17 år tror jag visst att jag var. Nervös och jävlig...
Vi hade en autograftävling på sommarjobbet. Det passerade både en å två välbekanta kroppar förbi vår kassa den sommaren. Jag jobbade som konfektör på ett polkagriskokeri i staden som har visst renomé vad gäller den saken. Vi var en bunt mer eller mindre eljest ungdomar som tillbringade somrarna på det där kneget.
Autograftävligen.
En dag dyker Bob Hund upp på restaurangen och jag kände att det äntligen blivit min tur att bidra med mitt strå till stacken (tävlingen). Som sagt, sjutton nervösa år och ett mycket stort fan av orkestern i fråga, plockade jag ihop omkring 30 polkagrisar och smög mig allt närmare deras bord. Jag gjorde min aproach så lugnt jag förmådde och väl där yttrade jag orden... och jag minns dem än idag ordagrant:
- Mina herrar, jag har en deal. Om ni signar det här pappret med era signaturer så får ni tillgång till dessa små sockrade mästerverk.
Jag förundras ibland fortfarande över mina väl valda ord, kanske främst eftersom jag mins att jag vid tillfället skakade av nervositet. De gjorde inget större motstånd, utan signade polkagrispappret med sina kråkor. Till å med Martin Kann (omslagskreatören) plåttrade ned sin välbekana signatur bland de övriga bandkompositörerna. (se deras dokumentär, de nämner mig faktiskt i förbifarten). Vi samlade många autografer den sommaren och till en början var tävlingen någorlunda jämn. E.H klev dock in i slutet av sommaren med en joker och vann det hela med en, helt otippad, duosigning av radarparet i Trädgårdsdags: Ulf Schenkmanis å Lars-Erik Samuelsson. Det går inte tävla i den ligan. Det stod helt klart.
Vad vill jag med det här? Jo, det jag vill säga är att jg lyssnat en del på Bob H's nya skiva. Jag gillar den. Jag gillar den nästan lika mycket som Ulf Schenkmanis självt.
