Ont om gott om minne

Högstadiet. Sjuan. Matrast. Skolmatsalen. Raggmunk och lingonsylt med tillbehör.

Tuffaste niondeklassaren står vid mjölken. Den är slut. Tuffaste niondeklassaren basunerar ut sin insikt till hela församlingen:

- Ont om gött om mjölk!

Han går sedan och sätter sig och fortsätter äta under tystnad.

Det här är ett av de många märkliga scenarion som återspelas i mitt huvud lite då och då. Av alla de saker jag valt att minnas, varför minns jag detta? Vad hände med min första kyss, när jag lärde mig cykla, lukten av vättervattnet eller namnet på den där sköna killen jag och Mattias träffade i Egypten.

Ayman. Han hette Ayman, nu när jag tänker efter.

Ayman var fin. Han jobbade som allt-i-allo på lyxhotellet där vi blivit inkvarterade efter det att det blivit översvämning. Den nyinvigda järnvägen hade spolats bort och staden var i kaos. Ayman var en jävel på squash och biljard.

När det gällde squash hängde vi med så gott det gick och biljarden var väl någorlunda jämn ändå. Men den där vakten, han som blev yr och var redo att haffa oss efter det att vi tvingat på honom att testa en snus-pris, eller när vi köpte öl i en kvartersbutik i tron om att ha ett hejdundrans kalas. Muslimer dricker inte alkohol och ölen vart därefter - alkoholfri. Men shisha rökte vi som borstbindare. Med Ayman, som var så bra på squash och på biljard.

Bland gubbar och gubbar i hatt, gubbar i fez och gubbar med kaffe eller te. Där satt vi västerlänningar med äppeltobak, sumpkaffe och backgammonspel upp till öronen. Det var ett jävla tjattrande, och trots att vi inte förstod ett ord insåg vi snart att det denna dag, likt alla andra dagar, var skitsnack som orerades.

Där satt vi med Ayman. Ayman som var så bra på squash och på biljard.

Alla mina tankar på dig. Och på dig. Och på dig. Och så slutligen på dig.

Dagen började med att jag somnade okristligt tidigt redan kvällen innan, varpå kroppen förnöjt väckte mig klockan fyra med en klar och enkel tes: Belgrad, du måste åka tillbaka till Belgrad. Jag återspelade sommarens tågluff och hur jag och en god kamrat vandrade en hel dag i staden, och främst längs floden Donau. Vi stannade till lite här och var för en öl eller en soppa - oftast de båda. Vi bodde hos Mira, en ung arkitektstudent som jag lyckats få kontakt med visa CS. Hon visade oss runt och var en mycket social och gemytlig varelse.

Jag låg där och tänkte på Belgrad och på Mira. Så småningom somnade jag om. När jag några timmar senare slängde ett getöga på Fejjan hade just den unga arkitektstudenskan sänt mig ett meddelande där hon bla. berättade följande:

"Grandmas recommend contacting the person you've dreamed of:

so thank you for helping me find my way to ski jumps world cup in Kuusamo, Finland, last night"

Jag skrev ett brev tillbaka om mina tankar tidigare under morgonen och summerade det hela som någon slags telepatisk kommunikation och lovade att komma och hälsa på nästkommande sommar. Jag passade också på att upplysa henne om det finländske backhopparässet Matti Nykänen och hans något brokiga och minst sagt omtumlande karriär under det sena 1980-talet.

Utan frukost och snus, socialt uttråkad och allmänt händelselös tog jag tag i min lata kropp och begav mig ut på stadens gator och torg för social närvaro. Som svensk och feg hade jag på förhand bestämt mitt sociala engagemang: Ett fik, en bok och total tystnad. Det hela blev mycket lyckat; jag å Slas satt och förförde varandra bäst det gick och mitt i allt dök det upp en äldre herre som satte sig ned vid mitt bord för en slät kopp och en kort pratstund. Den ena interaktionen följde den andra, och jag njöt av att vara åhörare och emellanåt lägga in en kommentar om den allt mer bitande kylan när det nalkas mot vinter, eller alla dessa orättvisor i världen. Dagen förflöt i bästa Cinema Varité-stil och på vägen hem, för att stilla mitt habegär, gick jag in i ett antikvariat och investerade i en LP med Eldkvarn och en bok om Småland.

"Så går en dag i våra liv och den kommer aldrig åter."