Det finns några husgudar i mitt liv, människor som ska tabba sig rejält för att mista min fullkomliga respekt. Stig Claesson är en. Numminen hör kanske inte hit, men i detta fall behöver jag honom för att lyckas knyta ihop säcken. I mitt tidigare inlägg om Numminen läste jag lite här å där om vad han egentligen sysslar med. Det visar sig att han är mångsysslare med bl.a. böcker, konst och komposition på sitt samvete. När jag fick se ett av hans verk gick tankarna, inte helt osökt till min gamle idol.
Slas var ingen mästare på att bli intervjuad och de få gånger det väl skedde levde han upp till söderkisgrabben till fullo. Här ett uttdrag ur en intervju från 1992, där han i samma andetag lyckas ironisera alkoholism och samtidigt passa på att ge en känga till en erkänd författarkollega, Lars Forsell:
- Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du... hur gammal är du egentligen? - 22 år. - Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur? - Jo. - Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var. - Nej det har jag aldrig... - ...när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.
Det händer varje höst. Jag får helt plötsligt en oerhörd lust att lyssna till M.A. Numminen och jag kan fan inte förklara varför. Detta falsksjungande finska svar på Robert Broberg borde absolut inte finna tycke i min i övrigt kräsna musikhjärna. Ändå lyssnar jag med stor andakt och mildt iver till "Katten också, åhh vilka ögon" eller "när regnet öser ner". Den där gummibollen har jag dock aldrig tycket speciellt bra om.
Det finns ett tillfälle under min tonårstid när jag sommarjobbandes och i sedvanlig tristess lyssnar på programmet Christer i P3 ...vid närmare eftertanke så undrar jag om detta verkligen kan stämma, fanns programmet christer för 12-13 år sedan? Nåväl, jag lyssnar på någon form av underhållningsprogram där programledaren (den där göteborgaren) ringer upp M A Numminen för att be samme man sjunga en födelsedagssång för en lyssnare. Numminen, glad i hågen, stämmer upp i falsett och sjunger en högst vemodig bit där textstrofen "...för vad gör det om det regnar när man fyller år" blir någon form av crescendo. Den där textfrasen har sedan dess etsat sig fast i mitt bättre vetande och påminner mig om livets bitterljuva tillvaro.
Någon gång per år, ungefär i samband med det årliga Numminenfrosseriet brukar jag så leta efter den där låten som Numminen så vemodigt sjöng per telefon en dag för en 12-13 år sedan. Det har aldrig gett gott resultat, tyvärr inte idag heller. Jag vill erinra mig att han direktöversatt strofen för svenska öron, varvid originalet borde finnas på finska. Så vad kan då "...för vad gör det om det regnar när man fyller år" bli översatt till finska. Dägä, dägä?
Diskussionen kring hur många versioner som finns på Teddybears låt "punkrocker" har jag diskuterat till leda ett antal gånger förut. För att få ett slut på det här gör jag nu ett försök till summering, och som hjälp tar jag en gammal klassiker: Youtube.
Efter en stunds eftersökningar kommer jag fram till följande: Totalt tre kategorier av versioner florerar: Officiella versioner, någorlunda officiella versioner och inofficiella verisoner. Kontentan blir således: Officiella versioner: 4 st Någorlunda officiella verisoner: 2 st Inofficiella versioner: 2 st Totalt antal versioner: 8 st
Jag äger ingen TV och missar därför tvångsmatning från MTV och andra fantastiska reklamfinansierade televisionskanaler. Jag har inget emot televisionen som sådan, och jag uppskattar SVT:s bredd i sitt programutbud. Resterande kanaler kan dock för det mesta "se sig om i helvetet".
Det fanns en tid i min ungdom när jag hade tillgång till en dumburk och ibland föds ett stark behov av nostalgiska återträffar. Youtube möjliggör nostalgikerns krav på snabb återkoppling och en snabb sökning gav mig genast den här fin-fina videon. Basement Jaxx gjorde runt 2001 denna kreation och jag minns att jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande. Ta en titt, det är du värd.
Under helgen var jag och hälsade på min, det som man i dagligt tal kallar, familj. Min morbror som (socialarbetare till yrket) är en mycket lustig och fryntlig ung man invigde mig ganska snart i begreppen "... att ta på sig sin Hibernalhatt", eller "...så jag släpade iväg min lekamen i ett par Hibernaltofflor av anstaltskvalitét" Jag skrattade hjärtligt när han förklarat hur begreppen kommit till och vi svor ed på att omgående införskaffa oss i varsitt kit. Nedan följer en kort redogörelse för uppkomsten av Hibernalhatten med tillhörande tofflor.
Under mitten av 50-talet fann man inom psykiatrin att läkemedler Klorpromazin hade en dämpande effekt av psykoser vid schizofreni. Läkemedlet Hibernal® kom så för att rädda nervsvaga från lobotomisering. Hibernal, som ibland också kallas "kemisk lobotomisering" kom att bli mäkta populärt bland läkare som gärna skrev ut medicinen till sina patienter. Hibernal kom dock att ge vissa biverkningar, enligt FASS beskrivs bla. som:
"Trötthet eller dåsighet", och: "Framför allt i samband med högre doser under lång tid kan det föreligga risk för hudallergier och missfärgning av hudpartier som utsätts för solljus" Karaktäristisktför Hibernalpatienter kom att bli en, med tofflor, hasande gång pga. av den starka medicineringen, samt bärandet av en stråhatt med vida brätten som solskydd vid dagliga promenader på sjukhusområdet.Hibernalpatienternas extraordinära tillbehör kom snabbt att skilja dessa individer från övriga patienter, speciellt sen stråhattarna köptes in i parti och såg likadana ut på alla avdelningar. Patienternas säregna släpande uppgav också namn åt skodonen, där s.k. Hibernaltofflor ibland används som begrepp för att beskriva en allmänt slapp inställning.
Varför detta konkreta och uttömmande inlägg undrar du? Enkelt, jag vill så gärna ha en Hibernalhatt. Jag har många roliga hattar, men den här tar nog priset. Att som kuriosasamlare få ha tillgång till något så obskyrt som en äkta hibernalhatt vore en ära, en ynnest.
Försöker febrilt göra två veckor av en denna måndag. Jag inser att jag har fantastiskt mycket jobb att stå i, och ärligt talat har jag inte varit speciellt kreativ de senaste tre veckorna. Jag jobbar för tillfället med att inventera och definiera delar av vårt svenska kulturarv, kyrkor. Jag har anledning att återkomma även till detta, men i detta nu har jag inte tid, och risken för att det blir en kakofoni är överhängande.
Nu till sak: Jag jobbar bra med bakgrundsmusik, men blir lätt distraherad svensk musik då texten gärna borrar sig in i ens medvetande och helt plötsligt börjar man tänka på allhenada andra tingest än just arbete. Vad som krävs är någorlunda monoton musik utan utrymme för allt för stora utsvävningar. Det finns massvis av elektronisk musik som klarar dessa kriterier alldeles utmärkt, men även dessa blir lätt allt _för_ monotona efter, låt oss säga, en förmiddag. Det låter kanske motsägelsefullt men omväxling förnöjer. En kamrat inom data- och programmeringsbranschen lyssnar endast på två orkestrar om han prompt måste få något gjort; Jean michael Jarre och/eller Pink Floyd. Båda orkestrarna gör, enligt ovanstående definition, "jobbet" utmärkt. Det är bara det att min vän lyssat på dessa orkestrar, och ENBART dessa orkestrar under snart tjugo års tid. Leda är bara förnamnet.
Skit i det nu, anledningen till att jag egentligen skulle skriva just något alls är att jag vill förmedla en fin-fin orkester som jag håller mycket av. 2004 producerade MTV ett fantastiskt stycke musikhistoria kallad This is Our Music. Programmet visade musikgrupper som inte ännu nått ut till massan men som inom sin genre hittat trogna fans genom mer eller mindre konventionella metoder. Vad de olika konstillationerna hade gemensamt var gränslös kärlek till det de sysslade med - musik. Många av dessa grupper blev givetvis mer uppmärksammade efter MTV:s påhälsning, en av dessa är den danska electronica/post-rock och flermannaorkestern Efterklang. I programmet framträdde ett gäng unga pojkar i min egen ålder fram och berättade om deras eget bidrag till den musikaliska utvecklingen. Som skandinav tog jag med öppen famn emot det budskap dessa unga gossar förmedlade och insåg den dagen att svensk musik egentligen är skittråkig och att vi allt för lång tid levt på gamla ABBA-meriter. Efterklang kom att bli början på en musikalisk resa söderut där jag snart kom att finna eller återupptäcka andra danska finheter som Under byen, Slaraffenland, Veto, kashmir eller Mew.
Efterklang består av 5 huvudmedlemmar, men de plockar gladeligen in ytterligare 5-7 glada trattfiolinister (exempelvis) under liveframträdanden. Jag tänker inte beskriva deras musik något närmare utan nöjer mig helt enkelt med att säga att detta är skitbra och att de är ligger långt upp på min nuvarande top 10-lista av artister som jag kommer återkomma till resten av mitt vuxna liv. Duger det? Här nedan ett liveframträdande som gör mig löjligt glad, håll till godo.
Ett av de mer tvivelaktiga verk som den tyske mångsysslaren och jesuiten Athanasius Kircher (1601 - 1680) lämnade efter sig är ett kattpiano. Kircher anses varit en mycket begåvad man. Som bla. egyptolog, medicinare och uppfinnare av den första megafonen kom han att bli vida omskriven, och publicerade själv ett 40-tal verk inom sina många områden.
Karn måste haft ett otroligt sinne för humor när han en dag (i teorin) kreerade ett kattpiano för att stilla en stressad italiensk prins. Idén var simpel och genial: Tag ett gäng katter med olika pitch på jamandet. Sätt dem i varsin låda och tryck sedan på en tangent, varpå en pinne helt sonika förs upp i ändalykten på kattkraken som ger ifrån sig ett, förhoppningsvis, gudfruktigt ljud.
Illustrationen kommer från hans egna verk Musurgia Universalis, vilken är en musikencyklopedi i tio delar och som bla. även tar upp självspelande instrument. Detta är en nyupptäckt förmåga och jag kommer troligen ha anledning att återkomma till denne fantastiske kreatör både en och två gånger.
Innan jag för min kropp till kojs måste jag delge dig detta utdrag ur en läkebok från tidigt 1900-tal och som tillhört Edsbergs kyrka. Massvis av matnyttiga tips med mer eller mindre konventionella metoder mot allmän galenskap påvisas. Jag gillar lösningen; direkt, resultatinriktad och tämligen vederhäftig.
Efter en kort visit hos släktingar och vänner beslutade jag så för att delge mina allra innersta tankar om det ena och det andra. Varför undrar du per omgående? Jag kan inte riktigt redogöra för detaljerna mer än att en längre och relativt hård inre kamp resulterat i att jag nu författar det första på något som i slutändan kan bli trivialt och intetsägande. Det är inte så noga egentligen, det är faktiskt inte för dig jag skriver.
En del kallar det för dagbok, andra för social fobi. Jag vet inte vilken av dessa kategorier jag tillskriver mig. Något av båda antar jag. Det finns så mycket att förklara, helst vill jag få det avklarat nu - alltihop. Jag är dock en smula onykter och sömndrucken, jag kommer strax att tappa gnistan varvid jag håller mig någrlunda kort denna gång.
Jag har ett mål att redogöra för bortglömda ting ur ett lokalt-, regionalt- eller intrakontinetalt perspektiv. Jag har även förhoppningen att beblandada dessa upplysande essäer med ett gott stycke musik och/eller lyrik som jag håller av eller hånler åt, av den ena eller den andra anledningen. (sic!)
Fy fan. Allt det där ovanstående är skitlöjligt och kreerat av en hjärna som försöker vara kvasiintellektuell nu när spriten och sömnbegöret har sagt sitt. Jag har anledning att återkomma till ämnet, men inte nu.
Numminens verk.
