SAAB

Svenska Aeroplan Aktiebolaget läggs ner och jag blir ledsen på riktigt. Jävla fittsveige. Kuken.

Barnbarn

När man är farmor, farfar, mormor eller morfar slipper man se hur det slutar.
Jag ska bli morfar... eller farfar om det kniper.

Brev till samhället - en ny folkdräkt

Ibland har man namnsdag. Ungefär en gång om året för att vara ganska exakt. En del får inte fira nån namnsdag för att deras namn inte finns med i kalendern. Ibland väljer de då istället ett datum med närbesläktat namn och använder det som sitt eget. Det anses av somliga som löjligt. En dag stod i alla fall mitt namn där i almanackan. P kom inrusandes på kontoret med en present i form av en bok. Han visste intet om den stora dagen (inte jag heller om jag ska vara riktigt ärlig), utan hade helt sonika bestämt att jag var värd en bok oavsett. Mycket älskvärt.

Boken heter Brev till samhället och återspeglar ett par, mer eller mindre, seriösa brevkorrespondenser mellan pseudonymen Eric Ericsson och olika offentlighetspersoner och myndigheter runt om i vårt land. Den är väldans söt och jag tänker här ge ett litet utdrag:

"Bäste Mona,

Det är med stor glädje jag skriver detta brev. För att hedra socialdemokratin har jag låtit tillverka en dräkt till dig. Dräkten är unik och symboliserar Sverige. Jag har arbetat i material som älgskinn, stål, näver, bark, ull och syntetiska material. Dräkten är en modern folkdräkt kan man säga. Jag skulle vilja överlämna den till dig omgående. Jag kan komma förbi personligen, eller skall jag skicka den per post?

Varma hälsningar
Eric Ericsson"

Svar:

"Hej Eric! Tack för ditt brev som kom mig tillhanda den 22 augusti 2002. Det är vänligt av dig att vilja ge mig en dräkt som du har låtit tillverka. Som du säkert förstår är jag just nu mest på resande fot. Du kan därför antingen sända dräkten per post eller lämna den hos vakten på Näringsdepartementet.

Stockholm i Augusti 2002

Med vänlig hälsning Mona Sahlin"

Man vänjer sig

Kjell Höglund summerar det svenska svårmodet:



Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

En kort introduktion

Efter en kort visit hos släktingar och vänner beslutade jag så för att delge mina allra innersta tankar om det ena och det andra. Varför undrar du per omgående? Jag kan inte riktigt redogöra för detaljerna mer än att en längre och relativt hård inre kamp resulterat i att jag nu författar det första på något som i slutändan kan bli trivialt och intetsägande. Det är inte så noga egentligen, det är faktiskt inte för dig jag skriver.

En del kallar det för dagbok, andra för social fobi. Jag vet inte vilken av dessa kategorier jag tillskriver mig. Något av båda antar jag. Det finns så mycket att förklara, helst vill jag få det avklarat nu - alltihop. Jag är dock en smula onykter och sömndrucken, jag kommer strax att tappa gnistan varvid jag håller mig någrlunda kort denna gång.

Jag har ett mål att redogöra för bortglömda ting ur ett lokalt-, regionalt- eller intrakontinetalt perspektiv. Jag har även förhoppningen att beblandada dessa upplysande essäer med ett gott stycke musik och/eller lyrik som jag håller av eller hånler åt, av den ena eller den andra anledningen. (sic!)

Fy fan. Allt det där ovanstående är skitlöjligt och kreerat av en hjärna som försöker vara kvasiintellektuell nu när spriten och sömnbegöret har sagt sitt. Jag har anledning att återkomma till ämnet, men inte nu.