det svåra livet som tjock, röd katt i sina allra bästa år.

Här den vidrigaste kattbilden som man egentligen borde ha på en t-shirt. Tack R. för delgivning.

Sport att minnas - JVM 2008

2009-01-06T15:19:00.004+01:00

Undertecknad gick till sängs sent som kratta igår. För en stunds förströelse slog jag igång televisionsappuraturen och junior-VM finalen i ishockey gick av stapeln. Fäderneslandet mötte Kanadickerna och jag slog ett halvt, och tämligen trött getöga, sportsligt ointresserad som jag är. 10 minuter senare sitter jag upp i sängen, bitandes på naglarna. Då och då hör jag ett kvädande ljud ur mitt struphuvud när det är nära mål i den ena eller den andra buren. De unga grabbarna spelar en helt annan typ av hockey än de jag är van att se i de sammandrag man skådar i sportspegeln. Fart å fläng samt en total och enveten orädsla präglade matchen - som ärligt talat var en av de mest spännande finaler jag sett på mången år. Att fäderneslandet sedan förlorade gjorde mig absolut ingenting - det var matchen och inte vinsten som betydde något.

En annan rolig detalj var att se Niklas Wikegård genuint skitförbannad i pausen mellan andra å tredje perioden när de ettriga kanadickerna kört på fäderneslandets målvakt för tredje gången.

Ibland, ytterst sällan, är sport rikgtigt, riktigt roligt.

Haille Sellasse, Up Your Ass

2009-01-05T14:05:00.010+01:00

Street art a´la Banksy - Västbanken 2005

Religionskrig, en återkommande klassiker. I Gaza kreverar färgglada bomber och territoriella gränser fabuleras, allt enligt nån sionistisk urbaniseringsidé framyrad av Theodor Herzl med ackompanjemang för nått hundratal år sedan och som alltsedan dess utvecklats till någon form hävd liknande: "Du får inte va med å leka, vi var här först - för typ tretusen år sedan".

Jag blir en smula trött.

Mitt tal till samtliga involverade:

Mina gubbar!

Jag har samlat er här i afton för att ge er lite enkel och lättsmält information om det aktuella läget. Som världsmedborgare vill jag påstå att "New shit has come to light" och med det åsyftar jag förstås den något trötta men ack så aktuella "klimatfrågan".

Nåväl, det är egentligen bara en sak jag har att säga: Ni ska inte vara oroliga mina herrar. Inom kort kommer det inte att finnas så mycket att "pennfajtas" om - mer än sand, Lazarus håla och kanske en och annan sten. Det kommer vi alla se till, alla och envar.

Religion, kultur och historia i all ära - men ärligt, vill ni verkligen bosätta er på en plats som, enligt klimatprognoser, kommer att vara obeboelig? Det verkar osunt och högst obegåvat. Ni gör som ni vill, men hade jag varit i era kläder hade jag försökt att tänka lite utanför lådan; lägga ner det här med religionskrig och för en gångs jävla skull samarbeta mot ett högre mål. Låt oss kalla projektet Operation: Överlevnad. Jag är övertygad om att vi alla har något att vinna. Vad sägs om exempel som: Möjligheten att gå utomhus utan att stekas till döds, förmånen att få bli mamma, pappa eller t.o.m. farfar eller enkla saker som rent dricksvatten, kärlek och tillgång till en familj?

Jag kan förstås ha helt fel, men fan, kan det inte vara värt ett test - att liksom rädda mänskligheten? Där jag bor nu kommer det nog finnas möjlighet att "börja om" utifall att saker tenderar att bli alltför jobbigt. Vi kommer nog att ha ett drägligt klimat med skog, vatten och sånt som kan komma väl till pass för Operation: överlevnad. Ni är alla välkomna, men trötta och förlegade idéer om det där med territoriella gränser, vem som var först eller har rätt till vad får ni lägga på hyllan.

Väl mött!

Här följer en liten punkbit som sammanfattar det hela på ett tämligen enkelt sätt:

Man vänjer sig

2009-01-04T02:13:00.004+01:00

Kjell Höglund summerar det svenska svårmodet:

Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Stora och små pojkar

2009-01-03T21:30:00.003+01:00

Ute faller snön på riktigt för första gången på länge. Undertecknad med kamrat är ute och roar sig i nysnön på vuxet vis - promenad.

På gatan står två unga herrar om 10-12 år och skottar snö, till synes lite på måfå. Undertecknad med kamrat passerar de unga herrarna och den ena unga herren säger till den andra:

"Vad man känner sig liten när dem gick förbi"

Tänk vad 15 år och en extra meter gör för ens grace

Sportradion

2008-12-25T00:18:00.004+01:00

Jag lyssnade till sportradion igår eftermiddag.

Sportradion har aldrig sagt någonting till mig.

Delar av helheten: Episod 2 - Musik: mellanspel

2008-12-23T15:58:00.015+01:00

Delar av helheten är en följetong där mer eller mindre episka bitar ur filmer, böcker och musikaliska verk framhävs med en kort motivering. Idag kommer musikaliska verks mellanspel att avhandlas. Det är lite svårt att frammana låtar på kommando i detta nu så jag radar upp ett par verk, helt utan ordning och listning. Jag ska försöka motivera mig något också, om jag ids. Jag använder mig som vanligt av Youtube men videorna har i detta fall underornad betydelse. För att uppskatta mellanspelen bör man givetvis lyssna på hela låten, men koncentrera sig lite extra vid vissa tidangivelser.

Först ut är låten "Kim & Jessie" av orkestern M83, vilken är en fransk grupp som jag lärt mig uppskatta alltmer den senare tiden. Mellanspelet börjar i detta fall 2:17 och 2:35 kommer ett mäktigt val/synth-ljud som tillsammans med ett tilltagande trumljud gör hela upplevelsen. Det hela når sin kulmen 2:50 då trummorna gör en fill-in och låten fortsätter som om inget hade hänt.

M83 - Kim & Jessie

Det var den första. Vi går rast vidare och presenterar ett svenskt bidrag: Shout out louds och låten "Please, Please, Please". Shout out louds skiva "Our ill wills" är f.ö. ett fantastiskt album och funkar bra i kategorin kompletta skivor och jag har anledning att återkomma i ämnet. Hur som helst, låten är en trevlig kreation och 2:00 in i låten börjar ett fin-fint mellanspel i form av en xylofonslinga som gärna etsar sig fast i hjärnbarken.

Shout out louds - Please, please, please

Eftersom det är min blogg och gör precis vad jag vill tänker jag presentera en, om möjligt, än viktigare Shout out louds-låt med fantastiskt mellanspelssnack. Till låten "Hard rain" har jag en del personliga kopplingar som utspelade sig under våren 2008. Vi kan begränsa informationen till att det handlade om åtrå, längtan och allt det där som kan drabba även den bäste. 2:57 börjar texten "I try to tell myself at night when the dusty old pictures are all out of sight that I think I will be alright. Don't come closer morning light". Den läses med en arrogant och någorlunda hes kvinnoröst (keyboardisten i bandet). Låten är helt fantasiskt på många sätt och jag tror även jag kommer att plocka en annan textrad när den här följetongen avhandlar textrader på ett eller annat sätt.

Shout out louds - Hard rain

Sådär. Nu förflyttar vi oss rask till mitt favoritmusikland Danmark. Gruppen heter Kashmir och deras låt "Kalifornia" är ett litet mästerverk. 3:35 börjar en avgörande del av låtens eget välbefinnande och 3:48 brakar det lös ett helt fantastiskt litet epos, som verkligen behövs för att få låten att skina lite extra.

Kashmir - Kalifornia

Jag beställde lite skivor på nån onlinesajt för många år sedan, kanske var det Boxman när jag tänker efter. Nåväl, jag spontanköpte lite skivor hejvilt och fick efter ett par dar hem en trave CD. Bland dessa låg albumet "united" med orkestern Phoenix. Den skivan kom att spelas en väldans massa det året (2000) och speciellt låten "funky squaredance". Låten är egentligen skittråkig men 5:20 börjar det hända grejer. Ett vinnande elgitarrsriff och textraden "funky squaredance" loopas för att nå ett vackert anti-crescendo 6:40, där elpiano, ett enkelt trumkomp tillsammans med rabblande text skapar kärlek!

Phoenix - Funky squaredance

Nu Zappa. Låten "Duke of Prunes" är kul. Den har också en fin slinga med början 1:03

Frank Zappa - Duke of prunes

Väl inne på Zappa blir det lätt svårt att sluta. Här är en mångfacetterad skapelse på 2:18. Trots tidsnöd klarar Zappa av att avhandla flertalet delar i rask takt. Vi börjar vid 0:01 i skev rock. 1:07 tar en form av skönsång vid och 1:24 börjar mongotango för att 1:50 avslutas med upprepning av textraden

"Good morning your highness / oo oo ooo
Good gosh, you're sumptuous / oo oo ooo" - Hela texten här. Analysera gärna och förklara sedan elitistiskt för mig hur käre Franke är funtad

Frank Zappa - Father O Blivion

Jag har tusen av dessa referenser men jag måste stoppa nu. Du börjar fatta vinken tror jag.

Nej, jag måste ta en en låt till annars finns det risk för att kamrater från ungdomens tidiga år för alltid tittar snett åt mitt håll. Jag pratar naturligtvis om Rush, "Den kanadensiska powertrion", som en välkänd killing i manegen uttryckte det en gång. Rush är i mångt och mycket min allra viktigaste orkester genom åren. Låten "La villa strangiato" sammanfattar deras kompetens på ett ypperligt sätt och under perioden 3:49 - 6:01 uträttas storverk - "God damn what a rush"

Rush - La villa strangiato

Andra låtar med mer eller mindre magiska delar:

- Feist - "Intuition" 3:45 och magic moment vid 4:02 då kören sjunger med afrikansk feeling (ingen referens funnen å Youtube).

- Patrick Wolf - Demolition. Nån gång i slutet där det drar igång en massa flöjtar och prylar (ingen referens funnen å Youtube).

- Pennywise - Bro hymn. Ett klassiskt "öhh öhh öhh öhh" á la fotbollshuliganism följer låten som ett mantra. Du vet, lite som white stripes "seven nation army" som man idag hör på var och varannan skolavslutning/lagsportsuppträdande.

Jag inser nu, såhär "post mortum", att jag tagit mig igenom min egen musikhistoria någorlunda kronologiskt ändå - back to the roots. Viktiga nedslag har gjorts och statements har framkommit. Många fantastiska verk har ännu missats, men det finns god anledning att återkoma till musikens förtrollade värld i den här följetången. Ämnen som intron, solon, avslut, textrader och covers har inte ens nått sitt embryostadie ännu. Håll ut och kom föreslå gärna egna bidrag!

Delar av helheten: Episod 1 - Skateboard

2008-12-21T23:00:00.015+01:00

Filmklipp, böcker, scener, låtar; vissa har dem. Jag talar om de där speciella sekunderna i slutet av filmen som höjer den till en femma, eller det där mellanspelet i låten som gör att du stannar upp och njuter med hela din lekamen. Eller när du läser den där episka textraden i boken, och tänker: "Fan, det där är ju helt briljant. Jag önskar jag hade skrivit det själv".

Jag har samlat på mig massor av dessa scener, det har vi alla.

Den här samlingen kallas således "Delar av helheten" och kommer att utspela sig i ett ännu onumrerat antal episoder, med början på något så märkligt som skateboardfilmer.

Jag har ett förflutet inom brädåkningens enkla konst och ska genast erkänna, såhär i efterhand, att jag alltid aldrig var någon mästerlig skateboardåkare. Feg och jävlig stod jag nog mest bredvid och tittade på när mina, mer adrenalinstinna, vänner gjorde handrails, 360-flip och annat som hörde sporten till. Jag "levde" dock skateboard under åren 1993-1996 med allt vad det innebar; kläder, musik och trender. Sedan dess har jag följt utvecklingen av kulturen och måste säga att jag är nöjd över vad den har utvecklats till idag. Under vår tid lyssnade vi mest på skatepunk, hade overkligt stora kläder och luktade tonårs-svett, vilket resulterade i att vi sällan blev tagna på allvar. Idag har skatekulturen mognat en del och är en stor industri för kläddesigners och musikindustri där trender och annat ses i alla dessa skatefilmer som fullkomligt spottas ut på marknaden. Det finns mycket att visa i den här genren, men jag ska hålla mig till de där episka klippen så det blir någon måtta på det hela.

Vi börjar från början. Den första skatefilmen jag såg var Plan B:Questionable. Filmen var upplysande och magisk för en 12-årig småstadsgrabb som jag. Rörliga bilder på människor från det stora, och senare vidriga, landet i väst visade sina allra främsta förmågor inom sporten och bland alla dessa ungdomar fanns en åldringsman: Rodney Mullen. Mullen är den mest tekniskt skickliga brädåkaren vi har och han har i mina ögon alltid varit något av skateboardkonstens allra geekigaste personer. Här syns klippet som fick mig att stanna ute längre om sommarkvällarna och nöta lite extra på mina ollies.

Mullen har varit med ett tag, här ett klipp från 1984:

Och här i sitt esse, typ 20 år senare:

Fantastiskt.

Nu går vi vidare till ett annat bidrag - Ali boulala. Ali är svensk och en sann idiot på många plan. Rent tekniskt är han inte fulländad, men gossen kan konsten att underhålla sin publik. Han gör det ena vansinnesdådet efter det andra och däremellan lever han ett högst dekadent liv. För tillfället sitter han inne efter att ha kraschat med en motorcykel i hög fart. Vid olyckan avled hans vän Shane Cross och själv hamnade han i koma en tid. Kanske platsar han inte att nämnas i samma inlägg som Mullen, men i det här fallet får han faktiskt vara med - som en svensk jämförelse, om än en skev sådan. 5:44 in i filmen hoppar Ali ut för en overkligt lång och otäck trappa - det är just det klippet jag ville visa dig. Är du inte invigd i skateboardens konst finns det en risk för att du inte blir speciellt impad av det här.

Vi avslutar med ett bidrag från en av alla dessa fantastiska introduktioner som dessa filmer ofta har. Det här är en vacker bit filmad med höghastighetskamera och rackarns trevlig. Sådär, tag nu fram din allra bekvämaste fåtölj, sätt på en kopp the, svep in dig i mormors fulfilt och se introt till filmen Lakai - Fully flared

Favoritvideo Nr 3: Grandmaster Flash - The message

2008-12-14T22:50:00.005+01:00

Det fanns alltså en tid där man rönte framgång genom att stå och se överdrivet tuff ut. Det refereras en hel del till den här videon då och då i min bekanskapskrets, lines som "Ja, där stod han liksom och såg lite Grandmaster Flash ut", med det menas att någon verkligen såg tuff ut och att man liksom "köpte" de facto.

Det här är ju bara så fantastiskt. Grandmaster Flash konserverar och representerar så mycket av det tidiga 80-talet i den här videon. Kläder, stans, videoklippning, musik - den har det mesta man kan kräva av en musikvideo från tiden. Den saknar dock en sak: Dansen. För att komplettera det hela en smula kommer därför en video till; Break Machine med låten "street dance". Breakdance blir nog inte bättre än såhär. En annan spännande reflektion är att se den genuina glädjen dessa herrar har när de dansar gatan fram - lite tvärtom mot ovanstående video alltså. Dessa grabbar gillar inte puffror, crack eller gänguppgörelser - de vill ju bara dansa, låt grabbarna dansa! Det är en förträfflig låt förövrigt.

Säg den lycka som varar

2008-12-13T23:15:00.007+01:00

Idag har ett helgon vandrat omkring lite varstans och sjungit för den deprimerade Norden. En god vän fyllde sina 29 och jag förärade densamme med ett telefonsamtal ända till England. Vi pratade om gasoleldad uppvärmning och dennes tillfälliga brist på just denna bekvämlighet. Min vän kommer, i väntan på värme, inatt att sova med halsduk och långkalsonger, och förhoppningsvis kommer inte, som han själv sade: "snoret frysa till is".

Själv har jag jobbat mest hela dagen. Ett avbrott för en kort glöggseans hos en kamrat tvingade jag dock iväg min lekamen på. Jag drog på det, in i det sista. Det visade sig vara lite lagom trevligt ändå. Träffade en ung herre som prenumererar på typografiska tidsskrifter och jag berättade för honom att jag aldrig hört talas om något liknande. Han såg konstigt på mig och upplyste mig om att det fanns "ett flertal alternativ att välja på".

När jag kom hem gick jag och letade efter saker i min lägenhet. Vad vet jag inte. Kanske letade jag efter mig själv. Hur som helst, mitt i allt letande fann jag några gamla hembakta lussekatter som låg å skräpade i en skål. De hade blivit över sedan i torsdags då en kamrat bjudit på dem i samband med en kvällsfika. Jag blev plötsligt väldigt glad över att jag trodde mig funnit vad jag letat efter. Sagt och gjort, jag gav dem en stöt i micron och vips så var de som nya! De avnjöts, som brukligt med med ett glas mjölk och jag passade samtidigt på att visa min vän lite uppskattning via MSN:

"Du ska ha en stor eloge för att du valde att placera dina resterande lussekatter i mitt hem! En stöt i micron å de är som nya; avnjutes med mjölk och gott mod!"

Hon svarade:

"Det var så lite så. Glad Lucia typ".

Nu är allt som vanligt igen. Jag letar vidare, kanske finner jag knäck i brödlådan.

Spotify Rev. 1.1

2008-12-12T18:18:00.004+01:00

För en tid sedan glorifierade jag Last.fm och passade samtidigt på att pissa lite på Spotify. Jag älskar fortfarande Last.fm men har delvis ändrat inställning gällande "Spottan". Spotify är ganska bra ändå; inte fulländat, men okej och det har en god chans att bli alldeles förträffligt. Jag ska motivera mig:

Positiva egenskaper
* Kan numera, genom det förträffliga programmet scroblify, faktiskt "scrobbla" låtar till Last.fm
* Möjligheten att ta med "sina" spellistor överallt där det råkar finnas uppkoppling
* Möjlighet att dela ut dina spellistor och kunna lägga få dina kamrater att lägga till å dra ifrån låtar bäst de vill.
* Bra om man letar covers på låtar då den visar alla artister beroende på sökkriterium

Nackdelar, som kanske kan fixas:
* Genre - helt värdelöst att leta låtar och hitta influenser - Last.fm är genial på detta!
* Tappar ibland kontakt och "fuckar" ur
* Musikbilioteket är ännu tunnt men "is growing as we speek" - Last.fm lagrar _allt_ som scrobblas till last.fm, minsta norrländska punkband får alltså vara med.
* Väldigt dyrt, 100 pickadoller per månad är störtlöjligt och den reklambaserade modellen är inget vidare.

Sport till varje pris

2008-12-11T14:55:00.003+01:00

På väg till en fisksoppa, och umgänge av ypperligt god kvalitet, cyklade jag förbi ett av stadens många barer med sport-tema. Klockan var strax efter åtta och en handfull gäster satt och åt eller tog sig ett glas. Karaktäristiskt för dessa barer är de många TV-apparaturer som vanligtvis visar fartfyllda sporter som hockey, fotboll, formel 1 samt en och annan baseball-match. Den här kvällen var temat dock något helt annat. På barens samtliga TV-apparater, kanske en 20-25 stycken, visades curling. Spännande.

Kompletta skivor: Atomic Swing - A car crash in the blue

2008-12-10T09:52:00.005+01:00

I brist på kreativitet gör man det enkelt för sig. Man listar saker. I serien "Kompletta skivor" kommer, precis som titeln anger, fulländade verk presenteras - skivor där samtliga låtar är små mästerverk av den ena eller den andra anledningen. Dessa album görs än idag men blir allt svårare att finna nu när mediet är digitalt och ryckt ur sitt sammanhang i form av lösa mediefiler.

Ordet "komplett" gör det överflödigt att i fortsättningen behöva dra till med floskler som: magiskt, episk, fulländad, - ett mästerverk och så vidare. Ett album kan vara fulländad på lite olika sätt, utan att för den skull tillhöra världens_bästa_skiva-kategorin.

Först ut är då Atomic Swing debutalbum "A car crash in the blue". I det här fallet är motiveringen enkel: Skiva som undertecknad nött på så pass mycket att _alla_ låtar gått in i andra eller tredje andningen. Skivan har spelats i hem-miljö sedan unga år - hela familjen var involverad. Den har nötts i ungdomens allra första frigörande episoder där folkölen florerade och försiktiga nyp, trånande blickar och kärleksmöten tillhörde vardagen. Den har spelats under resor till "stugan" där fiske och umgänget i vuxna unga herrars gemenskap för evigt kommer att uppskattas. Den har absolut spelats för godisfabrikens helgpraktiserande ungdomar och dess lekamen, som vid arbetsdagens slut dansat hejvilt till de mer uppspeedade låtarna. Den har spelats i sorg och till fest, kaka och sej, i regn och i sol, vår och höst - ja, du börjar nog förstå.

Niklas Frisk, orkesterns sångare, gick så småningom vidare och har pysslat som mångsysslare och varit involverad i diverse projekt. Idag spelar han med fröken Nina i A Camp som släppt en lysande skiva i dagarna.

För att få med någon form av personlig relation till allt det här kan nämnas att herr Frisk i unga år idkat älskog med min morbrors f.d fru på en tvättmaskin i en källare någonstans i mellansverige och att fröken Ninas lillebror har en annan orkester tillsammans med en god kamrat.

Låten nedan heter Carnival stall och är bra.

Mor åt råg. Far åt helvete.

2008-12-09T15:50:00.008+01:00

Slas om boken "Vem älskar Yngve Frej"

"Jag skrev en bok som hette Bönder som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet ‘Vem älskar Yngve Frej’ som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas.

Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete"

Ont om gott om minne

2008-12-02T22:41:00.007+01:00

Högstadiet. Sjuan. Matrast. Skolmatsalen. Raggmunk och lingonsylt med tillbehör.

Tuffaste niondeklassaren står vid mjölken. Den är slut. Tuffaste niondeklassaren basunerar ut sin insikt till hela församlingen:

- Ont om gött om mjölk!

Han går sedan och sätter sig och fortsätter äta under tystnad.

Det här är ett av de många märkliga scenarion som återspelas i mitt huvud lite då och då. Av alla de saker jag valt att minnas, varför minns jag detta? Vad hände med min första kyss, när jag lärde mig cykla, lukten av vättervattnet eller namnet på den där sköna killen jag och Mattias träffade i Egypten.

Ayman. Han hette Ayman, nu när jag tänker efter.

Ayman var fin. Han jobbade som allt-i-allo på lyxhotellet där vi blivit inkvarterade efter det att det blivit översvämning. Den nyinvigda järnvägen hade spolats bort och staden var i kaos. Ayman var en jävel på squash och biljard.

När det gällde squash hängde vi med så gott det gick och biljarden var väl någorlunda jämn ändå. Men den där vakten, han som blev yr och var redo att haffa oss efter det att vi tvingat på honom att testa en snus-pris, eller när vi köpte öl i en kvartersbutik i tron om att ha ett hejdundrans kalas. Muslimer dricker inte alkohol och ölen vart därefter - alkoholfri. Men shisha rökte vi som borstbindare. Med Ayman, som var så bra på squash och på biljard.

Bland gubbar och gubbar i hatt, gubbar i fez och gubbar med kaffe eller te. Där satt vi västerlänningar med äppeltobak, sumpkaffe och backgammonspel upp till öronen. Det var ett jävla tjattrande, och trots att vi inte förstod ett ord insåg vi snart att det denna dag, likt alla andra dagar, var skitsnack som orerades.

Där satt vi med Ayman. Ayman som var så bra på squash och på biljard.

Beundrarbrev!

2008-12-01T20:23:00.007+01:00

Idag hände det! Alldeles nyss faktiskt. I tystnaden mellan två låtar hör jag hur någon springer i trappuppgången. Stegen stannar av utanför min dörr, brevinkastet öppnas och en liten, ihopvikt lapp trillar ned på hallmattan. "Åhå, ett beundrarbrev!", tänker jag och far upp som ett skott för att genom dörrens titthål få en glimt av min hemliga beundrarinna. Hon syns inte till någonstans, men jag hör hur huvudporten går igen ett par våningar ner. Upprymd av händelsen, och med hjärtat i frislag, tar jag upp och vecklar ut den ihopvikta pappersbiten. Där står följande:

Seniorlägenheter. Jag är lagom smickrad.

Det var väl det jag visste

2008-12-01T09:11:00.008+01:00

När man jobbar intensivt med vissa saker blir det som ett mantra. Man tänker i samma banor, går i mönster och skiter lite extra i allt det där som man, även i vanliga fall, kan skjuta lite på. Jag jobbar för tillfället väldans mycket med klimat-, miljö- och uppvärmningsfrågor i några av våra kyrkor runt om i landet I morse insåg jag att jag kanske borde börja tänka lite på något annat då jag i limbo målade fram en bild av en äkta hussvamps utbredning i ett träbjälklag; mycel, sporer och fruktkroppar liksom svämmade över som en "pint" på krogen. Mitt i översvämningen presenterade en röst att mykotoxiner, eller mögelgifter, minsann är farligare än man trott och att 2/3 av fuktskadade hus påvisar detta. Jag minns att min sömndruckna kropp summerade händelsen som "Det var väl det jag visste". Jag vaknade till, gick och duschade och drömmen hade sedan länge passerat ut ur mitt medvetande - trodde jag. När jag lyssnade till P1's morgonnyheter nån halvtimme senare presenterade dem precis det där om mykotoxiner som jag trodde att min alldeles egna, skeva, hjärna hade fabulerat ihop. Det visade sig alltså att min klockradio gått igång och att jag vävt in ekot i min dröm. Det händer ibland, och oftast minns jag inget av det 10 min senare - den här gången var ett undantag.

Det är lite viktigt det där ändå. Trots att förutsättningarna för en hel och ren boendemiljö successivt har ökat allt sedan 1930-talet, är vi idag sjukare och utvecklar mer allergier än någonsin. Spånskivor, täckfärg, fogmassa och allehanda plaster fullkomligt sprutar ur sig mindre hälsosamma emissioner - och blandar man dem samman, adderar lite fukt och stänger in dem i byggnadskonstruktioner, ja då kan det bli riktigt spännande!
Läs mer på Arbetsmiljöverkets hemsida

En intressant morgon

2008-11-30T19:50:00.011+01:00

Det förlorade landet i väst fick plåster på såren gällande den ekonomiska krisen då professor i nationalekonomi, Paul Krugman fick nobelpriset i ekonomi. Att dela ut ett nobelpris i just ekonomi kan kanske diskuteras, men det hör i detta fall inte hit. Paul, som annars flitigt bloggar oändliga spaltmeter ekonomiska dilemman för The New York times, verkade en smula överraskad av händelsen och kommenterade det hela i sin blogg med överskriften "An interesting morning" och fortsatte sedan med det korta inlägget "A funny thing happened to me this morning..." där han länkade texten "funny thing" till nobelprisets officiella hemsida med prismotiveringen. Jag tyckte mycket om det lågmälda sättet Paul annonserar det faktum att ha vunnit det kanske största priset för sin genre. Så jag ska göra samma sak:

En rolig grej hände mig i morse...

Prolog: En västernärkings bekännelser är en stor anledning till att jag själv har börjat blogga så jag blir väldigt glad när Séra Jónatan fattat tycke för mina kreationer. Jónatan är präst inom Svenska kyrkan och får väl i sammanhanget anses som relativt ung i sin genre. Jag har själv jobbat i- och omkring Svenska kyrkan sedan fjortonårsåldern och har stött på en mängd präster av mycket skiftande kvalitet genom åren. Jónatan är av mycket god kvalitet som, trots att vi aldrig pratat ”jobb”, står för en ny ”fräschör” inom prästerskapet som jag tycker mycket om. Séra Jónatan är lustig, skärpt och utmanande i en trygg kropp. Trygga präster är, åtminstone enligt min åsikt, vad vi behöver för att motverka den allt mer kylslagna och egocentriska värld som en dag kommer ta kål på oss allihop. Ta förresten och läs Jónatans inlägg "Helvetets påverkan på klimatet"

För övrigt kan nämnas att en utlovad fisketur fick mig att gå upp tidigt även denna dag. Vi var ute tidigt som attan med spön i drivor, mackor och kaffe. Det hjälpte föga för fisken var ledig idag. För att stilla min hunger slängde jag istället in ett, allt sedan länge avlidet och nedfryst lamm i ugnen och hoppades på det bästa. Det blev bra och jag njöt köttstycket på knäckemacka med purjolök, tomat och crème fraîche.

Favoritvideo Nr 2: Sid Vicious - My way

2008-11-30T01:43:00.006+01:00

Som liten delade man upp sina kamrater i A- och B-barnsklass genom en enkel och selektiv process där ett eventuellt innehav av en VHS-spelare kom att placera dig i den föregående. Vi hade ingen video i mina unga år, varvid jag så klassades i den senare kategorin. Jag snyltade så gott jag kunde på mina A-barnvänners toppmatade bildåtergivningsenheter och vid ett tillfälle, då jag vart riktigt sjuk, hyrde min mor en moviebox och filmen ”Gröna gubbar från Y.R”. Filmen, som är allt annat än bra, utspelar sig på Skara Sommarland och det står klart att den behöver någon form av antropologiskt studie - men inte här och inte nu.

Nåväl, ett par år senare anlände så en videomaskin till vårt hushåll. Den kom med en diger samling inspelat filmmaterial, där klassiker som format mitt cineastiska intresse kan nämnas: ”Convoy”, ”Det gyllene skinnet”, ”Polisskolan” (hela serien) och Monty Pythons samlade verk. Mitt i den omfattande filmsamlingen fanns också ett par timmars inspelat material från en TV-kanal, kallad MTV. Jag tror, så här i efterhand, att inspelningen var gammal redan då; videos som ”thriller” med Michael J. och nån låt med Kim Wilde stod bl.a. för innehållet. Det tog inte lång stund innan jag lärde mig att "rewinda" bandet för att återse mina absoluta favoriter. Sid Vicious - ”My way” är nog den låten som satt störst avtryck på mig från tiden. Jag minns hur jag hänfördes av dramaturgin och det fantastiska skådespel Sid bjuder på i inledningen, och speciellt 1:19 in i spektaklet då han gör sin allra punkigaste min och liksom avslöjar vad som komma skall.

Alla mina tankar på dig. Och på dig. Och på dig. Och så slutligen på dig.

2008-11-29T16:00:00.013+01:00

Dagen började med att jag somnade okristligt tidigt redan kvällen innan, varpå kroppen förnöjt väckte mig klockan fyra med en klar och enkel tes: Belgrad, du måste åka tillbaka till Belgrad. Jag återspelade sommarens tågluff och hur jag och en god kamrat vandrade en hel dag i staden, och främst längs floden Donau. Vi stannade till lite här och var för en öl eller en soppa - oftast de båda. Vi bodde hos Mira, en ung arkitektstudent som jag lyckats få kontakt med visa CS. Hon visade oss runt och var en mycket social och gemytlig varelse.

Jag låg där och tänkte på Belgrad och på Mira. Så småningom somnade jag om. När jag några timmar senare slängde ett getöga på Fejjan hade just den unga arkitektstudenskan sänt mig ett meddelande där hon bla. berättade följande:

"Grandmas recommend contacting the person you've dreamed of:

so thank you for helping me find my way to ski jumps world cup in Kuusamo, Finland, last night"

Jag skrev ett brev tillbaka om mina tankar tidigare under morgonen och summerade det hela som någon slags telepatisk kommunikation och lovade att komma och hälsa på nästkommande sommar. Jag passade också på att upplysa henne om det finländske backhopparässet Matti Nykänen och hans något brokiga och minst sagt omtumlande karriär under det sena 1980-talet.

Utan frukost och snus, socialt uttråkad och allmänt händelselös tog jag tag i min lata kropp och begav mig ut på stadens gator och torg för social närvaro. Som svensk och feg hade jag på förhand bestämt mitt sociala engagemang: Ett fik, en bok och total tystnad. Det hela blev mycket lyckat; jag å Slas satt och förförde varandra bäst det gick och mitt i allt dök det upp en äldre herre som satte sig ned vid mitt bord för en slät kopp och en kort pratstund. Den ena interaktionen följde den andra, och jag njöt av att vara åhörare och emellanåt lägga in en kommentar om den allt mer bitande kylan när det nalkas mot vinter, eller alla dessa orättvisor i världen. Dagen förflöt i bästa Cinema Varité-stil och på vägen hem, för att stilla mitt habegär, gick jag in i ett antikvariat och investerade i en LP med Eldkvarn och en bok om Småland.

"Så går en dag i våra liv och den kommer aldrig åter."

Det nya svarta; vad är det nya svarta?

2008-11-28T15:50:00.003+01:00

Hjälp mig. "Det nya svarta" förföljer mig. I press, bloggar och nättidningar benämns "det nya svarta" om lite vad som helst som verkar vara "i tiden" eller "inne". Men vart kommer det ifrån?

Exempel:

- Ni fattar ju inget tant Grön, X är det nya svarta! Säger tant Gredelin och trycker i sig en masarin.

X = i princip valfri ordklass

Google ger drygt 1.4 miljoner träffar på "det nya svarta" och inte en jävel (ett antagande) bryr sig om att förklara varför.

Eldorado

2008-11-25T17:23:00.007+01:00

Kjell Alinge. En Gud för de osammanhängande meningarnas kreatörer. Jag har fascinerats av Kjell sedan unga år. Jag minns som femåring en radioapparat i klassisk bergsprängaranda ståendes i vårt åttiotalskök. Där fanns blå rottingmöbler med tillhörande glasbord och en korkmatta som luktade en smula uppstötning när den skurats. På bergsprängaren, som var futuristisk och väldigt klumpig, fanns en märklig knapp. Knappen var rektangulär, kromad och längst till vänster fanns en fyrkantig lampa som lyste gult om man tryckte in den. 3D bass stod det med lagom häftiga bokstäver. Jag tyckte mycket om att trycka på den där knappen och av någon anledning så är det Kjell Alinges röst som kommer ur högtalaren när jag upprepar händelsen i mitt inre.
Kjell står bakom programmet Eldorado som faktiskt härstammar från åttiotalets dagar. Det har legat i träda ett slag för att under 2006 åter gro i SR P2's regi. Programmet spelar ambient, elektronisk och ibland "konstmusik". Mellansnacket sköts av en svamlande Kjell som för det mesta, till synes, slänger ur sig osammanhängande smörja. Till en början tar det emot, kroppen skriker efter en normal talsyntes, meningsuppbyggnad och kontenta. Men köttet så sakteliga efter, öronen slappnar av och man börjar förstå sammanhanget - och det är smått briljant! Kjell skapar precis det du vill höra, ditt medvetna drar slutsatser och din kropp njuter av tonerna till all världens samlade musikproduktion - skarpt koncentrerad och medvetet levererad i rätta mängder.

Här ett utdrag ur Kjells blogg, kallad "Smogg"

"Revisorn ligger i micron och sladdarna smattrar mot fönstren

Måndag 17 november
Det är en ljudupplevelse.
Jag försöker banda och mixa med en ny upptagning av rivning av mindre stadsdel, men det tutar upptaget och resten av dom inblandade finns på flytande glöggfärjor fram emot julen."

Vad säger du nu? Ta å lyssna på Eldorado, torsdagar runt 22. På P2. Å på webben i form av strömmande medium däremellan.

Kalmar konstmuseum - Också en låda.

2008-11-19T13:21:00.007+01:00

Kalmar konstmuseum har fått ett av årets största arkitekturpris och jag yttrar åter orden: Trångsynthetens Sverige. Är detta allt vi lyckats skaka fram i en tid då landet för ett slag gick på högvarv? Samtidigt ställer jag frågan: Design och/eller arkitektur - vad är det för skillnad?

Kalmar konstmuseum må se häftig ut. "Svarta lådan" som den också kallas, väcker viss uppmärksamhet och dess brutalistiska inre är en upplevelse ...för en fotograf. Den är allt lite frän på håll, om man vet vad man skall titta efter - det finns nämligen stor risk att den smiter förbi synfältet till förmån för fjärden eller Kalmar slott.

Som konstmuseum räknat är byggnaden fullkomligt värdelös då det visat sig att fönster måste modifieras för att inte skada den hängande konsten, eller det faktum att hela konstmuseet måste stänga drygt två veckor när en ny utställning skall hängas - varför? - jo för att planlösningen inte möjliggör avskärmning av separata delar. Dess yttre är klädd med svartmålad plywood och mina tankar går oavkortat till de takbelagda gångar av dito material som tillfälligt sätts upp i samband med höghusbyggen för att skydda pedestrianer från nedfallande material.

Arkitektur är så mycket mer än yta och fasad, det är en kreerad funktion som skall fungera för det ändamål det är skapat. God arkitektur står sig. God arkitektur åldras med behag. God arkitektur är ett bevis på eftertänksamhet och framförallt vördnad för dess innehåll och ändamål. Kalmar konstmuseum saknar dessa värden. Kalmar konstmuseum glömde redan i planeringsstadiet sin funktion och sitt ändamål - att visa konst, inte att äta upp den. Kalmar konstmuseum är en väldesignad låda, och för det borde den få ett pris - ett designpris.
Men ett arkitekturpris - Nej.

Jag kommer osökt att tänka på tidskriften "acceptera", vilken gavs ut i samband med Stockholmsutställningen 1930. Nya strama, rena och funktionalistiska stilideal presenterades och grabbarna Asplund, Markelius och Åhrén gick i bräschen. Allmogens kritiska inlägg, där man liknade den nya arkitekturen vid en låda; detaljfattig och tråkig, bemöttes av herrarna med en bild på Stockholms slott och texten "Också en låda"

Jag ställer frågan igen. Är detta verkligen det främsta landet Sverige lyckats prestera år 2008 gällande god arkitektur? Jag föreslår en titt på våra grannländer i både öst-, väst och sydlig riktning - där händer det grejer, kanske inte banbrytande, hisnande eller makalöst, men väl goda lösningar och ett kreativt skapande på vardagsbasis. Landet Sverige kan inte tänka i termer som god arkitektur på vardagsbasis. Det är vi på tok för fega för.

Plötlsigt blev jag så trött.

Kölnerdomen som tv-spelsnostalgi

2008-11-19T12:02:00.008+01:00

I trångsynthetens Sverige där ombyggnad av slussar och stadsbibliotek möter ideliga motstånd, är det en fröjd att se att någon är vågad, och lyckas övertyga andra om att slänga in ett modernt avtryck i en så pass historiskt aktad byggnad som Kölnerdomen.

Kölnerdomen fick sitt ursprungliga glasmosaikfönster förstört under andra världskriget och när det beslutades att en ny mosaik skulle installeras fick konstnären Gerhard Richter uppdraget. Gerhard tog sig en funderare och gjorde därefter "åttiotals-nostalgo-tv-spelsfönstret". Det drygt 20 meter höga fönstret täcktes av 11.500 kvadratiskt formade glasbitar fördelade i 72 kulörer. Mosaiken, som kostade drygt 40 miljoner att tillverka, tillkom genom donationer och Gerhard själv tog inte ett öre för arbetet. Som hängiven TV-spelsnostalgonörd kan jag inte unvika att tänka på tidiga C64-spel som "Boulder Dash" eller Nintendos "Ice Climber" för att nämna några exempel.

Vad jag är mest förundrad över är: Hur i helvete lyckades man "övertala" de kyrkligt involverade, en hel stads invånare och hundratusentals årliga besökare att låta installera TV-spelsnostalgi i en drygt 800 år gammal katedral? I trångsynthetens Sverige kommer något liknande troligtvis aldrig att hända - Varför? Ring ditt närmaste länsmuseum eller länsstyrelse och fråga - I dare you. I double dare you!

Marviken - världens enda oljeeldade kärnkraftverk?

2008-11-18T11:37:00.004+01:00

Jag har länge varit intresserad av svensk kärnkraft- och atombombshistoria. Idag får sådana som jag lite vatten på sin kvarn när Sveriges Radio väljer att göra ett inslag om Marvikens kärnkraftverk - en solklar flopp i svensk kärnkraftsutveckling.
Jag hinner inte skriva speciellt skönlitterärt i detta nu, allt jag vill är att du tar dig tid att lyssna på P1 och vetenskapsradion 12.10, alt 23.05 idag (går säkerligen att lyssna online senare också).

Att sätta guldkant på tillvaron

2008-11-17T19:58:00.004+01:00

I Rumänien har då alltså stilidealet tagit en helt ny form. Välskapta och trimmade kroppar får lämna plats för hyddor med en viss rondör och ett, inte helt diskret, utsmyckningsförfarande. Det här är så spännande att jag blev tvungen att ringa till en vän som florerar en del i dessa trakter. Han sa något i stilen med:

"Asså, du skulle bara veta! Zigenare med deg fullkomligt vältrar sig i yttre attribut. Bilar, smycken, fruar, risigt sydda kläder av italienskt mått - gärna med en logga större än plagget självt. När det gäller just smycken är det i 99% av fallen guld vi talar om - ju överdådigare och smaklösare, desto bättre. Religiösa motiv som madonnor, jesuskors eller varför inte ett mercedes-märke i, ja, guld"

Jag har varit i Rumänien, men jag måste erkänna att jag missade denna otroliga upplevelse! Det blir till och åka tillbaka för lite "Gypsy gold watching".

Om jag vore Jan Stenmark: Välfärd

2008-11-17T18:57:00.005+01:00

Jag följer upp tidigare inlägg i ämnet: Om jag vore Jan Stenmark

Det är alltså INTE Jan Stenmark som gjort detta, det har undertecknad. Alstret saknar mycket av Jan Stenmarks finkänsliga briljans, men jag tycker nog att du ska få se det ändå. Kreerad en vinter för en fem-sex år sedan.

Axel von Fersen bloggar om livets trivialiteter.

2008-11-17T14:00:00.006+01:00

Jag vill tipsa dig om att spana in Axel von Fersens blogg endera dan. Den är lite småkul emellanåt, ety det är verkligen hans egna ord ur dagböcker, nedplitade för drygt 250 år sedan. Det hela verkar vara lite av en reklampryl inför en kommande uppsättning på Kägelbanan i Stockholm. Det ter sig skrämmande nära och en smula märkligt att läsa dessa, högst ärliga, anteckningar om livet som greve - och i bloggform.

Den 5 Nov står t.ex. att läsa:

"Gustav III är här. Vi drunkar i fester och förströelser av olika slag. Vi är ständigt upptagna och rastlöst pressade. Det är rena raseriet."

... eller den 13 November:

"Jag sa till konungen: Jag önskar få slippa denna vistelse.

Sedan viskade jag: Jag önskar få slippa denna vistelse som jag avskyr.

Sedan ville han att jag skulle visa honom när jag provade ut en ny uniform."

Bureus skeva karta över fosterlandet 1626

2008-11-13T15:22:00.003+01:00

Här behöver man slänga in lite färg, det blev plötsligt så dystert. Här är en karta över Svea Rike som det kunde se ut 1626. Det var nog allt jag ville. Bureus verkar f.ö varit en skev geodet - se på fläskbergs-Sverige! Det verkar som han red på kusinen, riksantikvarien, fornforskaren å mystikern Johannes Bureus framgångar.

V-Gurra å lämmeln inom honom

2008-11-13T13:53:00.003+01:00

En god vän sände följande e-post med bifogad fil:

"När jag blir gammal ska jag också bli lika snygg som mysgubben på bilden... eller är det en långsmal lämmel med hatt å racket?"

Jag kan inte mer än hålla med. Vilken posé. Vilken stans. Vilken uppsyn! Gamle V-gurra visste hur en slipsten skulle dras - med gadden i skev å hatten på sned. Karlas!

Om jag vore Jan Stenmark: Hallick

2008-11-10T21:24:00.010+01:00

Med risk för hotbrev och allmänt hätsk stämning presenterar jag nu mina gamla alster i sann Jan Stenmark-anda. De flesta är något burdusa och allmänt osmakliga. Jag börjar med det minst iögonfallande och nästan gulliga verket, som enligt filnamnet heter "Hallick". Jag tänker absolut inte ställa mig på piedestal (andra gången jag använder mig av det udda ordet idag) och påstå mig vara fyndigare, bättre eller mer briljant än Stenmark själv - det ser jag som en omöjlighet. Vad jag vill, eller ville för drygt 5 år sen då jag gjorde de här alstren, var att göra serier som Stenmark kunde ha gjort dem, om det inte vore så att han (enligt min tes) varit cencurerad av bladet som ger honom pengar till brödfödan. Projektet: "Om jag vore Jan Stenmark" ser nu för första gången dagen allmogens ljus! Mycket nöje.

Moderlandet kallar.

2008-11-10T15:35:00.010+01:00

Jag skiter relativt mycket i monument i form av statyer och minnesmärken, men ibland finns det anledning att göra vissa undantag - överdrivet stora och ryska dito. Jag räknar alltså INTE Frihetsgudinnan, Eiffeltornet och annat tjafs till denna kategori.

Jag hade förmånen att under min utbildning besöka Ukraina och dess huvudstad Kiev för ett antal år sedan. Staden var i övrigt precis sådär pastischrestaurerad och tillrättalagd som en huvudstad av östkaraktär kan förväntas vara; med uppfunna pengar och blicken mot väst.

På ett berg, ett stenkast från centrum står så den modesta staty som kom att kallas Rodina Mat och som med ett vakande öga håller koll på stadens flitigt arbetande medborgare. Rodina Mat är det värsta jag har sett. När andra städer i det forna sovjetblocket gärna gömmer och glömmer ockupationen och förflyttar sina statyer till stadens utkant eller, än hellre, säljer dem till High Chaparrall - gör Kiev tvärtom. Kanske är det svårt att gömma en 62 meter (utan piedestal - med 102 meter) hög sten- och metallkoloss som dessutom utgör ett minne av det stora fosterländska kriget. Rodina Mat, eller fosterlandets moder som hon också kallas, är verkligen sådär overkligt stor och överdådig att ingen människa lämnas oberörd.

Jag och mina kamrater kräktes av förtjusning då vi besteg berget för att skåda dess storhet som, förutom själva statyn, även innefattade allt det där klassiska; rysk pompamusik, evigt brinnande eldar, krigsmuseum och ett otal fin-fina arbetarmonument av rysk börd.

Glad i hågen över att fått uppleva detta stycke gjorde jag efter min hemkomst lite efterforskningar gällande ryska monument överlag. Jag blev föga förvånad över vad jag hittade:

I den ryska miljonstaden Volgograd (förr Stalingrad), finns föregångaren; ytterligare en Rodina Mat-staty av gigantiska mått. Den är uppförd 1961, gjord av armerad betong och mäter inte mindre än 85 meter över havet. Den ser, om möjligt, än mer fosterländsk och överdådig ut än dess ukrainske efterföljare.

Jag vill så gärna uppleva även denna, och det finns stor risk för att jag nästa sommar faktiskt CS'ar mig dit - faktum är att jag redan funnit en god kontakt i Volgograd. Kanske finns det anledning att inkorporera detta besök i samband med mitt, sedan länge, planerade hjältestadsmaraton i det ryska tsarriket.

Du. Lägg märke till människans litenhet i underkant på bilden här under.

Stenmark

2008-11-10T11:10:00.002+01:00

Last.fm - en kärleksförklaring

2008-11-05T21:29:00.006+01:00

Jag har länge varit en trogen anhängare av last.fm och jag gillar verkligen idén med att låta en databas hålla koll på din spelade musik och därefter föreslå ny finmusik, baserat på dina tidigare låtval.

Spotify har det tjatats och gnatats om, som "den nya musikrevolutionen" Efter att ha testat den nya flugan och till och med betalat sura pengar för att evaluera den på riktigt, utan reklam och annat trams, kan jag bara komma fram till slutsatsen att det suger på riktigt. Jag orkar inte ens förklara varför men en av anledningarna är spotifys otroliga smaklöshet när det gäller att spela slumpade låtar.

Last.fm å andra sidan klarar det så fantastiskt jävla skitbra att hälften vore nog! Efter att ha varit medlem sedan 2005 har jag lyckats samla på mig dryga 50.000 spelade låtar och att i spelaren dra på kanalerna "mina grannar", eller "Mina rekommendationer" slutar mycket sällan i tårar - tvärtom faktiskt. Det är som att ha en evigt spelande blandskiva med bara bra låtar, ideligen! Last.fm - you have my vote!

Se så, börja scrobbla din musik genast! - Kom ihåg att skapa ett konto.

Hail to the new world order

2008-11-05T08:34:00.006+01:00

I natt har den nya världen utsett en ny ledare. Jag har inte, erkänner jag lättvindigt, satt mig in speciellt mycket i den föregående debatten. Löjligt står jag nu här och viftar med flaggan i hand och tänker:

"Kanske är det här lite viktigt ändå. Kanske är det här fortsättningen på den långa och mödosamma processen till förlikning mellan - ja, svarta och vita"

Men jag kan inte undgå att känna viss skuld och eftersmaken är tämligen bitter. Trots att jag hejar, hurrar och salubrerar vår, jo jag säger faktiskt vår, president - kräks jag lite inombords när jag inser att det inom mig fortfarande finns ett "vi och dem"-tänkande. Jag talar inte om Sverige-USA i den frågan, utan något så utnött som hudfärg.

Det talas så gärna om historiskt viktiga framsteg för svarta människor; Martin L King, Malcolm X eller Nelson Mandela har alla gjort viktiga avtryck i vår tid. Jag har fått för mig att vi, genom föregående talare ökat vårt medvetande och ransakat oss själva. Vi har lärt oss av historien och blickar nu framåt - utan att lägga värderingar om trivialiteter som hudfärg, ursprung etc.

Ändå står jag där i bakgrunden och klappar Obama på axeln och säger: "Good luck Mr. President, good luck" samtidigt som jag ger mig själv en kakpoäng som den vidsynte världsmedborgaren jag tydligen är. Visst är det lite äckligt?

Dagens fråga är lika trivial som är intressant: Kommer Obama bli ihågkommen för sina potentiellt goda gärningar för den nya världen, eller kommer Obama bli ihågkommen för att han råkar vara Amerikas förste svarta president?

Denna dag - ett liv

2008-11-04T09:52:00.003+01:00

Mia Törnblom - Vidrigheten personifierad

2008-11-02T22:04:00.011+01:00

Jag skulle kunna skriva den här boken. Den kommer att ha en inledning, två kapitel samt lite eftersnack. Så här kommer den se ut:

Inledning
Hej. När jag var liten var det lite synd om mig. Idag är jag så gammal att det inte spelar någon roll längre. Kul att du köpte min bok. Nu kommer jag ha råd till ytterligare ett par plastiska operationer å kanske till å med lite nervgift i pannan till hösten. Puss!

Kap. 1
Denna bok är skriven ur följande tes: Människan vill knulla. Kanske inte just nu och kanske inte om en stund, men förr eller senare vill den knulla. Jag utgår alltså helt och hållet utifrån denna tes och lämnar härmed allt övrigt åt slumpen.

Kap. 2
Jo alltså, för att uppnå denna självkänsla behöver du följande:

1. Sprit - utan sprit tappar du lätt koncentrationen
2. Ett forum - valfri krog duger utmärkt för ändamålet
3. Något att öva på - Förslagsvis en person du finner någorlunda tycke för innan du påbörjar punk 1.
4. En återställare - Detta främst om du halvhjärtat gav dig på punkt 3 men med full kraft anammade punkt 1.

Börja, med fördel, punkt 1 i hemmamiljö, upprepa två till tre gånger. Ge dig nu på punkt 2, väl där upprepa punkt 1 ytterligare, tills dess att punkt 1 tenderar att göra dig pinsamt social. Punkt 3 tornar nu upp sig bakom hörnet. Upprepa åter punkt 1 tills dess att du finner punkt 3 tillräckligt åtråvärd eller tills dess punkt 2 ej längre gör sig gällande. Vid denna tidpunk kan det vara dags att söka efter punkt 2b, något som kan bli svårt - speciellt om du upprepat punkt 1 alltför många gånger samt beroende på hur länge punkt 2b gör sig gällande. När det gäller punkt 3 så är den vid det här laget kasserad, förbrukad, finito. Om du mot all förmodan åter skulle finna punkt 3, håll i för kung och fosterland - men här vill jag höja ett varningens finger: Punkt 3 kan vid detta tillfälle göra sken av att vara en falsk punkt 3, vilken sedemera kan visa sig vara en riktig katastrof, helt beroende på antalet gånger du upprepat punkt 1.

Och du, lycka till!!!

Prolog
Jag vill tacka förlaget för att jag fick ställa upp med mitt namn och min fagra lekamen på omslaget till den här boken. Jag vill också rikta ett stort tack till min spökskrivare Kristina Lugn. Kisses!

Alternativt jobb sökes

2008-11-02T13:58:00.006+01:00

Det vore ju helt klart en ynnest att en dag få följande erbjudande:

"Käre Hibernalhatt.
Vi har uppmärksammat er situation och ser att Ni är ämnad för något större. Hur vore det att, av oss, få en skälig summa pengar månatligen insatta på ett bankkonto som ni själv uppger. Vad kräver vi då i gengäld? Vi önskar att ni en gång om dagen kreerar en livsvisdom i vårt dagligen utkommande blad. Vi har inga krav, utan ser att ni utövar fri kreativitet hur helst ni behagar.

Hör av Er.

Förväntansfullt

Urk Jänning, -Valfri tidning"

Det verkar ju onekligen som om man lyckats förr.
_

Komprimerad livserfarenhet.

2008-11-01T02:54:00.002+01:00

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta" - Tranströmer

Numminen lurpassar Slas

2008-10-30T18:16:00.009+01:00

Numminens verk.

Det finns några husgudar i mitt liv, människor som ska tabba sig rejält för att mista min fullkomliga respekt. Stig Claesson är en. Numminen hör kanske inte hit, men i detta fall behöver jag honom för att lyckas knyta ihop säcken. I mitt tidigare inlägg om Numminen läste jag lite här å där om vad han egentligen sysslar med. Det visar sig att han är mångsysslare med bl.a. böcker, konst och komposition på sitt samvete. När jag fick se ett av hans verk gick tankarna, inte helt osökt till min gamle idol.

Slas var ingen mästare på att bli intervjuad och de få gånger det väl skedde levde han upp till söderkisgrabben till fullo. Här ett uttdrag ur en intervju från 1992, där han i samma andetag lyckas ironisera alkoholism och samtidigt passa på att ge en känga till en erkänd författarkollega, Lars Forsell:

- Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du... hur gammal är du egentligen?
- 22 år.
- Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
- Jo.
- Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
- Nej det har jag aldrig...
- ...när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.

Numminen och svårmodet

2008-10-30T17:29:00.003+01:00

Det händer varje höst. Jag får helt plötsligt en oerhörd lust att lyssna till M.A. Numminen och jag kan fan inte förklara varför. Detta falsksjungande finska svar på Robert Broberg borde absolut inte finna tycke i min i övrigt kräsna musikhjärna. Ändå lyssnar jag med stor andakt och mildt iver till "Katten också, åhh vilka ögon" eller "när regnet öser ner". Den där gummibollen har jag dock aldrig tycket speciellt bra om.

Det finns ett tillfälle under min tonårstid när jag sommarjobbandes och i sedvanlig tristess lyssnar på programmet Christer i P3 ...vid närmare eftertanke så undrar jag om detta verkligen kan stämma, fanns programmet christer för 12-13 år sedan? Nåväl, jag lyssnar på någon form av underhållningsprogram där programledaren (den där göteborgaren) ringer upp M A Numminen för att be samme man sjunga en födelsedagssång för en lyssnare. Numminen, glad i hågen, stämmer upp i falsett och sjunger en högst vemodig bit där textstrofen "...för vad gör det om det regnar när man fyller år" blir någon form av crescendo. Den där textfrasen har sedan dess etsat sig fast i mitt bättre vetande och påminner mig om livets bitterljuva tillvaro.

Någon gång per år, ungefär i samband med det årliga Numminenfrosseriet brukar jag så leta efter den där låten som Numminen så vemodigt sjöng per telefon en dag för en 12-13 år sedan. Det har aldrig gett gott resultat, tyvärr inte idag heller. Jag vill erinra mig att han direktöversatt strofen för svenska öron, varvid originalet borde finnas på finska. Så vad kan då "...för vad gör det om det regnar när man fyller år" bli översatt till finska. Dägä, dägä?

Teddybears Punkrocker x 8

2008-10-28T21:41:00.010+01:00

Diskussionen kring hur många versioner som finns på Teddybears låt "punkrocker" har jag diskuterat till leda ett antal gånger förut. För att få ett slut på det här gör jag nu ett försök till summering, och som hjälp tar jag en gammal klassiker: Youtube.

Efter en stunds eftersökningar kommer jag fram till följande:
Totalt tre kategorier av versioner florerar: Officiella versioner, någorlunda officiella versioner och inofficiella verisoner. Kontentan blir således:
Officiella versioner: 4 st
Någorlunda officiella verisoner: 2 st
Inofficiella versioner: 2 st
Totalt antal versioner: 8 st

Officiella versioner: Fyra videos i en

Någorlunda officiella versioner:

Torny Melins - Dancebander alt. Dansbander.

Träd, Gräs och Stenar - Punkrockarn

Inofficiella versioner:

"Janne Sandin" - Stormtrooper Yes I am

"Eli" - Punkrocker (Eli Mix)

Favoritvideo Nr 1:Where's your head at

2008-10-28T16:51:00.007+01:00

Jag äger ingen TV och missar därför tvångsmatning från MTV och andra fantastiska reklamfinansierade televisionskanaler. Jag har inget emot televisionen som sådan, och jag uppskattar SVT:s bredd i sitt programutbud. Resterande kanaler kan dock för det mesta "se sig om i helvetet".

Det fanns en tid i min ungdom när jag hade tillgång till en dumburk och ibland föds ett stark behov av nostalgiska återträffar. Youtube möjliggör nostalgikerns krav på snabb återkoppling och en snabb sökning gav mig genast den här fin-fina videon. Basement Jaxx gjorde runt 2001 denna kreation och jag minns att jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande. Ta en titt, det är du värd.

Definition: Hibernalhatt

2008-10-27T22:40:00.010+01:00

Under helgen var jag och hälsade på min, det som man i dagligt tal kallar, familj. Min morbror som (socialarbetare till yrket) är en mycket lustig och fryntlig ung man invigde mig ganska snart i begreppen "... att ta på sig sin Hibernalhatt", eller "...så jag släpade iväg min lekamen i ett par Hibernaltofflor av anstaltskvalitét" Jag skrattade hjärtligt när han förklarat hur begreppen kommit till och vi svor ed på att omgående införskaffa oss i varsitt kit. Nedan följer en kort redogörelse för uppkomsten av Hibernalhatten med tillhörande tofflor.

Under mitten av 50-talet fann man inom psykiatrin att läkemedler Klorpromazin hade en dämpande effekt av psykoser vid schizofreni. Läkemedlet Hibernal® kom så för att rädda nervsvaga från lobotomisering. Hibernal, som ibland också kallas "kemisk lobotomisering" kom att bli mäkta populärt bland läkare som gärna skrev ut medicinen till sina patienter. Hibernal kom dock att ge vissa biverkningar, enligt FASS beskrivs bla. som:

"Trötthet eller dåsighet", och: "Framför allt i samband med högre doser under lång tid kan det föreligga risk för hudallergier och missfärgning av hudpartier som utsätts för solljus"

Karaktäristiskt för Hibernalpatienter kom att bli en, med tofflor, hasande gång pga. av den starka medicineringen, samt bärandet av en stråhatt med vida brätten som solskydd vid dagliga promenader på sjukhusområdet. Hibernalpatienternas extraordinära tillbehör kom snabbt att skilja dessa individer från övriga patienter, speciellt sen stråhattarna köptes in i parti och såg likadana ut på alla avdelningar. Patienternas säregna släpande uppgav också namn åt skodonen, där s.k. Hibernaltofflor ibland används som begrepp för att beskriva en allmänt slapp inställning.

Varför detta konkreta och uttömmande inlägg undrar du? Enkelt, jag vill så gärna ha en Hibernalhatt. Jag har många roliga hattar, men den här tar nog priset. Att som kuriosasamlare få ha tillgång till något så obskyrt som en äkta hibernalhatt vore en ära, en ynnest.

Efterklang, klang, lang, ang, ng, g

2008-10-27T10:47:00.007+01:00

Försöker febrilt göra två veckor av en denna måndag. Jag inser att jag har fantastiskt mycket jobb att stå i, och ärligt talat har jag inte varit speciellt kreativ de senaste tre veckorna. Jag jobbar för tillfället med att inventera och definiera delar av vårt svenska kulturarv, kyrkor. Jag har anledning att återkomma även till detta, men i detta nu har jag inte tid, och risken för att det blir en kakofoni är överhängande.

Nu till sak: Jag jobbar bra med bakgrundsmusik, men blir lätt distraherad svensk musik då texten gärna borrar sig in i ens medvetande och helt plötsligt börjar man tänka på allhenada andra tingest än just arbete. Vad som krävs är någorlunda monoton musik utan utrymme för allt för stora utsvävningar. Det finns massvis av elektronisk musik som klarar dessa kriterier alldeles utmärkt, men även dessa blir lätt allt _för_ monotona efter, låt oss säga, en förmiddag. Det låter kanske motsägelsefullt men omväxling förnöjer. En kamrat inom data- och programmeringsbranschen lyssnar endast på två orkestrar om han prompt måste få något gjort; Jean michael Jarre och/eller Pink Floyd. Båda orkestrarna gör, enligt ovanstående definition, "jobbet" utmärkt. Det är bara det att min vän lyssat på dessa orkestrar, och ENBART dessa orkestrar under snart tjugo års tid. Leda är bara förnamnet.

Skit i det nu, anledningen till att jag egentligen skulle skriva just något alls är att jag vill förmedla en fin-fin orkester som jag håller mycket av. 2004 producerade MTV ett fantastiskt stycke musikhistoria kallad This is Our Music. Programmet visade musikgrupper som inte ännu nått ut till massan men som inom sin genre hittat trogna fans genom mer eller mindre konventionella metoder. Vad de olika konstillationerna hade gemensamt var gränslös kärlek till det de sysslade med - musik. Många av dessa grupper blev givetvis mer uppmärksammade efter MTV:s påhälsning, en av dessa är den danska electronica/post-rock och flermannaorkestern Efterklang. I programmet framträdde ett gäng unga pojkar i min egen ålder fram och berättade om deras eget bidrag till den musikaliska utvecklingen. Som skandinav tog jag med öppen famn emot det budskap dessa unga gossar förmedlade och insåg den dagen att svensk musik egentligen är skittråkig och att vi allt för lång tid levt på gamla ABBA-meriter. Efterklang kom att bli början på en musikalisk resa söderut där jag snart kom att finna eller återupptäcka andra danska finheter som Under byen, Slaraffenland, Veto, kashmir eller Mew.

Efterklang består av 5 huvudmedlemmar, men de plockar gladeligen in ytterligare 5-7 glada trattfiolinister (exempelvis) under liveframträdanden. Jag tänker inte beskriva deras musik något närmare utan nöjer mig helt enkelt med att säga att detta är skitbra och att de är ligger långt upp på min nuvarande top 10-lista av artister som jag kommer återkomma till resten av mitt vuxna liv. Duger det? Här nedan ett liveframträdande som gör mig löjligt glad, håll till godo.

Kattpiano - Snart i var mans hem

2008-10-26T10:59:00.010+01:00

Ett av de mer tvivelaktiga verk som den tyske mångsysslaren och jesuiten Athanasius Kircher (1601 - 1680) lämnade efter sig är ett kattpiano. Kircher anses varit en mycket begåvad man. Som bla. egyptolog, medicinare och uppfinnare av den första megafonen kom han att bli vida omskriven, och publicerade själv ett 40-tal verk inom sina många områden.

Karn måste haft ett otroligt sinne för humor när han en dag (i teorin) kreerade ett kattpiano för att stilla en stressad italiensk prins. Idén var simpel och genial:
Tag ett gäng katter med olika pitch på jamandet. Sätt dem i varsin låda och tryck sedan på en tangent, varpå en pinne helt sonika förs upp i ändalykten på kattkraken som ger ifrån sig ett, förhoppningsvis, gudfruktigt ljud.

Illustrationen kommer från hans egna verk Musurgia Universalis, vilken är en musikencyklopedi i tio delar och som bla. även tar upp självspelande instrument. Detta är en nyupptäckt förmåga och jag kommer troligen ha anledning att återkomma till denne fantastiske kreatör både en och två gånger.

Läs mer: Nobody was talking internet in the 1650s

Galenskap anno tidigt 1900-tal

2008-10-25T23:46:00.006+02:00

Innan jag för min kropp till kojs måste jag delge dig detta utdrag ur en läkebok från tidigt 1900-tal och som tillhört Edsbergs kyrka. Massvis av matnyttiga tips med mer eller mindre konventionella metoder mot allmän galenskap påvisas. Jag gillar lösningen; direkt, resultatinriktad och tämligen vederhäftig.

En kort introduktion

2008-10-25T23:04:00.005+02:00

Efter en kort visit hos släktingar och vänner beslutade jag så för att delge mina allra innersta tankar om det ena och det andra. Varför undrar du per omgående? Jag kan inte riktigt redogöra för detaljerna mer än att en längre och relativt hård inre kamp resulterat i att jag nu författar det första på något som i slutändan kan bli trivialt och intetsägande. Det är inte så noga egentligen, det är faktiskt inte för dig jag skriver.

En del kallar det för dagbok, andra för social fobi. Jag vet inte vilken av dessa kategorier jag tillskriver mig. Något av båda antar jag. Det finns så mycket att förklara, helst vill jag få det avklarat nu - alltihop. Jag är dock en smula onykter och sömndrucken, jag kommer strax att tappa gnistan varvid jag håller mig någrlunda kort denna gång.

Jag har ett mål att redogöra för bortglömda ting ur ett lokalt-, regionalt- eller intrakontinetalt perspektiv. Jag har även förhoppningen att beblandada dessa upplysande essäer med ett gott stycke musik och/eller lyrik som jag håller av eller hånler åt, av den ena eller den andra anledningen. (sic!)

Fy fan. Allt det där ovanstående är skitlöjligt och kreerat av en hjärna som försöker vara kvasiintellektuell nu när spriten och sömnbegöret har sagt sitt. Jag har anledning att återkomma till ämnet, men inte nu.