Hönan, ägget eller professorn?

Nya bildbevis i den eviga diskussionen kring hönan eller ägget gör gällande att de båda faktiskt utvecklats i stereo. Här ser vi en tidig prototyp av höna med ägg. Professeur John Höuld, Eindhoven Univeristät placerar här ägget i en för ägg avsedd låda och redogör senare i sin avhandling:

"...lägg särskilt märke till storleken på höna rev. 2 [Fig. 5] och den ringklocka som planerat att ringa vid leverans. Vidare studier påvisar viss problematik; främst kring hönans storlek som sådan, men också kring ringklockan som av vissa upplevs som ett störande inslag, särskilt i urban miljö. Vi jobbar för närvarande på att minska hönan och äggets totala volym till ca. en femtedel. Gällande ringklockan kan vi meddela att vi nu slopat idén helt och fullt och att vi istället satsar på fristående underrättelse med hjälp av något vi, i projektfas, kallar för "Tupp"."

Zappa, solglasögon och parapsykologi

Helgen firades med skiv- å antikmässa; dem båda mycket välkomna och festiva inslag i ett annars något grånande januarileverne. 3 skivor, ett par solglasögon av äldre modell samt ett par parapsykologiska testkort blev dagens fynd. Herrn som sålde korten påstod sig ha en jävla massa arbetslampor av äldre modell. Jag är mycket knäsvag för arbetarlampor - ni som känner till bergepp som Triplex eller Jielde vet precis vad jag talar om. Han hade inga av dem med sig, tyvärr.


Min favvoskiva med Zappa Apostrophe (') blev min för en ynka 50-lapp. Dag Vags 7 lyckliga elefanter å Sparks Big beat kostade nån tia styck. För ett kort slag såg jag min chans å köpa på mig Kim Wildes samlade verk för några futtiga tior, men jag avvärjde mig i sista stund. Nu ångrar jag mig på riktigt.


Antikmässan var lite småtrevlig, få storslagna tingest för en obskyrsamlare som undertecknad, men efter idogt slit finner man sina korn. Se här t.ex., ett par prima solglasögon anno tidigt 1900-tal är nu i min ägo. Som den lillfarbror jag är charmade jag försäljaren på allra bästa prata_gamla_prylar-snack å strax hade han självmant prutat ned glajjorna under halva priset. Dem passar mig inte ens.


Dessa zenerkort gick mig helt förbi. E fann dem bland annat skrot. Det visade sig att hon kände till en del om parapsykologi. Jag gick igång stenhårt på den amerikanska och skitlöjliga mumbo-jumbon. En solklar investering!


Till zenerkorten fick jag denna lilla finpåse. Liljegrens Färghandel måtte ha varit en söt liten affär, nångång i början på 1920-talet med telefonnummer 78!

PK AB

Tunisien, Sousse - 2008

Marviken - världens enda oljeeldade kärnkraftverk?

Jag har länge varit intresserad av svensk kärnkraft- och atombombshistoria. Idag får sådana som jag lite vatten på sin kvarn när Sveriges Radio väljer att göra ett inslag om Marvikens kärnkraftverk - en solklar flopp i svensk kärnkraftsutveckling.
Jag hinner inte skriva speciellt skönlitterärt i detta nu, allt jag vill är att du tar dig tid att lyssna på P1 och vetenskapsradion 12.10, alt 23.05 idag (går säkerligen att lyssna online senare också).

Moderlandet kallar.

Jag skiter relativt mycket i monument i form av statyer och minnesmärken, men ibland finns det anledning att göra vissa undantag - överdrivet stora och ryska dito. Jag räknar alltså INTE Frihetsgudinnan, Eiffeltornet och annat tjafs till denna kategori.

Jag hade förmånen att under min utbildning besöka Ukraina och dess huvudstad Kiev för ett antal år sedan. Staden var i övrigt precis sådär pastischrestaurerad och tillrättalagd som en huvudstad av östkaraktär kan förväntas vara; med uppfunna pengar och blicken mot väst.

På ett berg, ett stenkast från centrum står så den modesta staty som kom att kallas Rodina Mat och som med ett vakande öga håller koll på stadens flitigt arbetande medborgare. Rodina Mat är det värsta jag har sett. När andra städer i det forna sovjetblocket gärna gömmer och glömmer ockupationen och förflyttar sina statyer till stadens utkant eller, än hellre, säljer dem till High Chaparrall - gör Kiev tvärtom. Kanske är det svårt att gömma en 62 meter (utan piedestal - med 102 meter) hög sten- och metallkoloss som dessutom utgör ett minne av det stora fosterländska kriget. Rodina Mat, eller fosterlandets moder som hon också kallas, är verkligen sådär overkligt stor och överdådig att ingen människa lämnas oberörd.

Jag och mina kamrater kräktes av förtjusning då vi besteg berget för att skåda dess storhet som, förutom själva statyn, även innefattade allt det där klassiska; rysk pompamusik, evigt brinnande eldar, krigsmuseum och ett otal fin-fina arbetarmonument av rysk börd.

Glad i hågen över att fått uppleva detta stycke gjorde jag efter min hemkomst lite efterforskningar gällande ryska monument överlag. Jag blev föga förvånad över vad jag hittade:

I den ryska miljonstaden Volgograd (förr Stalingrad), finns föregångaren; ytterligare en Rodina Mat-staty av gigantiska mått. Den är uppförd 1961, gjord av armerad betong och mäter inte mindre än 85 meter över havet. Den ser, om möjligt, än mer fosterländsk och överdådig ut än dess ukrainske efterföljare.

Jag vill så gärna uppleva även denna, och det finns stor risk för att jag nästa sommar faktiskt CS'ar mig dit - faktum är att jag redan funnit en god kontakt i Volgograd. Kanske finns det anledning att inkorporera detta besök i samband med mitt, sedan länge, planerade hjältestadsmaraton i det ryska tsarriket.

Du. Lägg märke till människans litenhet i underkant på bilden här under.

Definition: Hibernalhatt

Under helgen var jag och hälsade på min, det som man i dagligt tal kallar, familj. Min morbror som (socialarbetare till yrket) är en mycket lustig och fryntlig ung man invigde mig ganska snart i begreppen "... att ta på sig sin Hibernalhatt", eller "...så jag släpade iväg min lekamen i ett par Hibernaltofflor av anstaltskvalitét" Jag skrattade hjärtligt när han förklarat hur begreppen kommit till och vi svor ed på att omgående införskaffa oss i varsitt kit. Nedan följer en kort redogörelse för uppkomsten av Hibernalhatten med tillhörande tofflor.

Under mitten av 50-talet fann man inom psykiatrin att läkemedler Klorpromazin hade en dämpande effekt av psykoser vid schizofreni. Läkemedlet Hibernal® kom så för att rädda nervsvaga från lobotomisering. Hibernal, som ibland också kallas "kemisk lobotomisering" kom att bli mäkta populärt bland läkare som gärna skrev ut medicinen till sina patienter. Hibernal kom dock att ge vissa biverkningar, enligt FASS beskrivs bla. som:

"Trötthet eller dåsighet", och: "Framför allt i samband med högre doser under lång tid kan det föreligga risk för hudallergier och missfärgning av hudpartier som utsätts för solljus"

Karaktäristiskt för Hibernalpatienter kom att bli en, med tofflor, hasande gång pga. av den starka medicineringen, samt bärandet av en stråhatt med vida brätten som solskydd vid dagliga promenader på sjukhusområdet. Hibernalpatienternas extraordinära tillbehör kom snabbt att skilja dessa individer från övriga patienter, speciellt sen stråhattarna köptes in i parti och såg likadana ut på alla avdelningar. Patienternas säregna släpande uppgav också namn åt skodonen, där s.k. Hibernaltofflor ibland används som begrepp för att beskriva en allmänt slapp inställning.

Varför detta konkreta och uttömmande inlägg undrar du? Enkelt, jag vill så gärna ha en Hibernalhatt. Jag har många roliga hattar, men den här tar nog priset. Att som kuriosasamlare få ha tillgång till något så obskyrt som en äkta hibernalhatt vore en ära, en ynnest.

Kattpiano - Snart i var mans hem

Ett av de mer tvivelaktiga verk som den tyske mångsysslaren och jesuiten Athanasius Kircher (1601 - 1680) lämnade efter sig är ett kattpiano. Kircher anses varit en mycket begåvad man. Som bla. egyptolog, medicinare och uppfinnare av den första megafonen kom han att bli vida omskriven, och publicerade själv ett 40-tal verk inom sina många områden.

Karn måste haft ett otroligt sinne för humor när han en dag (i teorin) kreerade ett kattpiano för att stilla en stressad italiensk prins. Idén var simpel och genial:
Tag ett gäng katter med olika pitch på jamandet. Sätt dem i varsin låda och tryck sedan på en tangent, varpå en pinne helt sonika förs upp i ändalykten på kattkraken som ger ifrån sig ett, förhoppningsvis, gudfruktigt ljud.

Illustrationen kommer från hans egna verk Musurgia Universalis, vilken är en musikencyklopedi i tio delar och som bla. även tar upp självspelande instrument. Detta är en nyupptäckt förmåga och jag kommer troligen ha anledning att återkomma till denne fantastiske kreatör både en och två gånger.

Läs mer: Nobody was talking internet in the 1650s