Kraaakojdiijl Genas sång

För något år sedan skrev jag ett inlägg om Numminen och svårmodet. Jag frågade bl.a. efter en fin men något dyster bemärlesedagssång som jag letat efter många år. Jag mindes endast ett brottstycke, vilken jag refererade till "vad gör det om det regnar när man fyller år".

I måndags hörde "foobar" av sig med en möjlig lösning:

"Hej, vet inte om detta fortfarande är aktuellt men låten heter "Song Of Crocodile Gena" på engelska. Kan inte hitta den på Sv (med rätt text) på youtube.

Det kanske kan vara en ledtråd..."

Visst var det den! Fantastiskt! Otroligt! Splendido! ...men jag förstod inte många strofer, ety språket klingade en aning väl ryskt. Här följer ett utsnitt:

Пусть бегут неуклюже пешеходы по лужам
А вода по асфальту рекой
И не ясно прохожим в этот день непогожий
Почему я веселый такой

А я играю на гармошке у прохожих на виду
К сожаленью день рожденья
Только раз в году...

Det där kommer man ju inte så värst långt med. Kyrilliska alfabetet är vackert att titta på. Att förstå är en annan sak. Lite längre ner i kommentatordelen av klippet har dock någon besvärat sig med att låta göra en översättning:

Let the passers go clunky
Through the puddles such a swampy
Let It rain, and flow water on the way
All pedestrians not aware
In this very bad weather,
Why am I so happy today.
Now I'm playing
My Harmonica
For all passers-by, the far and near
But, unfortunately, that's my birthday
Only once a year

*****************INTERMISSION*******************

Kurisosa: Cheburaschka och krokodil Gena är precis vad ni tror, Drutten och Gena. Den svenska serien har dock har väldans lite att göra med det ryska originalet... Tja, fast dockorna inköptes av SVT från den sovjetiska statstelevisionen, och djuret (för det är inget namn) Chebyrascha betyder i runda slängar "den som faller" på ryska, typ drutta. Alltså Drutten. Hursom, själva innehållet i den svenska serien håller sig mest till trams och har, som sagt, väldigt lite med det ryska originalet att göra.

*************END OF INTERMISSION****************

Det börjar närma sig, men det är fortfarande inte riktigt likt den översättningen jag hört M A Numminen spela. Jag beslutar mig för att återigen leta efter den svenska översättningen och den här gången gav det resultat.

Här kommer så äntligen Numminen med låten När jag spelar på mitt dragspel. (Videon, bör tilläggas, har föga med den underbara sången att göra)

Våtgaloscherna nöta trottoaren den blöta

XXX klaffsa i rad

Folk på gatorna raskar undan regnet som plaskar

Det är nog bara jag som är glad

När jag spelar på mitt dragspel är det ingen som förstår

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

Snart så kommer en trollkarl i en trollhelikopter

han har med sig presenter ett helt lass

Gratulerar så hjärtligt jag får biobiljetter

Och så 500 stora strutar glass

När jag spelar på mitt dragspel är det ingen som förstår

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

************************EXTRA FEATURES**************************

Kuriosa 2: I min källforskning har det framkommit att många av de slaviska länderna (rysktalande delar) ej har någon egentlig födelsedagssång att tala om. Det visar sig att det är just"Krokodil Genas sång" som ofta besjungs för födelsedagsbarnet. Otroligt vackert - melankoli på självaste födelsedagen!

Krokodil Genas sång framförd av sovjetiska pionjärer

Ett av de första avsnitten av Chebyraschka i Krokodil Gena - väldans fint! Speciellt när Gena skall skriver en kontaktannons. "Kraaakojdiijl"

Tack Foobar. Tack.

Delta rythm boys - flickorna i Småland

Minns ni gruppen Delta rythm boys och låten "flickorna i Småland"- Jaså inte? Då skall vi strax fräscha upp ert sargade minne. (smakprov finnes i slutet av artikeln)



I samband med ett mindre kalas hos en god vän i de södra delarne av landet kom låten på tal. Mitt bland diskussioner om hattar och en allmän önskan att besöka ett dansgolv senare på kvällen börjar någon nynna på en låt. Min gode vän, låt oss kalla honom A, hoppar upp från golvet och utbrister: - Jag har den där! På stenkaka! Signerad å allt!

Månntro att undertecknad skärper sin annars druckna kropp då en signerad stenkaka strax skall dyka upp framför synen. Till en början gick det trögt då det visar sig att herr A har en alldeles förträfflig samling kakor av sten. För ett slag tappar jag tron och återvänder till ett samtal om biologi. Det dröjer dock inte många sekunder innan A skrålar: - Jag hitta' den, tamejfan. Se här!

Ur fodralet plockar han så upp en 78-varvare med tidigare nämnd orkester, signerad och alldeles underbar, se själv!



Det är just de här tingesten jag uppskattar mycket. Inte visste väl jag att man kunde äga en signerad stenkaka - jag trodde snarare att autografer hörde den senare delen av 1900-talet till. Att det sen råkar vara Delta Rythm boys gör inte saken sämre. Ett gott stycke svensk musikhistoria som egentligen saknar motstycke i modern tid! Min gode vän överraskar mig och jag blir löjligt begeistrad.

The stranglers på svenska

Den engelska punk/new wave-orkestern The stranglers är väl mest känd för låten golden brown, som bl.a. är med i en fightscen som hålls på zigenarlägret i filmen snatch. Från början hette de Guilford Stranglers och hade på den tiden svensken Hans Wärmling med i bandet. Han lämnade dock orkestern innan de nådde större framgångar. Låten Sverige/sweden är kul


Golden Brown



Sverige - All quiet on the eastern front

"Låt mig berätta om Sverige
Enda landet där molnen intresserar
Storebror säger det är stället för dej
För mycket tid att tänka, för lite att göra
För mycket tid, för lite att göra
Jag är insnöad pa östfronten

Förändringen är på minimum
Hypokondrisk gravsten
Känslan för humor är förlorad nånstans
Cumulus numbus för dej
Förändringen är på minimum
Hypokondrisk gravsten
Storebror säger det är stället för dej
Jag är insnöad på östfronten"


Engelsk modell av samma låt, Sweden

Fasadklättraren - genvägen till din ungdom

Mången år har gått sedan serien fasadklättraren sändes för första gången på SVT 1989. Själv var jag omkring åtta år och har alltsedan dess väntat på en repris. 2003 gick så en men den missade jag. Jag hade så smått gett upp hoppet om att få återse den serie som så starkt har präglat min uppväxt tills jag drog en chansartad sökning på en välkänd sida för distribution av konventionella medier. Jag fann den! Jag lät den mogna ett par dar på min hårddisk för att i söndags låta den ha ny-premiär i hemmamiljö.

Den är precis sådär bra som jag minns den. Okej, tiden har tyvärr inte gjort den all rättvisa. Skit samma, för mig uppfyller den så mycket annat. Den väcker minnen till liv. Jag återminns nu så mycket kring tiden när jag såg fasadklättraren för första gången. Mitt rum rosa rum t.ex., eller min ovilliga LP-spelare, spindelmannen-lakan, 50-talssoffan i TV-rummet eller grekiskt lantbröd med micrad ost och Oboy.

När det gäller fasadklättraren är det främst tre saker som jag minns. Musikens repetitiva kraft, Björn Kjellmans naivitet och en perfekt åldrad Per Oscarsson i rollen som Larsson/Katten. Introduktionsmusiken består av en starkt 80-talspräglad jazz med en lika 80-talspräglad saxofon. Larsson/Katten (Per Oscarsson) lär den unge, naive och mycket vilsne Phillip (Björn Kjellman) att finna en mening med sitt liv - han ska bli mästertjuv precis som sin läromästare. Katten är f.ö. ett namn som jag själv blivit kallad de senaste åren, ett lustigt sammanträffande?

Nog om det nu. Se den! Om du såg den redan 1989 och minns den som bra 1989, slå ett öga på den igen. Ser du den för första gången 2009 kan jag inte lova dig just någonting - se den oavsett! Du kan väl åtmintone ta å lyssna på den lökiga saxen i sluttexterna? Den är oerhörd

Idolkort

Min gode vän P visade en dag stolt upp sitt idolkort på Zappa som han förvarade i sin plånbok. Grön av avund har jag sedan dess, i smyg, letat febrilt efter något liknande att ha i min. På en känd auktionsajt fann jag så för ett par dagar sedan den här otroliga samlingen idolkort, och se där, mitt bland Skifs, Elton John och Robin Gibb står självaste Zappa självt i egen hög mustasch. Jag tänkte: - Den ska bli min, om så är det sista jag gör. 15 riksdaler och en evig väntan senare har jag den nu i min hand. Nu kan vi byta idol-zappa-kort du å jag P.

programmeringsromantik

Apple II+ från 1979 och tog säkerligen onödigt lång tid.

Zappa, solglasögon och parapsykologi

Helgen firades med skiv- å antikmässa; dem båda mycket välkomna och festiva inslag i ett annars något grånande januarileverne. 3 skivor, ett par solglasögon av äldre modell samt ett par parapsykologiska testkort blev dagens fynd. Herrn som sålde korten påstod sig ha en jävla massa arbetslampor av äldre modell. Jag är mycket knäsvag för arbetarlampor - ni som känner till bergepp som Triplex eller Jielde vet precis vad jag talar om. Han hade inga av dem med sig, tyvärr.


Min favvoskiva med Zappa Apostrophe (') blev min för en ynka 50-lapp. Dag Vags 7 lyckliga elefanter å Sparks Big beat kostade nån tia styck. För ett kort slag såg jag min chans å köpa på mig Kim Wildes samlade verk för några futtiga tior, men jag avvärjde mig i sista stund. Nu ångrar jag mig på riktigt.


Antikmässan var lite småtrevlig, få storslagna tingest för en obskyrsamlare som undertecknad, men efter idogt slit finner man sina korn. Se här t.ex., ett par prima solglasögon anno tidigt 1900-tal är nu i min ägo. Som den lillfarbror jag är charmade jag försäljaren på allra bästa prata_gamla_prylar-snack å strax hade han självmant prutat ned glajjorna under halva priset. Dem passar mig inte ens.


Dessa zenerkort gick mig helt förbi. E fann dem bland annat skrot. Det visade sig att hon kände till en del om parapsykologi. Jag gick igång stenhårt på den amerikanska och skitlöjliga mumbo-jumbon. En solklar investering!


Till zenerkorten fick jag denna lilla finpåse. Liljegrens Färghandel måtte ha varit en söt liten affär, nångång i början på 1920-talet med telefonnummer 78!

Man vänjer sig

Kjell Höglund summerar det svenska svårmodet:



Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst
kan inte äta, dricker kaffe, åker buss till jobbet
där är långa, trista timmar, meningslösa klyschor
ingen öppnar sig, man stirrar bara tomt
och pratar strunt och skrattar till
men man vänjer sig
man vänjer sig

Och jobbet som man gör, det har man ingenting för
det är nån annan som drar nytta av det
ingen aning vem
man bara flyttar sina papper, drar i sina spakar
hämtar sina pengar
det känns dumt och idiotiskt
men man vänjer sig
man vänjer sig

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

Man tar magnecyl mot huvudvärken, dåsar framför tv:n
grannen går på toaletten och det brusar i rören
man är trött och går och lägger sig
och grannen grälar med sin fru, trafiken är oändlig
det är omöjligt att sova
men man vänjer sig
man måste vänja sig

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig

Delar av helheten: Episod 2 - Musik: mellanspel

Delar av helheten är en följetong där mer eller mindre episka bitar ur filmer, böcker och musikaliska verk framhävs med en kort motivering. Idag kommer musikaliska verks mellanspel att avhandlas. Det är lite svårt att frammana låtar på kommando i detta nu så jag radar upp ett par verk, helt utan ordning och listning. Jag ska försöka motivera mig något också, om jag ids. Jag använder mig som vanligt av Youtube men videorna har i detta fall underornad betydelse. För att uppskatta mellanspelen bör man givetvis lyssna på hela låten, men koncentrera sig lite extra vid vissa tidangivelser.

Först ut är låten "Kim & Jessie" av orkestern M83, vilken är en fransk grupp som jag lärt mig uppskatta alltmer den senare tiden. Mellanspelet börjar i detta fall 2:17 och 2:35 kommer ett mäktigt val/synth-ljud som tillsammans med ett tilltagande trumljud gör hela upplevelsen. Det hela når sin kulmen 2:50 då trummorna gör en fill-in och låten fortsätter som om inget hade hänt.

M83 - Kim & Jessie



Det var den första. Vi går rast vidare och presenterar ett svenskt bidrag: Shout out louds och låten "Please, Please, Please". Shout out louds skiva "Our ill wills" är f.ö. ett fantastiskt album och funkar bra i kategorin kompletta skivor och jag har anledning att återkomma i ämnet. Hur som helst, låten är en trevlig kreation och 2:00 in i låten börjar ett fin-fint mellanspel i form av en xylofonslinga som gärna etsar sig fast i hjärnbarken.

Shout out louds - Please, please, please



Eftersom det är min blogg och gör precis vad jag vill tänker jag presentera en, om möjligt, än viktigare Shout out louds-låt med fantastiskt mellanspelssnack. Till låten "Hard rain" har jag en del personliga kopplingar som utspelade sig under våren 2008. Vi kan begränsa informationen till att det handlade om åtrå, längtan och allt det där som kan drabba även den bäste. 2:57 börjar texten "I try to tell myself at night when the dusty old pictures are all out of sight that I think I will be alright. Don't come closer morning light". Den läses med en arrogant och någorlunda hes kvinnoröst (keyboardisten i bandet). Låten är helt fantasiskt på många sätt och jag tror även jag kommer att plocka en annan textrad när den här följetongen avhandlar textrader på ett eller annat sätt.

Shout out louds - Hard rain



Sådär. Nu förflyttar vi oss rask till mitt favoritmusikland Danmark. Gruppen heter Kashmir och deras låt "Kalifornia" är ett litet mästerverk. 3:35 börjar en avgörande del av låtens eget välbefinnande och 3:48 brakar det lös ett helt fantastiskt litet epos, som verkligen behövs för att få låten att skina lite extra.

Kashmir - Kalifornia



Jag beställde lite skivor på nån onlinesajt för många år sedan, kanske var det Boxman när jag tänker efter. Nåväl, jag spontanköpte lite skivor hejvilt och fick efter ett par dar hem en trave CD. Bland dessa låg albumet "united" med orkestern Phoenix. Den skivan kom att spelas en väldans massa det året (2000) och speciellt låten "funky squaredance". Låten är egentligen skittråkig men 5:20 börjar det hända grejer. Ett vinnande elgitarrsriff och textraden "funky squaredance" loopas för att nå ett vackert anti-crescendo 6:40, där elpiano, ett enkelt trumkomp tillsammans med rabblande text skapar kärlek!

Phoenix - Funky squaredance



Nu Zappa. Låten "Duke of Prunes" är kul. Den har också en fin slinga med början 1:03

Frank Zappa - Duke of prunes


Väl inne på Zappa blir det lätt svårt att sluta. Här är en mångfacetterad skapelse på 2:18. Trots tidsnöd klarar Zappa av att avhandla flertalet delar i rask takt. Vi börjar vid 0:01 i skev rock. 1:07 tar en form av skönsång vid och 1:24 börjar mongotango för att 1:50 avslutas med upprepning av textraden

"Good morning your highness / oo oo ooo
Good gosh, you're sumptuous / oo oo ooo" - Hela texten här. Analysera gärna och förklara sedan elitistiskt för mig hur käre Franke är funtad

Frank Zappa - Father O Blivion



Jag har tusen av dessa referenser men jag måste stoppa nu. Du börjar fatta vinken tror jag.

Nej, jag måste ta en en låt till annars finns det risk för att kamrater från ungdomens tidiga år för alltid tittar snett åt mitt håll. Jag pratar naturligtvis om Rush, "Den kanadensiska powertrion", som en välkänd killing i manegen uttryckte det en gång. Rush är i mångt och mycket min allra viktigaste orkester genom åren. Låten "La villa strangiato" sammanfattar deras kompetens på ett ypperligt sätt och under perioden 3:49 - 6:01 uträttas storverk - "God damn what a rush"

Rush - La villa strangiato



Andra låtar med mer eller mindre magiska delar:

- Feist - "Intuition" 3:45 och magic moment vid 4:02 då kören sjunger med afrikansk feeling (ingen referens funnen å Youtube).

- Patrick Wolf - Demolition. Nån gång i slutet där det drar igång en massa flöjtar och prylar (ingen referens funnen å Youtube).

- Pennywise - Bro hymn. Ett klassiskt "öhh öhh öhh öhh" á la fotbollshuliganism följer låten som ett mantra. Du vet, lite som white stripes "seven nation army" som man idag hör på var och varannan skolavslutning/lagsportsuppträdande.

Jag inser nu, såhär "post mortum", att jag tagit mig igenom min egen musikhistoria någorlunda kronologiskt ändå - back to the roots. Viktiga nedslag har gjorts och statements har framkommit. Många fantastiska verk har ännu missats, men det finns god anledning att återkoma till musikens förtrollade värld i den här följetången. Ämnen som intron, solon, avslut, textrader och covers har inte ens nått sitt embryostadie ännu. Håll ut och kom föreslå gärna egna bidrag!

Favoritvideo Nr 3: Grandmaster Flash - The message

Det fanns alltså en tid där man rönte framgång genom att stå och se överdrivet tuff ut. Det refereras en hel del till den här videon då och då i min bekanskapskrets, lines som "Ja, där stod han liksom och såg lite Grandmaster Flash ut", med det menas att någon verkligen såg tuff ut och att man liksom "köpte" de facto.

Det här är ju bara så fantastiskt. Grandmaster Flash konserverar och representerar så mycket av det tidiga 80-talet i den här videon. Kläder, stans, videoklippning, musik - den har det mesta man kan kräva av en musikvideo från tiden. Den saknar dock en sak: Dansen. För att komplettera det hela en smula kommer därför en video till; Break Machine med låten "street dance". Breakdance blir nog inte bättre än såhär. En annan spännande reflektion är att se den genuina glädjen dessa herrar har när de dansar gatan fram - lite tvärtom mot ovanstående video alltså. Dessa grabbar gillar inte puffror, crack eller gänguppgörelser - de vill ju bara dansa, låt grabbarna dansa! Det är en förträfflig låt förövrigt.

Spotify Rev. 1.1

För en tid sedan glorifierade jag Last.fm och passade samtidigt på att pissa lite på Spotify. Jag älskar fortfarande Last.fm men har delvis ändrat inställning gällande "Spottan". Spotify är ganska bra ändå; inte fulländat, men okej och det har en god chans att bli alldeles förträffligt. Jag ska motivera mig:

Positiva egenskaper
* Kan numera, genom det förträffliga programmet scroblify, faktiskt "scrobbla" låtar till Last.fm
* Möjligheten att ta med "sina" spellistor överallt där det råkar finnas uppkoppling
* Möjlighet att dela ut dina spellistor och kunna lägga få dina kamrater att lägga till å dra ifrån låtar bäst de vill.
* Bra om man letar covers på låtar då den visar alla artister beroende på sökkriterium

Nackdelar, som kanske kan fixas:
* Genre - helt värdelöst att leta låtar och hitta influenser - Last.fm är genial på detta!
* Tappar ibland kontakt och "fuckar" ur
* Musikbilioteket är ännu tunnt men "is growing as we speek" - Last.fm lagrar _allt_ som scrobblas till last.fm, minsta norrländska punkband får alltså vara med.
* Väldigt dyrt, 100 pickadoller per månad är störtlöjligt och den reklambaserade modellen är inget vidare.

Kompletta skivor: Atomic Swing - A car crash in the blue

I brist på kreativitet gör man det enkelt för sig. Man listar saker. I serien "Kompletta skivor" kommer, precis som titeln anger, fulländade verk presenteras - skivor där samtliga låtar är små mästerverk av den ena eller den andra anledningen. Dessa album görs än idag men blir allt svårare att finna nu när mediet är digitalt och ryckt ur sitt sammanhang i form av lösa mediefiler.

Ordet "komplett" gör det överflödigt att i fortsättningen behöva dra till med floskler som: magiskt, episk, fulländad, - ett mästerverk och så vidare. Ett album kan vara fulländad på lite olika sätt, utan att för den skull tillhöra världens_bästa_skiva-kategorin.

Först ut är då Atomic Swing debutalbum "A car crash in the blue". I det här fallet är motiveringen enkel: Skiva som undertecknad nött på så pass mycket att _alla_ låtar gått in i andra eller tredje andningen. Skivan har spelats i hem-miljö sedan unga år - hela familjen var involverad. Den har nötts i ungdomens allra första frigörande episoder där folkölen florerade och försiktiga nyp, trånande blickar och kärleksmöten tillhörde vardagen. Den har spelats under resor till "stugan" där fiske och umgänget i vuxna unga herrars gemenskap för evigt kommer att uppskattas. Den har absolut spelats för godisfabrikens helgpraktiserande ungdomar och dess lekamen, som vid arbetsdagens slut dansat hejvilt till de mer uppspeedade låtarna. Den har spelats i sorg och till fest, kaka och sej, i regn och i sol, vår och höst - ja, du börjar nog förstå.

Niklas Frisk, orkesterns sångare, gick så småningom vidare och har pysslat som mångsysslare och varit involverad i diverse projekt. Idag spelar han med fröken Nina i A Camp som släppt en lysande skiva i dagarna.

För att få med någon form av personlig relation till allt det här kan nämnas att herr Frisk i unga år idkat älskog med min morbrors f.d fru på en tvättmaskin i en källare någonstans i mellansverige och att fröken Ninas lillebror har en annan orkester tillsammans med en god kamrat.

Låten nedan heter Carnival stall och är bra.

Favoritvideo Nr 2: Sid Vicious - My way

Som liten delade man upp sina kamrater i A- och B-barnsklass genom en enkel och selektiv process där ett eventuellt innehav av en VHS-spelare kom att placera dig i den föregående. Vi hade ingen video i mina unga år, varvid jag så klassades i den senare kategorin. Jag snyltade så gott jag kunde på mina A-barnvänners toppmatade bildåtergivningsenheter och vid ett tillfälle, då jag vart riktigt sjuk, hyrde min mor en moviebox och filmen ”Gröna gubbar från Y.R”. Filmen, som är allt annat än bra, utspelar sig på Skara Sommarland och det står klart att den behöver någon form av antropologiskt studie - men inte här och inte nu.

Nåväl, ett par år senare anlände så en videomaskin till vårt hushåll. Den kom med en diger samling inspelat filmmaterial, där klassiker som format mitt cineastiska intresse kan nämnas: ”Convoy”, ”Det gyllene skinnet”, ”Polisskolan” (hela serien) och Monty Pythons samlade verk. Mitt i den omfattande filmsamlingen fanns också ett par timmars inspelat material från en TV-kanal, kallad MTV. Jag tror, så här i efterhand, att inspelningen var gammal redan då; videos som ”thriller” med Michael J. och nån låt med Kim Wilde stod bl.a. för innehållet. Det tog inte lång stund innan jag lärde mig att "rewinda" bandet för att återse mina absoluta favoriter. Sid Vicious - ”My way” är nog den låten som satt störst avtryck på mig från tiden. Jag minns hur jag hänfördes av dramaturgin och det fantastiska skådespel Sid bjuder på i inledningen, och speciellt 1:19 in i spektaklet då han gör sin allra punkigaste min och liksom avslöjar vad som komma skall.

Eldorado

Kjell Alinge. En Gud för de osammanhängande meningarnas kreatörer. Jag har fascinerats av Kjell sedan unga år. Jag minns som femåring en radioapparat i klassisk bergsprängaranda ståendes i vårt åttiotalskök. Där fanns blå rottingmöbler med tillhörande glasbord och en korkmatta som luktade en smula uppstötning när den skurats. På bergsprängaren, som var futuristisk och väldigt klumpig, fanns en märklig knapp. Knappen var rektangulär, kromad och längst till vänster fanns en fyrkantig lampa som lyste gult om man tryckte in den. 3D bass stod det med lagom häftiga bokstäver. Jag tyckte mycket om att trycka på den där knappen och av någon anledning så är det Kjell Alinges röst som kommer ur högtalaren när jag upprepar händelsen i mitt inre.
Kjell står bakom programmet Eldorado som faktiskt härstammar från åttiotalets dagar. Det har legat i träda ett slag för att under 2006 åter gro i SR P2's regi. Programmet spelar ambient, elektronisk och ibland "konstmusik". Mellansnacket sköts av en svamlande Kjell som för det mesta, till synes, slänger ur sig osammanhängande smörja. Till en början tar det emot, kroppen skriker efter en normal talsyntes, meningsuppbyggnad och kontenta. Men köttet så sakteliga efter, öronen slappnar av och man börjar förstå sammanhanget - och det är smått briljant! Kjell skapar precis det du vill höra, ditt medvetna drar slutsatser och din kropp njuter av tonerna till all världens samlade musikproduktion - skarpt koncentrerad och medvetet levererad i rätta mängder.

Här ett utdrag ur Kjells blogg, kallad "Smogg"

"Revisorn ligger i micron och sladdarna smattrar mot fönstren

Måndag 17 november
Det är en ljudupplevelse.
Jag försöker banda och mixa med en ny upptagning av rivning av mindre stadsdel, men det tutar upptaget och resten av dom inblandade finns på flytande glöggfärjor fram emot julen."

Vad säger du nu? Ta å lyssna på Eldorado, torsdagar runt 22. På P2. Å på webben i form av strömmande medium däremellan.

Last.fm - en kärleksförklaring

Jag har länge varit en trogen anhängare av last.fm och jag gillar verkligen idén med att låta en databas hålla koll på din spelade musik och därefter föreslå ny finmusik, baserat på dina tidigare låtval.

Spotify har det tjatats och gnatats om, som "den nya musikrevolutionen" Efter att ha testat den nya flugan och till och med betalat sura pengar för att evaluera den på riktigt, utan reklam och annat trams, kan jag bara komma fram till slutsatsen att det suger på riktigt. Jag orkar inte ens förklara varför men en av anledningarna är spotifys otroliga smaklöshet när det gäller att spela slumpade låtar.

Last.fm å andra sidan klarar det så fantastiskt jävla skitbra att hälften vore nog! Efter att ha varit medlem sedan 2005 har jag lyckats samla på mig dryga 50.000 spelade låtar och att i spelaren dra på kanalerna "mina grannar", eller "Mina rekommendationer" slutar mycket sällan i tårar - tvärtom faktiskt. Det är som att ha en evigt spelande blandskiva med bara bra låtar, ideligen! Last.fm - you have my vote!

Se så, börja scrobbla din musik genast! - Kom ihåg att skapa ett konto.

Teddybears Punkrocker x 8

Diskussionen kring hur många versioner som finns på Teddybears låt "punkrocker" har jag diskuterat till leda ett antal gånger förut. För att få ett slut på det här gör jag nu ett försök till summering, och som hjälp tar jag en gammal klassiker: Youtube.

Efter en stunds eftersökningar kommer jag fram till följande:
Totalt tre kategorier av versioner florerar: Officiella versioner, någorlunda officiella versioner och inofficiella verisoner. Kontentan blir således:
Officiella versioner: 4 st
Någorlunda officiella verisoner: 2 st
Inofficiella versioner: 2 st
Totalt antal versioner: 8 st


Officiella versioner: Fyra videos i en


Någorlunda officiella versioner:


Torny Melins - Dancebander alt. Dansbander.



Träd, Gräs och Stenar - Punkrockarn



Inofficiella versioner:


"Janne Sandin" - Stormtrooper Yes I am



"Eli" - Punkrocker (Eli Mix)

Favoritvideo Nr 1:Where's your head at

Jag äger ingen TV och missar därför tvångsmatning från MTV och andra fantastiska reklamfinansierade televisionskanaler. Jag har inget emot televisionen som sådan, och jag uppskattar SVT:s bredd i sitt programutbud. Resterande kanaler kan dock för det mesta "se sig om i helvetet".

Det fanns en tid i min ungdom när jag hade tillgång till en dumburk och ibland föds ett stark behov av nostalgiska återträffar. Youtube möjliggör nostalgikerns krav på snabb återkoppling och en snabb sökning gav mig genast den här fin-fina videon. Basement Jaxx gjorde runt 2001 denna kreation och jag minns att jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande. Ta en titt, det är du värd.

Efterklang, klang, lang, ang, ng, g

Försöker febrilt göra två veckor av en denna måndag. Jag inser att jag har fantastiskt mycket jobb att stå i, och ärligt talat har jag inte varit speciellt kreativ de senaste tre veckorna. Jag jobbar för tillfället med att inventera och definiera delar av vårt svenska kulturarv, kyrkor. Jag har anledning att återkomma även till detta, men i detta nu har jag inte tid, och risken för att det blir en kakofoni är överhängande.

Nu till sak: Jag jobbar bra med bakgrundsmusik, men blir lätt distraherad svensk musik då texten gärna borrar sig in i ens medvetande och helt plötsligt börjar man tänka på allhenada andra tingest än just arbete. Vad som krävs är någorlunda monoton musik utan utrymme för allt för stora utsvävningar. Det finns massvis av elektronisk musik som klarar dessa kriterier alldeles utmärkt, men även dessa blir lätt allt _för_ monotona efter, låt oss säga, en förmiddag. Det låter kanske motsägelsefullt men omväxling förnöjer. En kamrat inom data- och programmeringsbranschen lyssnar endast på två orkestrar om han prompt måste få något gjort; Jean michael Jarre och/eller Pink Floyd. Båda orkestrarna gör, enligt ovanstående definition, "jobbet" utmärkt. Det är bara det att min vän lyssat på dessa orkestrar, och ENBART dessa orkestrar under snart tjugo års tid. Leda är bara förnamnet.

Skit i det nu, anledningen till att jag egentligen skulle skriva just något alls är att jag vill förmedla en fin-fin orkester som jag håller mycket av. 2004 producerade MTV ett fantastiskt stycke musikhistoria kallad This is Our Music. Programmet visade musikgrupper som inte ännu nått ut till massan men som inom sin genre hittat trogna fans genom mer eller mindre konventionella metoder. Vad de olika konstillationerna hade gemensamt var gränslös kärlek till det de sysslade med - musik. Många av dessa grupper blev givetvis mer uppmärksammade efter MTV:s påhälsning, en av dessa är den danska electronica/post-rock och flermannaorkestern Efterklang. I programmet framträdde ett gäng unga pojkar i min egen ålder fram och berättade om deras eget bidrag till den musikaliska utvecklingen. Som skandinav tog jag med öppen famn emot det budskap dessa unga gossar förmedlade och insåg den dagen att svensk musik egentligen är skittråkig och att vi allt för lång tid levt på gamla ABBA-meriter. Efterklang kom att bli början på en musikalisk resa söderut där jag snart kom att finna eller återupptäcka andra danska finheter som Under byen, Slaraffenland, Veto, kashmir eller Mew.

Efterklang består av 5 huvudmedlemmar, men de plockar gladeligen in ytterligare 5-7 glada trattfiolinister (exempelvis) under liveframträdanden. Jag tänker inte beskriva deras musik något närmare utan nöjer mig helt enkelt med att säga att detta är skitbra och att de är ligger långt upp på min nuvarande top 10-lista av artister som jag kommer återkomma till resten av mitt vuxna liv. Duger det? Här nedan ett liveframträdande som gör mig löjligt glad, håll till godo.