Don efter fason

På östra Öland stötte jag ihop med en livs levande fiskarmäster. Han var som hämtad ur ett skagenepos med sydväst å allt! Han höll en tämligen tillbakadragen hållning och svarade ej på tilltal. Det gör inget. Jag älskar honom.

Kraaakojdiijl Genas sång

För något år sedan skrev jag ett inlägg om Numminen och svårmodet. Jag frågade bl.a. efter en fin men något dyster bemärlesedagssång som jag letat efter många år. Jag mindes endast ett brottstycke, vilken jag refererade till "vad gör det om det regnar när man fyller år".

I måndags hörde "foobar" av sig med en möjlig lösning:

"Hej, vet inte om detta fortfarande är aktuellt men låten heter "Song Of Crocodile Gena" på engelska. Kan inte hitta den på Sv (med rätt text) på youtube.

Det kanske kan vara en ledtråd..."

Visst var det den! Fantastiskt! Otroligt! Splendido! ...men jag förstod inte många strofer, ety språket klingade en aning väl ryskt. Här följer ett utsnitt:

Пусть бегут неуклюже пешеходы по лужам
А вода по асфальту рекой
И не ясно прохожим в этот день непогожий
Почему я веселый такой

А я играю на гармошке у прохожих на виду
К сожаленью день рожденья
Только раз в году...

Det där kommer man ju inte så värst långt med. Kyrilliska alfabetet är vackert att titta på. Att förstå är en annan sak. Lite längre ner i kommentatordelen av klippet har dock någon besvärat sig med att låta göra en översättning:

Let the passers go clunky
Through the puddles such a swampy
Let It rain, and flow water on the way
All pedestrians not aware
In this very bad weather,
Why am I so happy today.
Now I'm playing
My Harmonica
For all passers-by, the far and near
But, unfortunately, that's my birthday
Only once a year

*****************INTERMISSION*******************

Kurisosa: Cheburaschka och krokodil Gena är precis vad ni tror, Drutten och Gena. Den svenska serien har dock har väldans lite att göra med det ryska originalet... Tja, fast dockorna inköptes av SVT från den sovjetiska statstelevisionen, och djuret (för det är inget namn) Chebyrascha betyder i runda slängar "den som faller" på ryska, typ drutta. Alltså Drutten. Hursom, själva innehållet i den svenska serien håller sig mest till trams och har, som sagt, väldigt lite med det ryska originalet att göra.

*************END OF INTERMISSION****************

Det börjar närma sig, men det är fortfarande inte riktigt likt den översättningen jag hört M A Numminen spela. Jag beslutar mig för att återigen leta efter den svenska översättningen och den här gången gav det resultat.

Här kommer så äntligen Numminen med låten När jag spelar på mitt dragspel. (Videon, bör tilläggas, har föga med den underbara sången att göra)

Våtgaloscherna nöta trottoaren den blöta

XXX klaffsa i rad

Folk på gatorna raskar undan regnet som plaskar

Det är nog bara jag som är glad

När jag spelar på mitt dragspel är det ingen som förstår

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

Snart så kommer en trollkarl i en trollhelikopter

han har med sig presenter ett helt lass

Gratulerar så hjärtligt jag får biobiljetter

Och så 500 stora strutar glass

När jag spelar på mitt dragspel är det ingen som förstår

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

Men vad gör det att det regnar när man fyller år

************************EXTRA FEATURES**************************

Kuriosa 2: I min källforskning har det framkommit att många av de slaviska länderna (rysktalande delar) ej har någon egentlig födelsedagssång att tala om. Det visar sig att det är just"Krokodil Genas sång" som ofta besjungs för födelsedagsbarnet. Otroligt vackert - melankoli på självaste födelsedagen!

Krokodil Genas sång framförd av sovjetiska pionjärer

Ett av de första avsnitten av Chebyraschka i Krokodil Gena - väldans fint! Speciellt när Gena skall skriver en kontaktannons. "Kraaakojdiijl"

Tack Foobar. Tack.

Delta rythm boys - flickorna i Småland

Minns ni gruppen Delta rythm boys och låten "flickorna i Småland"- Jaså inte? Då skall vi strax fräscha upp ert sargade minne. (smakprov finnes i slutet av artikeln)



I samband med ett mindre kalas hos en god vän i de södra delarne av landet kom låten på tal. Mitt bland diskussioner om hattar och en allmän önskan att besöka ett dansgolv senare på kvällen börjar någon nynna på en låt. Min gode vän, låt oss kalla honom A, hoppar upp från golvet och utbrister: - Jag har den där! På stenkaka! Signerad å allt!

Månntro att undertecknad skärper sin annars druckna kropp då en signerad stenkaka strax skall dyka upp framför synen. Till en början gick det trögt då det visar sig att herr A har en alldeles förträfflig samling kakor av sten. För ett slag tappar jag tron och återvänder till ett samtal om biologi. Det dröjer dock inte många sekunder innan A skrålar: - Jag hitta' den, tamejfan. Se här!

Ur fodralet plockar han så upp en 78-varvare med tidigare nämnd orkester, signerad och alldeles underbar, se själv!



Det är just de här tingesten jag uppskattar mycket. Inte visste väl jag att man kunde äga en signerad stenkaka - jag trodde snarare att autografer hörde den senare delen av 1900-talet till. Att det sen råkar vara Delta Rythm boys gör inte saken sämre. Ett gott stycke svensk musikhistoria som egentligen saknar motstycke i modern tid! Min gode vän överraskar mig och jag blir löjligt begeistrad.

SAAB

Svenska Aeroplan Aktiebolaget läggs ner och jag blir ledsen på riktigt. Jävla fittsveige. Kuken.

På vandring

Ibland vandrar en tysk gesäll förbi. Oftast inte. Bara ibland.

Kv. blåmannen

Kvarteret Negern i Karlstad fick igår stryka på foten efter allehanda påtryckningar. Jag tänker inte lägga in några som helst värderingar i beslutet, det kryllar redan av dem på nätet. Jag vill bara uppmärksamma församlingen på att självaste regeringskansliet, som ligger i hufvudstaden, råkar vara registrerat under kvarteret Blåmannen. En byggnad som f.ö. byggnadsminnesförklarades redan 1935.

Smålands landskapsblomma - Sågverk

Märta och jag gjorde inte mindre än tvenne utflykter denna helg. Somliga skulle kalla Märta för en bil. Det får stå för dem. Hursom, den småländska skogen med tillhörande grusvägar stod för dörren. Ganska snart uppenbarade sig ett sågverk av rutten karaktär. Mitt hjärta slår ett par extra slag och jag beslutar mig för att utforska det hela ytterligare.



Sågen hade allt: brädor, klingor, bandsågar, karaktäristiska lukter av sågspån och smörjolja, pornografisk litteratur, råttbon, övervakningscentraler, imploderade tak och ruttnande högar av spillvirke o.s.v., o.s.v...

Jag spenderade säkert två timmar bland bråten innan jag åkte vidare. Det dröjde inte länge förrän ytterligare ett sågverk dök upp - inte lika fagert som det första, men ändock. Jag spanade och åkte vidare. 10 min senare dök det upp ytterligare ett... Vid det här laget gav jag upp idén att vandra in, utan noterade position och körde vidare. Det här upprepade sig ett otal gånger under dagen och jag har därmed räddat höstens exkursioner med råge!

På söndagen gav jag mig åter ut, den här gången med en kamrat K. Han ville visa mig något spännande han sett för ett slag sedan. Gissa vad... Jovisst, ytterligare ett sågverk.

Var ska jag börja?

Dialektal föda

Plats: Kalmar

Prosa

I Högsby glömdes en boklasse på trottoaren. Någon befriades från mord och prosa. Så går en dag i vårat liv och den kommer aldrig åter.

Bergmans nattygsbord

På bukkan kränger man just nu Bergmans grejer och gör, helt utan förbehåll, profit på demonregissörens allra heligaste tingest. Här ovan skådas exempelvis Bergmans nattygsbord med inkluderat klotter. Nedpräntat på skivan står b.la. "Rädd, rädd, rädd", "Skitnatt" eller "Den jävla starren breder ut sig".

Jag behöver väl knappast övertyga församlingen om att jag vill ha den där...?

The stranglers på svenska

Den engelska punk/new wave-orkestern The stranglers är väl mest känd för låten golden brown, som bl.a. är med i en fightscen som hålls på zigenarlägret i filmen snatch. Från början hette de Guilford Stranglers och hade på den tiden svensken Hans Wärmling med i bandet. Han lämnade dock orkestern innan de nådde större framgångar. Låten Sverige/sweden är kul


Golden Brown



Sverige - All quiet on the eastern front

"Låt mig berätta om Sverige
Enda landet där molnen intresserar
Storebror säger det är stället för dej
För mycket tid att tänka, för lite att göra
För mycket tid, för lite att göra
Jag är insnöad pa östfronten

Förändringen är på minimum
Hypokondrisk gravsten
Känslan för humor är förlorad nånstans
Cumulus numbus för dej
Förändringen är på minimum
Hypokondrisk gravsten
Storebror säger det är stället för dej
Jag är insnöad på östfronten"


Engelsk modell av samma låt, Sweden

Geeks, geeks. Wondeful geeks!

Dokumentärer, alltså verkligheten, tilltalar mig mycket. King of kong handlar precis som titeln avslöjar om det gamla arkadspelet King Kong och dess hängivna utövare. Det är en film om en härlig samling älskvärda nördar (pojkar) som tjivas, tävlar och viktifierar varandra - högt å lågt.
Är du faschinerad av nördar så bör du se den. Här följer ytterligare ett litet klipp från en av deltagarna

Home is where the heart is

Vissa finner lugnet i stunden, oavsett platsen. De här flyttkarlarna tog tillfället i akt att använda sig av framlidna fröken Janssons möblemang vid 9-fikat. Jag passerade förbi på väg till jobbet och drabbades plötsligt av en oerhörd lust att föreviga dem, med det jag för tillfället hade tillgängligt - min mobilkamera.

- Fan grabbar, får jag ta ett kort? Ni behärskar verkligen konsten att slappna av när tillfälle ges! säger jag så mildt jag kan.

- Visst, det ska gå bra. svarar grabben till vänster i bild.

- Är det kutym inom möbelspeditionsbranschen? fortsätter jag. Jag menar, brukar ni sitta å fika på flaket sådär?

- Javisst! svarar samma grabb.

- Vi kallar det arbetsförmån! infliker grabben i mitten.

- Vackert! säger jag och går vidare.

Solen tog mig.

Efter ideliga påtryckningar från samhällskritikerna tar jag tillfället i akt och fäller kommentaren ni alla väntat på att få höra:

- Förlåt.

- Vadå förlåt, undrar du. Vem säger han förlåt till? Varför gör han det? Är han sinnesslö, på riktigt?

Ja. Jag är dum i huvudet, och du min vän är minst lika puckad som går in här dag efter dag, timme ut och timme i väntan på nya kreationer, lustigheter och fryntliga kommentarer...

Egentlingen har jag bara en sak att säga till mitt försvar: - Solen tog mig.

Solen tog mig och en mild dekadens i form av ett par mindre utflykter och alltför sena kvällar med vin, fågelsång och en livslång kärlek uppenbarade sig i vårkröken... Så skulle jag vilja säga det, men i så fall ljuger jag. Sanningen är en helt annan och den har med en tids idogt arbete att göra. Ni som har ett arbete förstår kanske vad jag menar. Fritiden blir lätt någonting annat än det man tänkt sig (oändliga antal episoder värdelösa TV-serier, middagar beståendes av smörgåsar med skiftande pålägg och en allt värre längtan långt, långt bort).

Solen tog mig också, faktiskt. Solen och trevligt umgänge på allehanda platser; i Kalmar, i Visby, Malmö, Stockholm, på landet, i skogen, på gatan, hemma, ute, på ett tak, i ett garage, på en klint...

Nåväl, jag lever. Jag har det bra.

bob hund duger bra.

17 år tror jag visst att jag var. Nervös och jävlig...

Vi hade en autograftävling på sommarjobbet. Det passerade både en å två välbekanta kroppar förbi vår kassa den sommaren. Jag jobbade som konfektör på ett polkagriskokeri i staden som har visst renomé vad gäller den saken. Vi var en bunt mer eller mindre eljest ungdomar som tillbringade somrarna på det där kneget.

Autograftävligen.
En dag dyker Bob Hund upp på restaurangen och jag kände att det äntligen blivit min tur att bidra med mitt strå till stacken (tävlingen). Som sagt, sjutton nervösa år och ett mycket stort fan av orkestern i fråga, plockade jag ihop omkring 30 polkagrisar och smög mig allt närmare deras bord. Jag gjorde min aproach så lugnt jag förmådde och väl där yttrade jag orden... och jag minns dem än idag ordagrant:

- Mina herrar, jag har en deal. Om ni signar det här pappret med era signaturer så får ni tillgång till dessa små sockrade mästerverk.

Jag förundras ibland fortfarande över mina väl valda ord, kanske främst eftersom jag mins att jag vid tillfället skakade av nervositet. De gjorde inget större motstånd, utan signade polkagrispappret med sina kråkor. Till å med Martin Kann (omslagskreatören) plåttrade ned sin välbekana signatur bland de övriga bandkompositörerna. (se deras dokumentär, de nämner mig faktiskt i förbifarten). Vi samlade många autografer den sommaren och till en början var tävlingen någorlunda jämn. E.H klev dock in i slutet av sommaren med en joker och vann det hela med en, helt otippad, duosigning av radarparet i Trädgårdsdags: Ulf Schenkmanis å Lars-Erik Samuelsson. Det går inte tävla i den ligan. Det stod helt klart.

Vad vill jag med det här? Jo, det jag vill säga är att jg lyssnat en del på Bob H's nya skiva. Jag gillar den. Jag gillar den nästan lika mycket som Ulf Schenkmanis självt.

Bob Hund tuggar grishals

Bob Hund är tillbaka efter år kontemplation. Jag har nu köpt min första fysiska CD på drygt 8 år. Känns fint. Om skivan är bra eller ej får framtiden utröna, jag har nämligen inte hunnit avlägsna plasten på skivan ännu. Singeln Tinnitus i hjärtat är dock fin och jag inser att jag saknat Thomas Öbergs simpliflierande och smålustiga sätt att beskriva sin omvärld. Vad sägs om textraden: Sväljer du KRAV-märkt eller tuggar du grishals?

Äntlingen!

Hur kunde jag klara mig utan.

Tack M för insikten.

Ibland ser man ett märkligt hus

Smålands identitet - enligt Eniro

Hur man skulle uttrycka smålands identitet? Vännen E ställde frågan till Eniros "fråga vad du vill"-tjänst. Här kommer svaret:

"Smålands natur är exeptionellt rik med sjöar och mellan sjöarna har man under hundratals år brutit stora mängder åkrar. Marken är dock mycket full av sten av vilka man på många ställen byggt stengärsgårdar och rösen. Hälsningar 118118 sms."

Smålands själ består alltså av sjöar, åkrar och stengärdsgårdar. En aning deprimerande kan tyckas.

Lakritsfeber

På fredagar bjuds det på bastu- och vinterbad ett ganska gott stycke från min bostadsadress. Jag och kamrat M brukar ha som fredagsrutin att vandra de drygt 7 kilometerna till bastuaggregatet (vedeldat givetvis) och pysa ned bland gubbarna och känna in lugnet. Det finns en hel etnologisk avhandling att skriva när det gäller äldre herrar och bastubad. Vi skiter lite i det nu och koncentrerar oss på valda episoder.

Bastuanläggningen är en typisk 60-talsbygge i kommunal ägo; med dusch, omklädningsrum, vedeldad bastu med plats för ett 30-tal sörjande, badbrygga med tillhörande kall östersjö samt en avkopplingsstuga (hatar ordet relaxavdelning) som mestadels fungerar som gemensam ölstuga och ljugarbänk.

Efter bastubadet samlas en mindre hord gubbar för att ägna stort engagemang åt stryktipset. För min egen del kommer tippning och fotboll mycket långt ner på listan över mina allra mest lustfyllda fritidsaktiviteter. Nu har det dock visat sig att jag bor i staden vars fotbollslag år 2008 vann allsvenskan så jag får stå mitt kast för att inte bli fullkomligt alienerad bland fotbollshuligubbarna.

...en det finns något magisk i att få tillhöra den exklusiva skaran som sitter där med tipslappen och pennan i högsta hugg. För att fatta mig kort: Jag stortrivs! Det finns en finns en mängd ritualer och förutspådda gliringar mellan gubbarna. Det hela börjar med att vi unisont utser en ordförande för kvällen. Ordföranden väljer spelstrategi och har någon form av veto, annars går man laget runt och var å en placerar kryss på den match som helst behagar. Vi dricker öl och gubbarna går snart in i gamla haranger; tjatar, gnäller, piper och anklagar. Jag sitter mest tyst och iakttar, dels för att jag inte kan det här med fotboll något vidare och dels för att jag hänger mig åt den speciella gemenskap som uppstår när ett gäng halvnakna gubbar samlas i slutna rum.

Till evenemanget hör det till att någon har med sig en liten hutt att bjuda på, denna dag inget undantag. Koskenkorva med lakritsssmak erbjöds och den äldste av herrarna tackade till en början nej, men när han såg vad det var som bjöds började det strax att spritta i gubbstackarn. Efter en sup blir han alldeles tills sig och åminns både det ena och det andra. 80-talets lakritsshots, finladsfärjor med pingvinlakrits. Saltlakrits verkar vara som en drog för honom. Han säger nått i stil med:
- Det händer att jag och Sonja (hans påstådda fru) går ner till pressbyrån om söndagarna. Där köper jag inte mindre än tio lakritspipor. Söndagsmiddagen är räddad.
Han fortsätter sina anekdoter och berättar om att han en dag i ungomens ljuva år kände sig lite tjyvens och att en dam såg att han knaprade lakrits. Hon berättade att man kan få feber av för mycket inmundigande av lakrits, så kallad lakritsfeber!