Delar av helheten: Episod 2 - Musik: mellanspel

Delar av helheten är en följetong där mer eller mindre episka bitar ur filmer, böcker och musikaliska verk framhävs med en kort motivering. Idag kommer musikaliska verks mellanspel att avhandlas. Det är lite svårt att frammana låtar på kommando i detta nu så jag radar upp ett par verk, helt utan ordning och listning. Jag ska försöka motivera mig något också, om jag ids. Jag använder mig som vanligt av Youtube men videorna har i detta fall underornad betydelse. För att uppskatta mellanspelen bör man givetvis lyssna på hela låten, men koncentrera sig lite extra vid vissa tidangivelser.

Först ut är låten "Kim & Jessie" av orkestern M83, vilken är en fransk grupp som jag lärt mig uppskatta alltmer den senare tiden. Mellanspelet börjar i detta fall 2:17 och 2:35 kommer ett mäktigt val/synth-ljud som tillsammans med ett tilltagande trumljud gör hela upplevelsen. Det hela når sin kulmen 2:50 då trummorna gör en fill-in och låten fortsätter som om inget hade hänt.

M83 - Kim & Jessie



Det var den första. Vi går rast vidare och presenterar ett svenskt bidrag: Shout out louds och låten "Please, Please, Please". Shout out louds skiva "Our ill wills" är f.ö. ett fantastiskt album och funkar bra i kategorin kompletta skivor och jag har anledning att återkomma i ämnet. Hur som helst, låten är en trevlig kreation och 2:00 in i låten börjar ett fin-fint mellanspel i form av en xylofonslinga som gärna etsar sig fast i hjärnbarken.

Shout out louds - Please, please, please



Eftersom det är min blogg och gör precis vad jag vill tänker jag presentera en, om möjligt, än viktigare Shout out louds-låt med fantastiskt mellanspelssnack. Till låten "Hard rain" har jag en del personliga kopplingar som utspelade sig under våren 2008. Vi kan begränsa informationen till att det handlade om åtrå, längtan och allt det där som kan drabba även den bäste. 2:57 börjar texten "I try to tell myself at night when the dusty old pictures are all out of sight that I think I will be alright. Don't come closer morning light". Den läses med en arrogant och någorlunda hes kvinnoröst (keyboardisten i bandet). Låten är helt fantasiskt på många sätt och jag tror även jag kommer att plocka en annan textrad när den här följetongen avhandlar textrader på ett eller annat sätt.

Shout out louds - Hard rain



Sådär. Nu förflyttar vi oss rask till mitt favoritmusikland Danmark. Gruppen heter Kashmir och deras låt "Kalifornia" är ett litet mästerverk. 3:35 börjar en avgörande del av låtens eget välbefinnande och 3:48 brakar det lös ett helt fantastiskt litet epos, som verkligen behövs för att få låten att skina lite extra.

Kashmir - Kalifornia



Jag beställde lite skivor på nån onlinesajt för många år sedan, kanske var det Boxman när jag tänker efter. Nåväl, jag spontanköpte lite skivor hejvilt och fick efter ett par dar hem en trave CD. Bland dessa låg albumet "united" med orkestern Phoenix. Den skivan kom att spelas en väldans massa det året (2000) och speciellt låten "funky squaredance". Låten är egentligen skittråkig men 5:20 börjar det hända grejer. Ett vinnande elgitarrsriff och textraden "funky squaredance" loopas för att nå ett vackert anti-crescendo 6:40, där elpiano, ett enkelt trumkomp tillsammans med rabblande text skapar kärlek!

Phoenix - Funky squaredance



Nu Zappa. Låten "Duke of Prunes" är kul. Den har också en fin slinga med början 1:03

Frank Zappa - Duke of prunes


Väl inne på Zappa blir det lätt svårt att sluta. Här är en mångfacetterad skapelse på 2:18. Trots tidsnöd klarar Zappa av att avhandla flertalet delar i rask takt. Vi börjar vid 0:01 i skev rock. 1:07 tar en form av skönsång vid och 1:24 börjar mongotango för att 1:50 avslutas med upprepning av textraden

"Good morning your highness / oo oo ooo
Good gosh, you're sumptuous / oo oo ooo" - Hela texten här. Analysera gärna och förklara sedan elitistiskt för mig hur käre Franke är funtad

Frank Zappa - Father O Blivion



Jag har tusen av dessa referenser men jag måste stoppa nu. Du börjar fatta vinken tror jag.

Nej, jag måste ta en en låt till annars finns det risk för att kamrater från ungdomens tidiga år för alltid tittar snett åt mitt håll. Jag pratar naturligtvis om Rush, "Den kanadensiska powertrion", som en välkänd killing i manegen uttryckte det en gång. Rush är i mångt och mycket min allra viktigaste orkester genom åren. Låten "La villa strangiato" sammanfattar deras kompetens på ett ypperligt sätt och under perioden 3:49 - 6:01 uträttas storverk - "God damn what a rush"

Rush - La villa strangiato



Andra låtar med mer eller mindre magiska delar:

- Feist - "Intuition" 3:45 och magic moment vid 4:02 då kören sjunger med afrikansk feeling (ingen referens funnen å Youtube).

- Patrick Wolf - Demolition. Nån gång i slutet där det drar igång en massa flöjtar och prylar (ingen referens funnen å Youtube).

- Pennywise - Bro hymn. Ett klassiskt "öhh öhh öhh öhh" á la fotbollshuliganism följer låten som ett mantra. Du vet, lite som white stripes "seven nation army" som man idag hör på var och varannan skolavslutning/lagsportsuppträdande.

Jag inser nu, såhär "post mortum", att jag tagit mig igenom min egen musikhistoria någorlunda kronologiskt ändå - back to the roots. Viktiga nedslag har gjorts och statements har framkommit. Många fantastiska verk har ännu missats, men det finns god anledning att återkoma till musikens förtrollade värld i den här följetången. Ämnen som intron, solon, avslut, textrader och covers har inte ens nått sitt embryostadie ännu. Håll ut och kom föreslå gärna egna bidrag!

Delar av helheten: Episod 1 - Skateboard

Filmklipp, böcker, scener, låtar; vissa har dem. Jag talar om de där speciella sekunderna i slutet av filmen som höjer den till en femma, eller det där mellanspelet i låten som gör att du stannar upp och njuter med hela din lekamen. Eller när du läser den där episka textraden i boken, och tänker: "Fan, det där är ju helt briljant. Jag önskar jag hade skrivit det själv".

Jag har samlat på mig massor av dessa scener, det har vi alla.

Den här samlingen kallas således "Delar av helheten" och kommer att utspela sig i ett ännu onumrerat antal episoder, med början på något så märkligt som skateboardfilmer.

Jag har ett förflutet inom brädåkningens enkla konst och ska genast erkänna, såhär i efterhand, att jag alltid aldrig var någon mästerlig skateboardåkare. Feg och jävlig stod jag nog mest bredvid och tittade på när mina, mer adrenalinstinna, vänner gjorde handrails, 360-flip och annat som hörde sporten till. Jag "levde" dock skateboard under åren 1993-1996 med allt vad det innebar; kläder, musik och trender. Sedan dess har jag följt utvecklingen av kulturen och måste säga att jag är nöjd över vad den har utvecklats till idag. Under vår tid lyssnade vi mest på skatepunk, hade overkligt stora kläder och luktade tonårs-svett, vilket resulterade i att vi sällan blev tagna på allvar. Idag har skatekulturen mognat en del och är en stor industri för kläddesigners och musikindustri där trender och annat ses i alla dessa skatefilmer som fullkomligt spottas ut på marknaden. Det finns mycket att visa i den här genren, men jag ska hålla mig till de där episka klippen så det blir någon måtta på det hela.

Vi börjar från början. Den första skatefilmen jag såg var Plan B:Questionable. Filmen var upplysande och magisk för en 12-årig småstadsgrabb som jag. Rörliga bilder på människor från det stora, och senare vidriga, landet i väst visade sina allra främsta förmågor inom sporten och bland alla dessa ungdomar fanns en åldringsman: Rodney Mullen. Mullen är den mest tekniskt skickliga brädåkaren vi har och han har i mina ögon alltid varit något av skateboardkonstens allra geekigaste personer. Här syns klippet som fick mig att stanna ute längre om sommarkvällarna och nöta lite extra på mina ollies.



Mullen har varit med ett tag, här ett klipp från 1984:


Och här i sitt esse, typ 20 år senare:


Fantastiskt.

Nu går vi vidare till ett annat bidrag - Ali boulala. Ali är svensk och en sann idiot på många plan. Rent tekniskt är han inte fulländad, men gossen kan konsten att underhålla sin publik. Han gör det ena vansinnesdådet efter det andra och däremellan lever han ett högst dekadent liv. För tillfället sitter han inne efter att ha kraschat med en motorcykel i hög fart. Vid olyckan avled hans vän Shane Cross och själv hamnade han i koma en tid. Kanske platsar han inte att nämnas i samma inlägg som Mullen, men i det här fallet får han faktiskt vara med - som en svensk jämförelse, om än en skev sådan. 5:44 in i filmen hoppar Ali ut för en overkligt lång och otäck trappa - det är just det klippet jag ville visa dig. Är du inte invigd i skateboardens konst finns det en risk för att du inte blir speciellt impad av det här.




Vi avslutar med ett bidrag från en av alla dessa fantastiska introduktioner som dessa filmer ofta har. Det här är en vacker bit filmad med höghastighetskamera och rackarns trevlig. Sådär, tag nu fram din allra bekvämaste fåtölj, sätt på en kopp the, svep in dig i mormors fulfilt och se introt till filmen Lakai - Fully flared