En intressant morgon

Det förlorade landet i väst fick plåster på såren gällande den ekonomiska krisen då professor i nationalekonomi, Paul Krugman fick nobelpriset i ekonomi. Att dela ut ett nobelpris i just ekonomi kan kanske diskuteras, men det hör i detta fall inte hit. Paul, som annars flitigt bloggar oändliga spaltmeter ekonomiska dilemman för The New York times, verkade en smula överraskad av händelsen och kommenterade det hela i sin blogg med överskriften "An interesting morning" och fortsatte sedan med det korta inlägget "A funny thing happened to me this morning..." där han länkade texten "funny thing" till nobelprisets officiella hemsida med prismotiveringen. Jag tyckte mycket om det lågmälda sättet Paul annonserar det faktum att ha vunnit det kanske största priset för sin genre. Så jag ska göra samma sak:

En rolig grej hände mig i morse...

Prolog: En västernärkings bekännelser är en stor anledning till att jag själv har börjat blogga så jag blir väldigt glad när Séra Jónatan fattat tycke för mina kreationer. Jónatan är präst inom Svenska kyrkan och får väl i sammanhanget anses som relativt ung i sin genre. Jag har själv jobbat i- och omkring Svenska kyrkan sedan fjortonårsåldern och har stött på en mängd präster av mycket skiftande kvalitet genom åren. Jónatan är av mycket god kvalitet som, trots att vi aldrig pratat ”jobb”, står för en ny ”fräschör” inom prästerskapet som jag tycker mycket om. Séra Jónatan är lustig, skärpt och utmanande i en trygg kropp. Trygga präster är, åtminstone enligt min åsikt, vad vi behöver för att motverka den allt mer kylslagna och egocentriska värld som en dag kommer ta kål på oss allihop. Ta förresten och läs Jónatans inlägg "Helvetets påverkan på klimatet"

För övrigt kan nämnas att en utlovad fisketur fick mig att gå upp tidigt även denna dag. Vi var ute tidigt som attan med spön i drivor, mackor och kaffe. Det hjälpte föga för fisken var ledig idag. För att stilla min hunger slängde jag istället in ett, allt sedan länge avlidet och nedfryst lamm i ugnen och hoppades på det bästa. Det blev bra och jag njöt köttstycket på knäckemacka med purjolök, tomat och crème fraîche.

Favoritvideo Nr 2: Sid Vicious - My way

Som liten delade man upp sina kamrater i A- och B-barnsklass genom en enkel och selektiv process där ett eventuellt innehav av en VHS-spelare kom att placera dig i den föregående. Vi hade ingen video i mina unga år, varvid jag så klassades i den senare kategorin. Jag snyltade så gott jag kunde på mina A-barnvänners toppmatade bildåtergivningsenheter och vid ett tillfälle, då jag vart riktigt sjuk, hyrde min mor en moviebox och filmen ”Gröna gubbar från Y.R”. Filmen, som är allt annat än bra, utspelar sig på Skara Sommarland och det står klart att den behöver någon form av antropologiskt studie - men inte här och inte nu.

Nåväl, ett par år senare anlände så en videomaskin till vårt hushåll. Den kom med en diger samling inspelat filmmaterial, där klassiker som format mitt cineastiska intresse kan nämnas: ”Convoy”, ”Det gyllene skinnet”, ”Polisskolan” (hela serien) och Monty Pythons samlade verk. Mitt i den omfattande filmsamlingen fanns också ett par timmars inspelat material från en TV-kanal, kallad MTV. Jag tror, så här i efterhand, att inspelningen var gammal redan då; videos som ”thriller” med Michael J. och nån låt med Kim Wilde stod bl.a. för innehållet. Det tog inte lång stund innan jag lärde mig att "rewinda" bandet för att återse mina absoluta favoriter. Sid Vicious - ”My way” är nog den låten som satt störst avtryck på mig från tiden. Jag minns hur jag hänfördes av dramaturgin och det fantastiska skådespel Sid bjuder på i inledningen, och speciellt 1:19 in i spektaklet då han gör sin allra punkigaste min och liksom avslöjar vad som komma skall.

Alla mina tankar på dig. Och på dig. Och på dig. Och så slutligen på dig.

Dagen började med att jag somnade okristligt tidigt redan kvällen innan, varpå kroppen förnöjt väckte mig klockan fyra med en klar och enkel tes: Belgrad, du måste åka tillbaka till Belgrad. Jag återspelade sommarens tågluff och hur jag och en god kamrat vandrade en hel dag i staden, och främst längs floden Donau. Vi stannade till lite här och var för en öl eller en soppa - oftast de båda. Vi bodde hos Mira, en ung arkitektstudent som jag lyckats få kontakt med visa CS. Hon visade oss runt och var en mycket social och gemytlig varelse.

Jag låg där och tänkte på Belgrad och på Mira. Så småningom somnade jag om. När jag några timmar senare slängde ett getöga på Fejjan hade just den unga arkitektstudenskan sänt mig ett meddelande där hon bla. berättade följande:

"Grandmas recommend contacting the person you've dreamed of:

so thank you for helping me find my way to ski jumps world cup in Kuusamo, Finland, last night"

Jag skrev ett brev tillbaka om mina tankar tidigare under morgonen och summerade det hela som någon slags telepatisk kommunikation och lovade att komma och hälsa på nästkommande sommar. Jag passade också på att upplysa henne om det finländske backhopparässet Matti Nykänen och hans något brokiga och minst sagt omtumlande karriär under det sena 1980-talet.

Utan frukost och snus, socialt uttråkad och allmänt händelselös tog jag tag i min lata kropp och begav mig ut på stadens gator och torg för social närvaro. Som svensk och feg hade jag på förhand bestämt mitt sociala engagemang: Ett fik, en bok och total tystnad. Det hela blev mycket lyckat; jag å Slas satt och förförde varandra bäst det gick och mitt i allt dök det upp en äldre herre som satte sig ned vid mitt bord för en slät kopp och en kort pratstund. Den ena interaktionen följde den andra, och jag njöt av att vara åhörare och emellanåt lägga in en kommentar om den allt mer bitande kylan när det nalkas mot vinter, eller alla dessa orättvisor i världen. Dagen förflöt i bästa Cinema Varité-stil och på vägen hem, för att stilla mitt habegär, gick jag in i ett antikvariat och investerade i en LP med Eldkvarn och en bok om Småland.

"Så går en dag i våra liv och den kommer aldrig åter."

Det nya svarta; vad är det nya svarta?

Hjälp mig. "Det nya svarta" förföljer mig. I press, bloggar och nättidningar benämns "det nya svarta" om lite vad som helst som verkar vara "i tiden" eller "inne". Men vart kommer det ifrån?

Exempel:

- Ni fattar ju inget tant Grön, X är det nya svarta! Säger tant Gredelin och trycker i sig en masarin.

X = i princip valfri ordklass

Google ger drygt 1.4 miljoner träffar på "det nya svarta" och inte en jävel (ett antagande) bryr sig om att förklara varför.

Eldorado

Kjell Alinge. En Gud för de osammanhängande meningarnas kreatörer. Jag har fascinerats av Kjell sedan unga år. Jag minns som femåring en radioapparat i klassisk bergsprängaranda ståendes i vårt åttiotalskök. Där fanns blå rottingmöbler med tillhörande glasbord och en korkmatta som luktade en smula uppstötning när den skurats. På bergsprängaren, som var futuristisk och väldigt klumpig, fanns en märklig knapp. Knappen var rektangulär, kromad och längst till vänster fanns en fyrkantig lampa som lyste gult om man tryckte in den. 3D bass stod det med lagom häftiga bokstäver. Jag tyckte mycket om att trycka på den där knappen och av någon anledning så är det Kjell Alinges röst som kommer ur högtalaren när jag upprepar händelsen i mitt inre.
Kjell står bakom programmet Eldorado som faktiskt härstammar från åttiotalets dagar. Det har legat i träda ett slag för att under 2006 åter gro i SR P2's regi. Programmet spelar ambient, elektronisk och ibland "konstmusik". Mellansnacket sköts av en svamlande Kjell som för det mesta, till synes, slänger ur sig osammanhängande smörja. Till en början tar det emot, kroppen skriker efter en normal talsyntes, meningsuppbyggnad och kontenta. Men köttet så sakteliga efter, öronen slappnar av och man börjar förstå sammanhanget - och det är smått briljant! Kjell skapar precis det du vill höra, ditt medvetna drar slutsatser och din kropp njuter av tonerna till all världens samlade musikproduktion - skarpt koncentrerad och medvetet levererad i rätta mängder.

Här ett utdrag ur Kjells blogg, kallad "Smogg"

"Revisorn ligger i micron och sladdarna smattrar mot fönstren

Måndag 17 november
Det är en ljudupplevelse.
Jag försöker banda och mixa med en ny upptagning av rivning av mindre stadsdel, men det tutar upptaget och resten av dom inblandade finns på flytande glöggfärjor fram emot julen."

Vad säger du nu? Ta å lyssna på Eldorado, torsdagar runt 22. På P2. Å på webben i form av strömmande medium däremellan.

Kalmar konstmuseum - Också en låda.

Kalmar konstmuseum har fått ett av årets största arkitekturpris och jag yttrar åter orden: Trångsynthetens Sverige. Är detta allt vi lyckats skaka fram i en tid då landet för ett slag gick på högvarv? Samtidigt ställer jag frågan: Design och/eller arkitektur - vad är det för skillnad?

Kalmar konstmuseum må se häftig ut. "Svarta lådan" som den också kallas, väcker viss uppmärksamhet och dess brutalistiska inre är en upplevelse ...för en fotograf. Den är allt lite frän på håll, om man vet vad man skall titta efter - det finns nämligen stor risk att den smiter förbi synfältet till förmån för fjärden eller Kalmar slott.

Som konstmuseum räknat är byggnaden fullkomligt värdelös då det visat sig att fönster måste modifieras för att inte skada den hängande konsten, eller det faktum att hela konstmuseet måste stänga drygt två veckor när en ny utställning skall hängas - varför? - jo för att planlösningen inte möjliggör avskärmning av separata delar. Dess yttre är klädd med svartmålad plywood och mina tankar går oavkortat till de takbelagda gångar av dito material som tillfälligt sätts upp i samband med höghusbyggen för att skydda pedestrianer från nedfallande material.

Arkitektur är så mycket mer än yta och fasad, det är en kreerad funktion som skall fungera för det ändamål det är skapat. God arkitektur står sig. God arkitektur åldras med behag. God arkitektur är ett bevis på eftertänksamhet och framförallt vördnad för dess innehåll och ändamål. Kalmar konstmuseum saknar dessa värden. Kalmar konstmuseum glömde redan i planeringsstadiet sin funktion och sitt ändamål - att visa konst, inte att äta upp den. Kalmar konstmuseum är en väldesignad låda, och för det borde den få ett pris - ett designpris.
Men ett arkitekturpris - Nej.

Jag kommer osökt att tänka på tidskriften "acceptera", vilken gavs ut i samband med Stockholmsutställningen 1930. Nya strama, rena och funktionalistiska stilideal presenterades och grabbarna Asplund, Markelius och Åhrén gick i bräschen. Allmogens kritiska inlägg, där man liknade den nya arkitekturen vid en låda; detaljfattig och tråkig, bemöttes av herrarna med en bild på Stockholms slott och texten "Också en låda"

Jag ställer frågan igen. Är detta verkligen det främsta landet Sverige lyckats prestera år 2008 gällande god arkitektur? Jag föreslår en titt på våra grannländer i både öst-, väst och sydlig riktning - där händer det grejer, kanske inte banbrytande, hisnande eller makalöst, men väl goda lösningar och ett kreativt skapande på vardagsbasis. Landet Sverige kan inte tänka i termer som god arkitektur på vardagsbasis. Det är vi på tok för fega för.

Plötlsigt blev jag så trött.

Kölnerdomen som tv-spelsnostalgi

I trångsynthetens Sverige där ombyggnad av slussar och stadsbibliotek möter ideliga motstånd, är det en fröjd att se att någon är vågad, och lyckas övertyga andra om att slänga in ett modernt avtryck i en så pass historiskt aktad byggnad som Kölnerdomen.

Kölnerdomen fick sitt ursprungliga glasmosaikfönster förstört under andra världskriget och när det beslutades att en ny mosaik skulle installeras fick konstnären Gerhard Richter uppdraget. Gerhard tog sig en funderare och gjorde därefter "åttiotals-nostalgo-tv-spelsfönstret". Det drygt 20 meter höga fönstret täcktes av 11.500 kvadratiskt formade glasbitar fördelade i 72 kulörer. Mosaiken, som kostade drygt 40 miljoner att tillverka, tillkom genom donationer och Gerhard själv tog inte ett öre för arbetet. Som hängiven TV-spelsnostalgonörd kan jag inte unvika att tänka på tidiga C64-spel som "Boulder Dash" eller Nintendos "Ice Climber" för att nämna några exempel.

Vad jag är mest förundrad över är: Hur i helvete lyckades man "övertala" de kyrkligt involverade, en hel stads invånare och hundratusentals årliga besökare att låta installera TV-spelsnostalgi i en drygt 800 år gammal katedral? I trångsynthetens Sverige kommer något liknande troligtvis aldrig att hända - Varför? Ring ditt närmaste länsmuseum eller länsstyrelse och fråga - I dare you. I double dare you!

Marviken - världens enda oljeeldade kärnkraftverk?

Jag har länge varit intresserad av svensk kärnkraft- och atombombshistoria. Idag får sådana som jag lite vatten på sin kvarn när Sveriges Radio väljer att göra ett inslag om Marvikens kärnkraftverk - en solklar flopp i svensk kärnkraftsutveckling.
Jag hinner inte skriva speciellt skönlitterärt i detta nu, allt jag vill är att du tar dig tid att lyssna på P1 och vetenskapsradion 12.10, alt 23.05 idag (går säkerligen att lyssna online senare också).

Att sätta guldkant på tillvaron

I Rumänien har då alltså stilidealet tagit en helt ny form. Välskapta och trimmade kroppar får lämna plats för hyddor med en viss rondör och ett, inte helt diskret, utsmyckningsförfarande. Det här är så spännande att jag blev tvungen att ringa till en vän som florerar en del i dessa trakter. Han sa något i stilen med:

"Asså, du skulle bara veta! Zigenare med deg fullkomligt vältrar sig i yttre attribut. Bilar, smycken, fruar, risigt sydda kläder av italienskt mått - gärna med en logga större än plagget självt. När det gäller just smycken är det i 99% av fallen guld vi talar om - ju överdådigare och smaklösare, desto bättre. Religiösa motiv som madonnor, jesuskors eller varför inte ett mercedes-märke i, ja, guld"

Jag har varit i Rumänien, men jag måste erkänna att jag missade denna otroliga upplevelse! Det blir till och åka tillbaka för lite "Gypsy gold watching".

Om jag vore Jan Stenmark: Välfärd

Jag följer upp tidigare inlägg i ämnet: Om jag vore Jan Stenmark

Det är alltså INTE Jan Stenmark som gjort detta, det har undertecknad. Alstret saknar mycket av Jan Stenmarks finkänsliga briljans, men jag tycker nog att du ska få se det ändå. Kreerad en vinter för en fem-sex år sedan.

Axel von Fersen bloggar om livets trivialiteter.

Jag vill tipsa dig om att spana in Axel von Fersens blogg endera dan. Den är lite småkul emellanåt, ety det är verkligen hans egna ord ur dagböcker, nedplitade för drygt 250 år sedan. Det hela verkar vara lite av en reklampryl inför en kommande uppsättning på Kägelbanan i Stockholm. Det ter sig skrämmande nära och en smula märkligt att läsa dessa, högst ärliga, anteckningar om livet som greve - och i bloggform.

Den 5 Nov står t.ex. att läsa:

"Gustav III är här. Vi drunkar i fester och förströelser av olika slag. Vi är ständigt upptagna och rastlöst pressade. Det är rena raseriet."

... eller den 13 November:

"Jag sa till konungen: Jag önskar få slippa denna vistelse.

Sedan viskade jag: Jag önskar få slippa denna vistelse som jag avskyr.

Sedan ville han att jag skulle visa honom när jag provade ut en ny uniform."

Bureus skeva karta över fosterlandet 1626

Här behöver man slänga in lite färg, det blev plötsligt så dystert. Här är en karta över Svea Rike som det kunde se ut 1626. Det var nog allt jag ville. Bureus verkar f.ö varit en skev geodet - se på fläskbergs-Sverige! Det verkar som han red på kusinen, riksantikvarien, fornforskaren å mystikern Johannes Bureus framgångar.

V-Gurra å lämmeln inom honom

En god vän sände följande e-post med bifogad fil:

"När jag blir gammal ska jag också bli lika snygg som mysgubben på bilden... eller är det en långsmal lämmel med hatt å racket?"

Jag kan inte mer än hålla med. Vilken posé. Vilken stans. Vilken uppsyn! Gamle V-gurra visste hur en slipsten skulle dras - med gadden i skev å hatten på sned. Karlas!

Om jag vore Jan Stenmark: Hallick

Med risk för hotbrev och allmänt hätsk stämning presenterar jag nu mina gamla alster i sann Jan Stenmark-anda. De flesta är något burdusa och allmänt osmakliga. Jag börjar med det minst iögonfallande och nästan gulliga verket, som enligt filnamnet heter "Hallick". Jag tänker absolut inte ställa mig på piedestal (andra gången jag använder mig av det udda ordet idag) och påstå mig vara fyndigare, bättre eller mer briljant än Stenmark själv - det ser jag som en omöjlighet. Vad jag vill, eller ville för drygt 5 år sen då jag gjorde de här alstren, var att göra serier som Stenmark kunde ha gjort dem, om det inte vore så att han (enligt min tes) varit cencurerad av bladet som ger honom pengar till brödfödan. Projektet: "Om jag vore Jan Stenmark" ser nu för första gången dagen allmogens ljus! Mycket nöje.

Moderlandet kallar.

Jag skiter relativt mycket i monument i form av statyer och minnesmärken, men ibland finns det anledning att göra vissa undantag - överdrivet stora och ryska dito. Jag räknar alltså INTE Frihetsgudinnan, Eiffeltornet och annat tjafs till denna kategori.

Jag hade förmånen att under min utbildning besöka Ukraina och dess huvudstad Kiev för ett antal år sedan. Staden var i övrigt precis sådär pastischrestaurerad och tillrättalagd som en huvudstad av östkaraktär kan förväntas vara; med uppfunna pengar och blicken mot väst.

På ett berg, ett stenkast från centrum står så den modesta staty som kom att kallas Rodina Mat och som med ett vakande öga håller koll på stadens flitigt arbetande medborgare. Rodina Mat är det värsta jag har sett. När andra städer i det forna sovjetblocket gärna gömmer och glömmer ockupationen och förflyttar sina statyer till stadens utkant eller, än hellre, säljer dem till High Chaparrall - gör Kiev tvärtom. Kanske är det svårt att gömma en 62 meter (utan piedestal - med 102 meter) hög sten- och metallkoloss som dessutom utgör ett minne av det stora fosterländska kriget. Rodina Mat, eller fosterlandets moder som hon också kallas, är verkligen sådär overkligt stor och överdådig att ingen människa lämnas oberörd.

Jag och mina kamrater kräktes av förtjusning då vi besteg berget för att skåda dess storhet som, förutom själva statyn, även innefattade allt det där klassiska; rysk pompamusik, evigt brinnande eldar, krigsmuseum och ett otal fin-fina arbetarmonument av rysk börd.

Glad i hågen över att fått uppleva detta stycke gjorde jag efter min hemkomst lite efterforskningar gällande ryska monument överlag. Jag blev föga förvånad över vad jag hittade:

I den ryska miljonstaden Volgograd (förr Stalingrad), finns föregångaren; ytterligare en Rodina Mat-staty av gigantiska mått. Den är uppförd 1961, gjord av armerad betong och mäter inte mindre än 85 meter över havet. Den ser, om möjligt, än mer fosterländsk och överdådig ut än dess ukrainske efterföljare.

Jag vill så gärna uppleva även denna, och det finns stor risk för att jag nästa sommar faktiskt CS'ar mig dit - faktum är att jag redan funnit en god kontakt i Volgograd. Kanske finns det anledning att inkorporera detta besök i samband med mitt, sedan länge, planerade hjältestadsmaraton i det ryska tsarriket.

Du. Lägg märke till människans litenhet i underkant på bilden här under.

Stenmark

Last.fm - en kärleksförklaring

Jag har länge varit en trogen anhängare av last.fm och jag gillar verkligen idén med att låta en databas hålla koll på din spelade musik och därefter föreslå ny finmusik, baserat på dina tidigare låtval.

Spotify har det tjatats och gnatats om, som "den nya musikrevolutionen" Efter att ha testat den nya flugan och till och med betalat sura pengar för att evaluera den på riktigt, utan reklam och annat trams, kan jag bara komma fram till slutsatsen att det suger på riktigt. Jag orkar inte ens förklara varför men en av anledningarna är spotifys otroliga smaklöshet när det gäller att spela slumpade låtar.

Last.fm å andra sidan klarar det så fantastiskt jävla skitbra att hälften vore nog! Efter att ha varit medlem sedan 2005 har jag lyckats samla på mig dryga 50.000 spelade låtar och att i spelaren dra på kanalerna "mina grannar", eller "Mina rekommendationer" slutar mycket sällan i tårar - tvärtom faktiskt. Det är som att ha en evigt spelande blandskiva med bara bra låtar, ideligen! Last.fm - you have my vote!

Se så, börja scrobbla din musik genast! - Kom ihåg att skapa ett konto.

Hail to the new world order

I natt har den nya världen utsett en ny ledare. Jag har inte, erkänner jag lättvindigt, satt mig in speciellt mycket i den föregående debatten. Löjligt står jag nu här och viftar med flaggan i hand och tänker:

"Kanske är det här lite viktigt ändå. Kanske är det här fortsättningen på den långa och mödosamma processen till förlikning mellan - ja, svarta och vita"

Men jag kan inte undgå att känna viss skuld och eftersmaken är tämligen bitter. Trots att jag hejar, hurrar och salubrerar vår, jo jag säger faktiskt vår, president - kräks jag lite inombords när jag inser att det inom mig fortfarande finns ett "vi och dem"-tänkande. Jag talar inte om Sverige-USA i den frågan, utan något så utnött som hudfärg.

Det talas så gärna om historiskt viktiga framsteg för svarta människor; Martin L King, Malcolm X eller Nelson Mandela har alla gjort viktiga avtryck i vår tid. Jag har fått för mig att vi, genom föregående talare ökat vårt medvetande och ransakat oss själva. Vi har lärt oss av historien och blickar nu framåt - utan att lägga värderingar om trivialiteter som hudfärg, ursprung etc.

Ändå står jag där i bakgrunden och klappar Obama på axeln och säger: "Good luck Mr. President, good luck" samtidigt som jag ger mig själv en kakpoäng som den vidsynte världsmedborgaren jag tydligen är. Visst är det lite äckligt?

Dagens fråga är lika trivial som är intressant: Kommer Obama bli ihågkommen för sina potentiellt goda gärningar för den nya världen, eller kommer Obama bli ihågkommen för att han råkar vara Amerikas förste svarta president?

Denna dag - ett liv

Mia Törnblom - Vidrigheten personifierad

Jag skulle kunna skriva den här boken. Den kommer att ha en inledning, två kapitel samt lite eftersnack. Så här kommer den se ut:

Inledning
Hej. När jag var liten var det lite synd om mig. Idag är jag så gammal att det inte spelar någon roll längre. Kul att du köpte min bok. Nu kommer jag ha råd till ytterligare ett par plastiska operationer å kanske till å med lite nervgift i pannan till hösten. Puss!

Kap. 1
Denna bok är skriven ur följande tes: Människan vill knulla. Kanske inte just nu och kanske inte om en stund, men förr eller senare vill den knulla. Jag utgår alltså helt och hållet utifrån denna tes och lämnar härmed allt övrigt åt slumpen.

Kap. 2
Jo alltså, för att uppnå denna självkänsla behöver du följande:

1. Sprit - utan sprit tappar du lätt koncentrationen
2. Ett forum - valfri krog duger utmärkt för ändamålet
3. Något att öva på - Förslagsvis en person du finner någorlunda tycke för innan du påbörjar punk 1.
4. En återställare - Detta främst om du halvhjärtat gav dig på punkt 3 men med full kraft anammade punkt 1.

Börja, med fördel, punkt 1 i hemmamiljö, upprepa två till tre gånger. Ge dig nu på punkt 2, väl där upprepa punkt 1 ytterligare, tills dess att punkt 1 tenderar att göra dig pinsamt social. Punkt 3 tornar nu upp sig bakom hörnet. Upprepa åter punkt 1 tills dess att du finner punkt 3 tillräckligt åtråvärd eller tills dess punkt 2 ej längre gör sig gällande. Vid denna tidpunk kan det vara dags att söka efter punkt 2b, något som kan bli svårt - speciellt om du upprepat punkt 1 alltför många gånger samt beroende på hur länge punkt 2b gör sig gällande. När det gäller punkt 3 så är den vid det här laget kasserad, förbrukad, finito. Om du mot all förmodan åter skulle finna punkt 3, håll i för kung och fosterland - men här vill jag höja ett varningens finger: Punkt 3 kan vid detta tillfälle göra sken av att vara en falsk punkt 3, vilken sedemera kan visa sig vara en riktig katastrof, helt beroende på antalet gånger du upprepat punkt 1.

Och du, lycka till!!!

Prolog
Jag vill tacka förlaget för att jag fick ställa upp med mitt namn och min fagra lekamen på omslaget till den här boken. Jag vill också rikta ett stort tack till min spökskrivare Kristina Lugn. Kisses!

Alternativt jobb sökes

Det vore ju helt klart en ynnest att en dag få följande erbjudande:

"Käre Hibernalhatt.
Vi har uppmärksammat er situation och ser att Ni är ämnad för något större. Hur vore det att, av oss, få en skälig summa pengar månatligen insatta på ett bankkonto som ni själv uppger. Vad kräver vi då i gengäld? Vi önskar att ni en gång om dagen kreerar en livsvisdom i vårt dagligen utkommande blad. Vi har inga krav, utan ser att ni utövar fri kreativitet hur helst ni behagar.

Hör av Er.

Förväntansfullt

Urk Jänning, -Valfri tidning"

Det verkar ju onekligen som om man lyckats förr.
_

Komprimerad livserfarenhet.

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta" - Tranströmer