Zappa, solglasögon och parapsykologi

Helgen firades med skiv- å antikmässa; dem båda mycket välkomna och festiva inslag i ett annars något grånande januarileverne. 3 skivor, ett par solglasögon av äldre modell samt ett par parapsykologiska testkort blev dagens fynd. Herrn som sålde korten påstod sig ha en jävla massa arbetslampor av äldre modell. Jag är mycket knäsvag för arbetarlampor - ni som känner till bergepp som Triplex eller Jielde vet precis vad jag talar om. Han hade inga av dem med sig, tyvärr.


Min favvoskiva med Zappa Apostrophe (') blev min för en ynka 50-lapp. Dag Vags 7 lyckliga elefanter å Sparks Big beat kostade nån tia styck. För ett kort slag såg jag min chans å köpa på mig Kim Wildes samlade verk för några futtiga tior, men jag avvärjde mig i sista stund. Nu ångrar jag mig på riktigt.


Antikmässan var lite småtrevlig, få storslagna tingest för en obskyrsamlare som undertecknad, men efter idogt slit finner man sina korn. Se här t.ex., ett par prima solglasögon anno tidigt 1900-tal är nu i min ägo. Som den lillfarbror jag är charmade jag försäljaren på allra bästa prata_gamla_prylar-snack å strax hade han självmant prutat ned glajjorna under halva priset. Dem passar mig inte ens.


Dessa zenerkort gick mig helt förbi. E fann dem bland annat skrot. Det visade sig att hon kände till en del om parapsykologi. Jag gick igång stenhårt på den amerikanska och skitlöjliga mumbo-jumbon. En solklar investering!


Till zenerkorten fick jag denna lilla finpåse. Liljegrens Färghandel måtte ha varit en söt liten affär, nångång i början på 1920-talet med telefonnummer 78!

Haille Sellasse, Up Your Ass

Street art a´la Banksy - Västbanken 2005

Religionskrig, en återkommande klassiker. I Gaza kreverar färgglada bomber och territoriella gränser fabuleras, allt enligt nån sionistisk urbaniseringsidé framyrad av Theodor Herzl med ackompanjemang för nått hundratal år sedan och som alltsedan dess utvecklats till någon form hävd liknande: "Du får inte va med å leka, vi var här först - för typ tretusen år sedan".

Jag blir en smula trött.

Mitt tal till samtliga involverade:

Mina gubbar!

Jag har samlat er här i afton för att ge er lite enkel och lättsmält information om det aktuella läget. Som världsmedborgare vill jag påstå att "New shit has come to light" och med det åsyftar jag förstås den något trötta men ack så aktuella "klimatfrågan".

Nåväl, det är egentligen bara en sak jag har att säga: Ni ska inte vara oroliga mina herrar. Inom kort kommer det inte att finnas så mycket att "pennfajtas" om - mer än sand, Lazarus håla och kanske en och annan sten. Det kommer vi alla se till, alla och envar.

Religion, kultur och historia i all ära - men ärligt, vill ni verkligen bosätta er på en plats som, enligt klimatprognoser, kommer att vara obeboelig? Det verkar osunt och högst obegåvat. Ni gör som ni vill, men hade jag varit i era kläder hade jag försökt att tänka lite utanför lådan; lägga ner det här med religionskrig och för en gångs jävla skull samarbeta mot ett högre mål. Låt oss kalla projektet Operation: Överlevnad. Jag är övertygad om att vi alla har något att vinna. Vad sägs om exempel som: Möjligheten att gå utomhus utan att stekas till döds, förmånen att få bli mamma, pappa eller t.o.m. farfar eller enkla saker som rent dricksvatten, kärlek och tillgång till en familj?

Jag kan förstås ha helt fel, men fan, kan det inte vara värt ett test - att liksom rädda mänskligheten? Där jag bor nu kommer det nog finnas möjlighet att "börja om" utifall att saker tenderar att bli alltför jobbigt. Vi kommer nog att ha ett drägligt klimat med skog, vatten och sånt som kan komma väl till pass för Operation: överlevnad. Ni är alla välkomna, men trötta och förlegade idéer om det där med territoriella gränser, vem som var först eller har rätt till vad får ni lägga på hyllan.

Väl mött!

Här följer en liten punkbit som sammanfattar det hela på ett tämligen enkelt sätt:

Sportradion

Jag lyssnade till sportradion igår eftermiddag.

Sportradion har aldrig sagt någonting till mig.

Säg den lycka som varar

Idag har ett helgon vandrat omkring lite varstans och sjungit för den deprimerade Norden. En god vän fyllde sina 29 och jag förärade densamme med ett telefonsamtal ända till England. Vi pratade om gasoleldad uppvärmning och dennes tillfälliga brist på just denna bekvämlighet. Min vän kommer, i väntan på värme, inatt att sova med halsduk och långkalsonger, och förhoppningsvis kommer inte, som han själv sade: "snoret frysa till is".

Själv har jag jobbat mest hela dagen. Ett avbrott för en kort glöggseans hos en kamrat tvingade jag dock iväg min lekamen på. Jag drog på det, in i det sista. Det visade sig vara lite lagom trevligt ändå. Träffade en ung herre som prenumererar på typografiska tidsskrifter och jag berättade för honom att jag aldrig hört talas om något liknande. Han såg konstigt på mig och upplyste mig om att det fanns "ett flertal alternativ att välja på".

När jag kom hem gick jag och letade efter saker i min lägenhet. Vad vet jag inte. Kanske letade jag efter mig själv. Hur som helst, mitt i allt letande fann jag några gamla hembakta lussekatter som låg å skräpade i en skål. De hade blivit över sedan i torsdags då en kamrat bjudit på dem i samband med en kvällsfika. Jag blev plötsligt väldigt glad över att jag trodde mig funnit vad jag letat efter. Sagt och gjort, jag gav dem en stöt i micron och vips så var de som nya! De avnjöts, som brukligt med med ett glas mjölk och jag passade samtidigt på att visa min vän lite uppskattning via MSN:

"Du ska ha en stor eloge för att du valde att placera dina resterande lussekatter i mitt hem! En stöt i micron å de är som nya; avnjutes med mjölk och gott mod!"

Hon svarade:

"Det var så lite så. Glad Lucia typ".

Nu är allt som vanligt igen. Jag letar vidare, kanske finner jag knäck i brödlådan.

Ont om gott om minne

Högstadiet. Sjuan. Matrast. Skolmatsalen. Raggmunk och lingonsylt med tillbehör.

Tuffaste niondeklassaren står vid mjölken. Den är slut. Tuffaste niondeklassaren basunerar ut sin insikt till hela församlingen:

- Ont om gött om mjölk!

Han går sedan och sätter sig och fortsätter äta under tystnad.

Det här är ett av de många märkliga scenarion som återspelas i mitt huvud lite då och då. Av alla de saker jag valt att minnas, varför minns jag detta? Vad hände med min första kyss, när jag lärde mig cykla, lukten av vättervattnet eller namnet på den där sköna killen jag och Mattias träffade i Egypten.

Ayman. Han hette Ayman, nu när jag tänker efter.

Ayman var fin. Han jobbade som allt-i-allo på lyxhotellet där vi blivit inkvarterade efter det att det blivit översvämning. Den nyinvigda järnvägen hade spolats bort och staden var i kaos. Ayman var en jävel på squash och biljard.

När det gällde squash hängde vi med så gott det gick och biljarden var väl någorlunda jämn ändå. Men den där vakten, han som blev yr och var redo att haffa oss efter det att vi tvingat på honom att testa en snus-pris, eller när vi köpte öl i en kvartersbutik i tron om att ha ett hejdundrans kalas. Muslimer dricker inte alkohol och ölen vart därefter - alkoholfri. Men shisha rökte vi som borstbindare. Med Ayman, som var så bra på squash och på biljard.

Bland gubbar och gubbar i hatt, gubbar i fez och gubbar med kaffe eller te. Där satt vi västerlänningar med äppeltobak, sumpkaffe och backgammonspel upp till öronen. Det var ett jävla tjattrande, och trots att vi inte förstod ett ord insåg vi snart att det denna dag, likt alla andra dagar, var skitsnack som orerades.

Där satt vi med Ayman. Ayman som var så bra på squash och på biljard.

En intressant morgon

Det förlorade landet i väst fick plåster på såren gällande den ekonomiska krisen då professor i nationalekonomi, Paul Krugman fick nobelpriset i ekonomi. Att dela ut ett nobelpris i just ekonomi kan kanske diskuteras, men det hör i detta fall inte hit. Paul, som annars flitigt bloggar oändliga spaltmeter ekonomiska dilemman för The New York times, verkade en smula överraskad av händelsen och kommenterade det hela i sin blogg med överskriften "An interesting morning" och fortsatte sedan med det korta inlägget "A funny thing happened to me this morning..." där han länkade texten "funny thing" till nobelprisets officiella hemsida med prismotiveringen. Jag tyckte mycket om det lågmälda sättet Paul annonserar det faktum att ha vunnit det kanske största priset för sin genre. Så jag ska göra samma sak:

En rolig grej hände mig i morse...

Prolog: En västernärkings bekännelser är en stor anledning till att jag själv har börjat blogga så jag blir väldigt glad när Séra Jónatan fattat tycke för mina kreationer. Jónatan är präst inom Svenska kyrkan och får väl i sammanhanget anses som relativt ung i sin genre. Jag har själv jobbat i- och omkring Svenska kyrkan sedan fjortonårsåldern och har stött på en mängd präster av mycket skiftande kvalitet genom åren. Jónatan är av mycket god kvalitet som, trots att vi aldrig pratat ”jobb”, står för en ny ”fräschör” inom prästerskapet som jag tycker mycket om. Séra Jónatan är lustig, skärpt och utmanande i en trygg kropp. Trygga präster är, åtminstone enligt min åsikt, vad vi behöver för att motverka den allt mer kylslagna och egocentriska värld som en dag kommer ta kål på oss allihop. Ta förresten och läs Jónatans inlägg "Helvetets påverkan på klimatet"

För övrigt kan nämnas att en utlovad fisketur fick mig att gå upp tidigt även denna dag. Vi var ute tidigt som attan med spön i drivor, mackor och kaffe. Det hjälpte föga för fisken var ledig idag. För att stilla min hunger slängde jag istället in ett, allt sedan länge avlidet och nedfryst lamm i ugnen och hoppades på det bästa. Det blev bra och jag njöt köttstycket på knäckemacka med purjolök, tomat och crème fraîche.

Alla mina tankar på dig. Och på dig. Och på dig. Och så slutligen på dig.

Dagen började med att jag somnade okristligt tidigt redan kvällen innan, varpå kroppen förnöjt väckte mig klockan fyra med en klar och enkel tes: Belgrad, du måste åka tillbaka till Belgrad. Jag återspelade sommarens tågluff och hur jag och en god kamrat vandrade en hel dag i staden, och främst längs floden Donau. Vi stannade till lite här och var för en öl eller en soppa - oftast de båda. Vi bodde hos Mira, en ung arkitektstudent som jag lyckats få kontakt med visa CS. Hon visade oss runt och var en mycket social och gemytlig varelse.

Jag låg där och tänkte på Belgrad och på Mira. Så småningom somnade jag om. När jag några timmar senare slängde ett getöga på Fejjan hade just den unga arkitektstudenskan sänt mig ett meddelande där hon bla. berättade följande:

"Grandmas recommend contacting the person you've dreamed of:

so thank you for helping me find my way to ski jumps world cup in Kuusamo, Finland, last night"

Jag skrev ett brev tillbaka om mina tankar tidigare under morgonen och summerade det hela som någon slags telepatisk kommunikation och lovade att komma och hälsa på nästkommande sommar. Jag passade också på att upplysa henne om det finländske backhopparässet Matti Nykänen och hans något brokiga och minst sagt omtumlande karriär under det sena 1980-talet.

Utan frukost och snus, socialt uttråkad och allmänt händelselös tog jag tag i min lata kropp och begav mig ut på stadens gator och torg för social närvaro. Som svensk och feg hade jag på förhand bestämt mitt sociala engagemang: Ett fik, en bok och total tystnad. Det hela blev mycket lyckat; jag å Slas satt och förförde varandra bäst det gick och mitt i allt dök det upp en äldre herre som satte sig ned vid mitt bord för en slät kopp och en kort pratstund. Den ena interaktionen följde den andra, och jag njöt av att vara åhörare och emellanåt lägga in en kommentar om den allt mer bitande kylan när det nalkas mot vinter, eller alla dessa orättvisor i världen. Dagen förflöt i bästa Cinema Varité-stil och på vägen hem, för att stilla mitt habegär, gick jag in i ett antikvariat och investerade i en LP med Eldkvarn och en bok om Småland.

"Så går en dag i våra liv och den kommer aldrig åter."