Sportradion

Jag lyssnade till sportradion igår eftermiddag.

Sportradion har aldrig sagt någonting till mig.

Delar av helheten: Episod 2 - Musik: mellanspel

Delar av helheten är en följetong där mer eller mindre episka bitar ur filmer, böcker och musikaliska verk framhävs med en kort motivering. Idag kommer musikaliska verks mellanspel att avhandlas. Det är lite svårt att frammana låtar på kommando i detta nu så jag radar upp ett par verk, helt utan ordning och listning. Jag ska försöka motivera mig något också, om jag ids. Jag använder mig som vanligt av Youtube men videorna har i detta fall underornad betydelse. För att uppskatta mellanspelen bör man givetvis lyssna på hela låten, men koncentrera sig lite extra vid vissa tidangivelser.

Först ut är låten "Kim & Jessie" av orkestern M83, vilken är en fransk grupp som jag lärt mig uppskatta alltmer den senare tiden. Mellanspelet börjar i detta fall 2:17 och 2:35 kommer ett mäktigt val/synth-ljud som tillsammans med ett tilltagande trumljud gör hela upplevelsen. Det hela når sin kulmen 2:50 då trummorna gör en fill-in och låten fortsätter som om inget hade hänt.

M83 - Kim & Jessie



Det var den första. Vi går rast vidare och presenterar ett svenskt bidrag: Shout out louds och låten "Please, Please, Please". Shout out louds skiva "Our ill wills" är f.ö. ett fantastiskt album och funkar bra i kategorin kompletta skivor och jag har anledning att återkomma i ämnet. Hur som helst, låten är en trevlig kreation och 2:00 in i låten börjar ett fin-fint mellanspel i form av en xylofonslinga som gärna etsar sig fast i hjärnbarken.

Shout out louds - Please, please, please



Eftersom det är min blogg och gör precis vad jag vill tänker jag presentera en, om möjligt, än viktigare Shout out louds-låt med fantastiskt mellanspelssnack. Till låten "Hard rain" har jag en del personliga kopplingar som utspelade sig under våren 2008. Vi kan begränsa informationen till att det handlade om åtrå, längtan och allt det där som kan drabba även den bäste. 2:57 börjar texten "I try to tell myself at night when the dusty old pictures are all out of sight that I think I will be alright. Don't come closer morning light". Den läses med en arrogant och någorlunda hes kvinnoröst (keyboardisten i bandet). Låten är helt fantasiskt på många sätt och jag tror även jag kommer att plocka en annan textrad när den här följetongen avhandlar textrader på ett eller annat sätt.

Shout out louds - Hard rain



Sådär. Nu förflyttar vi oss rask till mitt favoritmusikland Danmark. Gruppen heter Kashmir och deras låt "Kalifornia" är ett litet mästerverk. 3:35 börjar en avgörande del av låtens eget välbefinnande och 3:48 brakar det lös ett helt fantastiskt litet epos, som verkligen behövs för att få låten att skina lite extra.

Kashmir - Kalifornia



Jag beställde lite skivor på nån onlinesajt för många år sedan, kanske var det Boxman när jag tänker efter. Nåväl, jag spontanköpte lite skivor hejvilt och fick efter ett par dar hem en trave CD. Bland dessa låg albumet "united" med orkestern Phoenix. Den skivan kom att spelas en väldans massa det året (2000) och speciellt låten "funky squaredance". Låten är egentligen skittråkig men 5:20 börjar det hända grejer. Ett vinnande elgitarrsriff och textraden "funky squaredance" loopas för att nå ett vackert anti-crescendo 6:40, där elpiano, ett enkelt trumkomp tillsammans med rabblande text skapar kärlek!

Phoenix - Funky squaredance



Nu Zappa. Låten "Duke of Prunes" är kul. Den har också en fin slinga med början 1:03

Frank Zappa - Duke of prunes


Väl inne på Zappa blir det lätt svårt att sluta. Här är en mångfacetterad skapelse på 2:18. Trots tidsnöd klarar Zappa av att avhandla flertalet delar i rask takt. Vi börjar vid 0:01 i skev rock. 1:07 tar en form av skönsång vid och 1:24 börjar mongotango för att 1:50 avslutas med upprepning av textraden

"Good morning your highness / oo oo ooo
Good gosh, you're sumptuous / oo oo ooo" - Hela texten här. Analysera gärna och förklara sedan elitistiskt för mig hur käre Franke är funtad

Frank Zappa - Father O Blivion



Jag har tusen av dessa referenser men jag måste stoppa nu. Du börjar fatta vinken tror jag.

Nej, jag måste ta en en låt till annars finns det risk för att kamrater från ungdomens tidiga år för alltid tittar snett åt mitt håll. Jag pratar naturligtvis om Rush, "Den kanadensiska powertrion", som en välkänd killing i manegen uttryckte det en gång. Rush är i mångt och mycket min allra viktigaste orkester genom åren. Låten "La villa strangiato" sammanfattar deras kompetens på ett ypperligt sätt och under perioden 3:49 - 6:01 uträttas storverk - "God damn what a rush"

Rush - La villa strangiato



Andra låtar med mer eller mindre magiska delar:

- Feist - "Intuition" 3:45 och magic moment vid 4:02 då kören sjunger med afrikansk feeling (ingen referens funnen å Youtube).

- Patrick Wolf - Demolition. Nån gång i slutet där det drar igång en massa flöjtar och prylar (ingen referens funnen å Youtube).

- Pennywise - Bro hymn. Ett klassiskt "öhh öhh öhh öhh" á la fotbollshuliganism följer låten som ett mantra. Du vet, lite som white stripes "seven nation army" som man idag hör på var och varannan skolavslutning/lagsportsuppträdande.

Jag inser nu, såhär "post mortum", att jag tagit mig igenom min egen musikhistoria någorlunda kronologiskt ändå - back to the roots. Viktiga nedslag har gjorts och statements har framkommit. Många fantastiska verk har ännu missats, men det finns god anledning att återkoma till musikens förtrollade värld i den här följetången. Ämnen som intron, solon, avslut, textrader och covers har inte ens nått sitt embryostadie ännu. Håll ut och kom föreslå gärna egna bidrag!

Delar av helheten: Episod 1 - Skateboard

Filmklipp, böcker, scener, låtar; vissa har dem. Jag talar om de där speciella sekunderna i slutet av filmen som höjer den till en femma, eller det där mellanspelet i låten som gör att du stannar upp och njuter med hela din lekamen. Eller när du läser den där episka textraden i boken, och tänker: "Fan, det där är ju helt briljant. Jag önskar jag hade skrivit det själv".

Jag har samlat på mig massor av dessa scener, det har vi alla.

Den här samlingen kallas således "Delar av helheten" och kommer att utspela sig i ett ännu onumrerat antal episoder, med början på något så märkligt som skateboardfilmer.

Jag har ett förflutet inom brädåkningens enkla konst och ska genast erkänna, såhär i efterhand, att jag alltid aldrig var någon mästerlig skateboardåkare. Feg och jävlig stod jag nog mest bredvid och tittade på när mina, mer adrenalinstinna, vänner gjorde handrails, 360-flip och annat som hörde sporten till. Jag "levde" dock skateboard under åren 1993-1996 med allt vad det innebar; kläder, musik och trender. Sedan dess har jag följt utvecklingen av kulturen och måste säga att jag är nöjd över vad den har utvecklats till idag. Under vår tid lyssnade vi mest på skatepunk, hade overkligt stora kläder och luktade tonårs-svett, vilket resulterade i att vi sällan blev tagna på allvar. Idag har skatekulturen mognat en del och är en stor industri för kläddesigners och musikindustri där trender och annat ses i alla dessa skatefilmer som fullkomligt spottas ut på marknaden. Det finns mycket att visa i den här genren, men jag ska hålla mig till de där episka klippen så det blir någon måtta på det hela.

Vi börjar från början. Den första skatefilmen jag såg var Plan B:Questionable. Filmen var upplysande och magisk för en 12-årig småstadsgrabb som jag. Rörliga bilder på människor från det stora, och senare vidriga, landet i väst visade sina allra främsta förmågor inom sporten och bland alla dessa ungdomar fanns en åldringsman: Rodney Mullen. Mullen är den mest tekniskt skickliga brädåkaren vi har och han har i mina ögon alltid varit något av skateboardkonstens allra geekigaste personer. Här syns klippet som fick mig att stanna ute längre om sommarkvällarna och nöta lite extra på mina ollies.



Mullen har varit med ett tag, här ett klipp från 1984:


Och här i sitt esse, typ 20 år senare:


Fantastiskt.

Nu går vi vidare till ett annat bidrag - Ali boulala. Ali är svensk och en sann idiot på många plan. Rent tekniskt är han inte fulländad, men gossen kan konsten att underhålla sin publik. Han gör det ena vansinnesdådet efter det andra och däremellan lever han ett högst dekadent liv. För tillfället sitter han inne efter att ha kraschat med en motorcykel i hög fart. Vid olyckan avled hans vän Shane Cross och själv hamnade han i koma en tid. Kanske platsar han inte att nämnas i samma inlägg som Mullen, men i det här fallet får han faktiskt vara med - som en svensk jämförelse, om än en skev sådan. 5:44 in i filmen hoppar Ali ut för en overkligt lång och otäck trappa - det är just det klippet jag ville visa dig. Är du inte invigd i skateboardens konst finns det en risk för att du inte blir speciellt impad av det här.




Vi avslutar med ett bidrag från en av alla dessa fantastiska introduktioner som dessa filmer ofta har. Det här är en vacker bit filmad med höghastighetskamera och rackarns trevlig. Sådär, tag nu fram din allra bekvämaste fåtölj, sätt på en kopp the, svep in dig i mormors fulfilt och se introt till filmen Lakai - Fully flared

Favoritvideo Nr 3: Grandmaster Flash - The message

Det fanns alltså en tid där man rönte framgång genom att stå och se överdrivet tuff ut. Det refereras en hel del till den här videon då och då i min bekanskapskrets, lines som "Ja, där stod han liksom och såg lite Grandmaster Flash ut", med det menas att någon verkligen såg tuff ut och att man liksom "köpte" de facto.

Det här är ju bara så fantastiskt. Grandmaster Flash konserverar och representerar så mycket av det tidiga 80-talet i den här videon. Kläder, stans, videoklippning, musik - den har det mesta man kan kräva av en musikvideo från tiden. Den saknar dock en sak: Dansen. För att komplettera det hela en smula kommer därför en video till; Break Machine med låten "street dance". Breakdance blir nog inte bättre än såhär. En annan spännande reflektion är att se den genuina glädjen dessa herrar har när de dansar gatan fram - lite tvärtom mot ovanstående video alltså. Dessa grabbar gillar inte puffror, crack eller gänguppgörelser - de vill ju bara dansa, låt grabbarna dansa! Det är en förträfflig låt förövrigt.

Säg den lycka som varar

Idag har ett helgon vandrat omkring lite varstans och sjungit för den deprimerade Norden. En god vän fyllde sina 29 och jag förärade densamme med ett telefonsamtal ända till England. Vi pratade om gasoleldad uppvärmning och dennes tillfälliga brist på just denna bekvämlighet. Min vän kommer, i väntan på värme, inatt att sova med halsduk och långkalsonger, och förhoppningsvis kommer inte, som han själv sade: "snoret frysa till is".

Själv har jag jobbat mest hela dagen. Ett avbrott för en kort glöggseans hos en kamrat tvingade jag dock iväg min lekamen på. Jag drog på det, in i det sista. Det visade sig vara lite lagom trevligt ändå. Träffade en ung herre som prenumererar på typografiska tidsskrifter och jag berättade för honom att jag aldrig hört talas om något liknande. Han såg konstigt på mig och upplyste mig om att det fanns "ett flertal alternativ att välja på".

När jag kom hem gick jag och letade efter saker i min lägenhet. Vad vet jag inte. Kanske letade jag efter mig själv. Hur som helst, mitt i allt letande fann jag några gamla hembakta lussekatter som låg å skräpade i en skål. De hade blivit över sedan i torsdags då en kamrat bjudit på dem i samband med en kvällsfika. Jag blev plötsligt väldigt glad över att jag trodde mig funnit vad jag letat efter. Sagt och gjort, jag gav dem en stöt i micron och vips så var de som nya! De avnjöts, som brukligt med med ett glas mjölk och jag passade samtidigt på att visa min vän lite uppskattning via MSN:

"Du ska ha en stor eloge för att du valde att placera dina resterande lussekatter i mitt hem! En stöt i micron å de är som nya; avnjutes med mjölk och gott mod!"

Hon svarade:

"Det var så lite så. Glad Lucia typ".

Nu är allt som vanligt igen. Jag letar vidare, kanske finner jag knäck i brödlådan.

Spotify Rev. 1.1

För en tid sedan glorifierade jag Last.fm och passade samtidigt på att pissa lite på Spotify. Jag älskar fortfarande Last.fm men har delvis ändrat inställning gällande "Spottan". Spotify är ganska bra ändå; inte fulländat, men okej och det har en god chans att bli alldeles förträffligt. Jag ska motivera mig:

Positiva egenskaper
* Kan numera, genom det förträffliga programmet scroblify, faktiskt "scrobbla" låtar till Last.fm
* Möjligheten att ta med "sina" spellistor överallt där det råkar finnas uppkoppling
* Möjlighet att dela ut dina spellistor och kunna lägga få dina kamrater att lägga till å dra ifrån låtar bäst de vill.
* Bra om man letar covers på låtar då den visar alla artister beroende på sökkriterium

Nackdelar, som kanske kan fixas:
* Genre - helt värdelöst att leta låtar och hitta influenser - Last.fm är genial på detta!
* Tappar ibland kontakt och "fuckar" ur
* Musikbilioteket är ännu tunnt men "is growing as we speek" - Last.fm lagrar _allt_ som scrobblas till last.fm, minsta norrländska punkband får alltså vara med.
* Väldigt dyrt, 100 pickadoller per månad är störtlöjligt och den reklambaserade modellen är inget vidare.

Sport till varje pris

På väg till en fisksoppa, och umgänge av ypperligt god kvalitet, cyklade jag förbi ett av stadens många barer med sport-tema. Klockan var strax efter åtta och en handfull gäster satt och åt eller tog sig ett glas. Karaktäristiskt för dessa barer är de många TV-apparaturer som vanligtvis visar fartfyllda sporter som hockey, fotboll, formel 1 samt en och annan baseball-match. Den här kvällen var temat dock något helt annat. På barens samtliga TV-apparater, kanske en 20-25 stycken, visades curling. Spännande.

Kompletta skivor: Atomic Swing - A car crash in the blue

I brist på kreativitet gör man det enkelt för sig. Man listar saker. I serien "Kompletta skivor" kommer, precis som titeln anger, fulländade verk presenteras - skivor där samtliga låtar är små mästerverk av den ena eller den andra anledningen. Dessa album görs än idag men blir allt svårare att finna nu när mediet är digitalt och ryckt ur sitt sammanhang i form av lösa mediefiler.

Ordet "komplett" gör det överflödigt att i fortsättningen behöva dra till med floskler som: magiskt, episk, fulländad, - ett mästerverk och så vidare. Ett album kan vara fulländad på lite olika sätt, utan att för den skull tillhöra världens_bästa_skiva-kategorin.

Först ut är då Atomic Swing debutalbum "A car crash in the blue". I det här fallet är motiveringen enkel: Skiva som undertecknad nött på så pass mycket att _alla_ låtar gått in i andra eller tredje andningen. Skivan har spelats i hem-miljö sedan unga år - hela familjen var involverad. Den har nötts i ungdomens allra första frigörande episoder där folkölen florerade och försiktiga nyp, trånande blickar och kärleksmöten tillhörde vardagen. Den har spelats under resor till "stugan" där fiske och umgänget i vuxna unga herrars gemenskap för evigt kommer att uppskattas. Den har absolut spelats för godisfabrikens helgpraktiserande ungdomar och dess lekamen, som vid arbetsdagens slut dansat hejvilt till de mer uppspeedade låtarna. Den har spelats i sorg och till fest, kaka och sej, i regn och i sol, vår och höst - ja, du börjar nog förstå.

Niklas Frisk, orkesterns sångare, gick så småningom vidare och har pysslat som mångsysslare och varit involverad i diverse projekt. Idag spelar han med fröken Nina i A Camp som släppt en lysande skiva i dagarna.

För att få med någon form av personlig relation till allt det här kan nämnas att herr Frisk i unga år idkat älskog med min morbrors f.d fru på en tvättmaskin i en källare någonstans i mellansverige och att fröken Ninas lillebror har en annan orkester tillsammans med en god kamrat.

Låten nedan heter Carnival stall och är bra.

Mor åt råg. Far åt helvete.

Slas om boken "Vem älskar Yngve Frej"

"Jag skrev en bok som hette Bönder som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet ‘Vem älskar Yngve Frej’ som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas.

Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete"

Ont om gott om minne

Högstadiet. Sjuan. Matrast. Skolmatsalen. Raggmunk och lingonsylt med tillbehör.

Tuffaste niondeklassaren står vid mjölken. Den är slut. Tuffaste niondeklassaren basunerar ut sin insikt till hela församlingen:

- Ont om gött om mjölk!

Han går sedan och sätter sig och fortsätter äta under tystnad.

Det här är ett av de många märkliga scenarion som återspelas i mitt huvud lite då och då. Av alla de saker jag valt att minnas, varför minns jag detta? Vad hände med min första kyss, när jag lärde mig cykla, lukten av vättervattnet eller namnet på den där sköna killen jag och Mattias träffade i Egypten.

Ayman. Han hette Ayman, nu när jag tänker efter.

Ayman var fin. Han jobbade som allt-i-allo på lyxhotellet där vi blivit inkvarterade efter det att det blivit översvämning. Den nyinvigda järnvägen hade spolats bort och staden var i kaos. Ayman var en jävel på squash och biljard.

När det gällde squash hängde vi med så gott det gick och biljarden var väl någorlunda jämn ändå. Men den där vakten, han som blev yr och var redo att haffa oss efter det att vi tvingat på honom att testa en snus-pris, eller när vi köpte öl i en kvartersbutik i tron om att ha ett hejdundrans kalas. Muslimer dricker inte alkohol och ölen vart därefter - alkoholfri. Men shisha rökte vi som borstbindare. Med Ayman, som var så bra på squash och på biljard.

Bland gubbar och gubbar i hatt, gubbar i fez och gubbar med kaffe eller te. Där satt vi västerlänningar med äppeltobak, sumpkaffe och backgammonspel upp till öronen. Det var ett jävla tjattrande, och trots att vi inte förstod ett ord insåg vi snart att det denna dag, likt alla andra dagar, var skitsnack som orerades.

Där satt vi med Ayman. Ayman som var så bra på squash och på biljard.

Beundrarbrev!

Idag hände det! Alldeles nyss faktiskt. I tystnaden mellan två låtar hör jag hur någon springer i trappuppgången. Stegen stannar av utanför min dörr, brevinkastet öppnas och en liten, ihopvikt lapp trillar ned på hallmattan. "Åhå, ett beundrarbrev!", tänker jag och far upp som ett skott för att genom dörrens titthål få en glimt av min hemliga beundrarinna. Hon syns inte till någonstans, men jag hör hur huvudporten går igen ett par våningar ner. Upprymd av händelsen, och med hjärtat i frislag, tar jag upp och vecklar ut den ihopvikta pappersbiten. Där står följande:



Seniorlägenheter. Jag är lagom smickrad.

Det var väl det jag visste

När man jobbar intensivt med vissa saker blir det som ett mantra. Man tänker i samma banor, går i mönster och skiter lite extra i allt det där som man, även i vanliga fall, kan skjuta lite på. Jag jobbar för tillfället väldans mycket med klimat-, miljö- och uppvärmningsfrågor i några av våra kyrkor runt om i landet I morse insåg jag att jag kanske borde börja tänka lite på något annat då jag i limbo målade fram en bild av en äkta hussvamps utbredning i ett träbjälklag; mycel, sporer och fruktkroppar liksom svämmade över som en "pint" på krogen. Mitt i översvämningen presenterade en röst att mykotoxiner, eller mögelgifter, minsann är farligare än man trott och att 2/3 av fuktskadade hus påvisar detta. Jag minns att min sömndruckna kropp summerade händelsen som "Det var väl det jag visste". Jag vaknade till, gick och duschade och drömmen hade sedan länge passerat ut ur mitt medvetande - trodde jag. När jag lyssnade till P1's morgonnyheter nån halvtimme senare presenterade dem precis det där om mykotoxiner som jag trodde att min alldeles egna, skeva, hjärna hade fabulerat ihop. Det visade sig alltså att min klockradio gått igång och att jag vävt in ekot i min dröm. Det händer ibland, och oftast minns jag inget av det 10 min senare - den här gången var ett undantag.

Det är lite viktigt det där ändå. Trots att förutsättningarna för en hel och ren boendemiljö successivt har ökat allt sedan 1930-talet, är vi idag sjukare och utvecklar mer allergier än någonsin. Spånskivor, täckfärg, fogmassa och allehanda plaster fullkomligt sprutar ur sig mindre hälsosamma emissioner - och blandar man dem samman, adderar lite fukt och stänger in dem i byggnadskonstruktioner, ja då kan det bli riktigt spännande!
Läs mer på Arbetsmiljöverkets hemsida

En intressant morgon

Det förlorade landet i väst fick plåster på såren gällande den ekonomiska krisen då professor i nationalekonomi, Paul Krugman fick nobelpriset i ekonomi. Att dela ut ett nobelpris i just ekonomi kan kanske diskuteras, men det hör i detta fall inte hit. Paul, som annars flitigt bloggar oändliga spaltmeter ekonomiska dilemman för The New York times, verkade en smula överraskad av händelsen och kommenterade det hela i sin blogg med överskriften "An interesting morning" och fortsatte sedan med det korta inlägget "A funny thing happened to me this morning..." där han länkade texten "funny thing" till nobelprisets officiella hemsida med prismotiveringen. Jag tyckte mycket om det lågmälda sättet Paul annonserar det faktum att ha vunnit det kanske största priset för sin genre. Så jag ska göra samma sak:

En rolig grej hände mig i morse...

Prolog: En västernärkings bekännelser är en stor anledning till att jag själv har börjat blogga så jag blir väldigt glad när Séra Jónatan fattat tycke för mina kreationer. Jónatan är präst inom Svenska kyrkan och får väl i sammanhanget anses som relativt ung i sin genre. Jag har själv jobbat i- och omkring Svenska kyrkan sedan fjortonårsåldern och har stött på en mängd präster av mycket skiftande kvalitet genom åren. Jónatan är av mycket god kvalitet som, trots att vi aldrig pratat ”jobb”, står för en ny ”fräschör” inom prästerskapet som jag tycker mycket om. Séra Jónatan är lustig, skärpt och utmanande i en trygg kropp. Trygga präster är, åtminstone enligt min åsikt, vad vi behöver för att motverka den allt mer kylslagna och egocentriska värld som en dag kommer ta kål på oss allihop. Ta förresten och läs Jónatans inlägg "Helvetets påverkan på klimatet"

För övrigt kan nämnas att en utlovad fisketur fick mig att gå upp tidigt även denna dag. Vi var ute tidigt som attan med spön i drivor, mackor och kaffe. Det hjälpte föga för fisken var ledig idag. För att stilla min hunger slängde jag istället in ett, allt sedan länge avlidet och nedfryst lamm i ugnen och hoppades på det bästa. Det blev bra och jag njöt köttstycket på knäckemacka med purjolök, tomat och crème fraîche.

Favoritvideo Nr 2: Sid Vicious - My way

Som liten delade man upp sina kamrater i A- och B-barnsklass genom en enkel och selektiv process där ett eventuellt innehav av en VHS-spelare kom att placera dig i den föregående. Vi hade ingen video i mina unga år, varvid jag så klassades i den senare kategorin. Jag snyltade så gott jag kunde på mina A-barnvänners toppmatade bildåtergivningsenheter och vid ett tillfälle, då jag vart riktigt sjuk, hyrde min mor en moviebox och filmen ”Gröna gubbar från Y.R”. Filmen, som är allt annat än bra, utspelar sig på Skara Sommarland och det står klart att den behöver någon form av antropologiskt studie - men inte här och inte nu.

Nåväl, ett par år senare anlände så en videomaskin till vårt hushåll. Den kom med en diger samling inspelat filmmaterial, där klassiker som format mitt cineastiska intresse kan nämnas: ”Convoy”, ”Det gyllene skinnet”, ”Polisskolan” (hela serien) och Monty Pythons samlade verk. Mitt i den omfattande filmsamlingen fanns också ett par timmars inspelat material från en TV-kanal, kallad MTV. Jag tror, så här i efterhand, att inspelningen var gammal redan då; videos som ”thriller” med Michael J. och nån låt med Kim Wilde stod bl.a. för innehållet. Det tog inte lång stund innan jag lärde mig att "rewinda" bandet för att återse mina absoluta favoriter. Sid Vicious - ”My way” är nog den låten som satt störst avtryck på mig från tiden. Jag minns hur jag hänfördes av dramaturgin och det fantastiska skådespel Sid bjuder på i inledningen, och speciellt 1:19 in i spektaklet då han gör sin allra punkigaste min och liksom avslöjar vad som komma skall.

Alla mina tankar på dig. Och på dig. Och på dig. Och så slutligen på dig.

Dagen började med att jag somnade okristligt tidigt redan kvällen innan, varpå kroppen förnöjt väckte mig klockan fyra med en klar och enkel tes: Belgrad, du måste åka tillbaka till Belgrad. Jag återspelade sommarens tågluff och hur jag och en god kamrat vandrade en hel dag i staden, och främst längs floden Donau. Vi stannade till lite här och var för en öl eller en soppa - oftast de båda. Vi bodde hos Mira, en ung arkitektstudent som jag lyckats få kontakt med visa CS. Hon visade oss runt och var en mycket social och gemytlig varelse.

Jag låg där och tänkte på Belgrad och på Mira. Så småningom somnade jag om. När jag några timmar senare slängde ett getöga på Fejjan hade just den unga arkitektstudenskan sänt mig ett meddelande där hon bla. berättade följande:

"Grandmas recommend contacting the person you've dreamed of:

so thank you for helping me find my way to ski jumps world cup in Kuusamo, Finland, last night"

Jag skrev ett brev tillbaka om mina tankar tidigare under morgonen och summerade det hela som någon slags telepatisk kommunikation och lovade att komma och hälsa på nästkommande sommar. Jag passade också på att upplysa henne om det finländske backhopparässet Matti Nykänen och hans något brokiga och minst sagt omtumlande karriär under det sena 1980-talet.

Utan frukost och snus, socialt uttråkad och allmänt händelselös tog jag tag i min lata kropp och begav mig ut på stadens gator och torg för social närvaro. Som svensk och feg hade jag på förhand bestämt mitt sociala engagemang: Ett fik, en bok och total tystnad. Det hela blev mycket lyckat; jag å Slas satt och förförde varandra bäst det gick och mitt i allt dök det upp en äldre herre som satte sig ned vid mitt bord för en slät kopp och en kort pratstund. Den ena interaktionen följde den andra, och jag njöt av att vara åhörare och emellanåt lägga in en kommentar om den allt mer bitande kylan när det nalkas mot vinter, eller alla dessa orättvisor i världen. Dagen förflöt i bästa Cinema Varité-stil och på vägen hem, för att stilla mitt habegär, gick jag in i ett antikvariat och investerade i en LP med Eldkvarn och en bok om Småland.

"Så går en dag i våra liv och den kommer aldrig åter."

Det nya svarta; vad är det nya svarta?

Hjälp mig. "Det nya svarta" förföljer mig. I press, bloggar och nättidningar benämns "det nya svarta" om lite vad som helst som verkar vara "i tiden" eller "inne". Men vart kommer det ifrån?

Exempel:

- Ni fattar ju inget tant Grön, X är det nya svarta! Säger tant Gredelin och trycker i sig en masarin.

X = i princip valfri ordklass

Google ger drygt 1.4 miljoner träffar på "det nya svarta" och inte en jävel (ett antagande) bryr sig om att förklara varför.

Eldorado

Kjell Alinge. En Gud för de osammanhängande meningarnas kreatörer. Jag har fascinerats av Kjell sedan unga år. Jag minns som femåring en radioapparat i klassisk bergsprängaranda ståendes i vårt åttiotalskök. Där fanns blå rottingmöbler med tillhörande glasbord och en korkmatta som luktade en smula uppstötning när den skurats. På bergsprängaren, som var futuristisk och väldigt klumpig, fanns en märklig knapp. Knappen var rektangulär, kromad och längst till vänster fanns en fyrkantig lampa som lyste gult om man tryckte in den. 3D bass stod det med lagom häftiga bokstäver. Jag tyckte mycket om att trycka på den där knappen och av någon anledning så är det Kjell Alinges röst som kommer ur högtalaren när jag upprepar händelsen i mitt inre.
Kjell står bakom programmet Eldorado som faktiskt härstammar från åttiotalets dagar. Det har legat i träda ett slag för att under 2006 åter gro i SR P2's regi. Programmet spelar ambient, elektronisk och ibland "konstmusik". Mellansnacket sköts av en svamlande Kjell som för det mesta, till synes, slänger ur sig osammanhängande smörja. Till en början tar det emot, kroppen skriker efter en normal talsyntes, meningsuppbyggnad och kontenta. Men köttet så sakteliga efter, öronen slappnar av och man börjar förstå sammanhanget - och det är smått briljant! Kjell skapar precis det du vill höra, ditt medvetna drar slutsatser och din kropp njuter av tonerna till all världens samlade musikproduktion - skarpt koncentrerad och medvetet levererad i rätta mängder.

Här ett utdrag ur Kjells blogg, kallad "Smogg"

"Revisorn ligger i micron och sladdarna smattrar mot fönstren

Måndag 17 november
Det är en ljudupplevelse.
Jag försöker banda och mixa med en ny upptagning av rivning av mindre stadsdel, men det tutar upptaget och resten av dom inblandade finns på flytande glöggfärjor fram emot julen."

Vad säger du nu? Ta å lyssna på Eldorado, torsdagar runt 22. På P2. Å på webben i form av strömmande medium däremellan.

Kalmar konstmuseum - Också en låda.

Kalmar konstmuseum har fått ett av årets största arkitekturpris och jag yttrar åter orden: Trångsynthetens Sverige. Är detta allt vi lyckats skaka fram i en tid då landet för ett slag gick på högvarv? Samtidigt ställer jag frågan: Design och/eller arkitektur - vad är det för skillnad?

Kalmar konstmuseum må se häftig ut. "Svarta lådan" som den också kallas, väcker viss uppmärksamhet och dess brutalistiska inre är en upplevelse ...för en fotograf. Den är allt lite frän på håll, om man vet vad man skall titta efter - det finns nämligen stor risk att den smiter förbi synfältet till förmån för fjärden eller Kalmar slott.

Som konstmuseum räknat är byggnaden fullkomligt värdelös då det visat sig att fönster måste modifieras för att inte skada den hängande konsten, eller det faktum att hela konstmuseet måste stänga drygt två veckor när en ny utställning skall hängas - varför? - jo för att planlösningen inte möjliggör avskärmning av separata delar. Dess yttre är klädd med svartmålad plywood och mina tankar går oavkortat till de takbelagda gångar av dito material som tillfälligt sätts upp i samband med höghusbyggen för att skydda pedestrianer från nedfallande material.

Arkitektur är så mycket mer än yta och fasad, det är en kreerad funktion som skall fungera för det ändamål det är skapat. God arkitektur står sig. God arkitektur åldras med behag. God arkitektur är ett bevis på eftertänksamhet och framförallt vördnad för dess innehåll och ändamål. Kalmar konstmuseum saknar dessa värden. Kalmar konstmuseum glömde redan i planeringsstadiet sin funktion och sitt ändamål - att visa konst, inte att äta upp den. Kalmar konstmuseum är en väldesignad låda, och för det borde den få ett pris - ett designpris.
Men ett arkitekturpris - Nej.

Jag kommer osökt att tänka på tidskriften "acceptera", vilken gavs ut i samband med Stockholmsutställningen 1930. Nya strama, rena och funktionalistiska stilideal presenterades och grabbarna Asplund, Markelius och Åhrén gick i bräschen. Allmogens kritiska inlägg, där man liknade den nya arkitekturen vid en låda; detaljfattig och tråkig, bemöttes av herrarna med en bild på Stockholms slott och texten "Också en låda"

Jag ställer frågan igen. Är detta verkligen det främsta landet Sverige lyckats prestera år 2008 gällande god arkitektur? Jag föreslår en titt på våra grannländer i både öst-, väst och sydlig riktning - där händer det grejer, kanske inte banbrytande, hisnande eller makalöst, men väl goda lösningar och ett kreativt skapande på vardagsbasis. Landet Sverige kan inte tänka i termer som god arkitektur på vardagsbasis. Det är vi på tok för fega för.

Plötlsigt blev jag så trött.

Kölnerdomen som tv-spelsnostalgi

I trångsynthetens Sverige där ombyggnad av slussar och stadsbibliotek möter ideliga motstånd, är det en fröjd att se att någon är vågad, och lyckas övertyga andra om att slänga in ett modernt avtryck i en så pass historiskt aktad byggnad som Kölnerdomen.

Kölnerdomen fick sitt ursprungliga glasmosaikfönster förstört under andra världskriget och när det beslutades att en ny mosaik skulle installeras fick konstnären Gerhard Richter uppdraget. Gerhard tog sig en funderare och gjorde därefter "åttiotals-nostalgo-tv-spelsfönstret". Det drygt 20 meter höga fönstret täcktes av 11.500 kvadratiskt formade glasbitar fördelade i 72 kulörer. Mosaiken, som kostade drygt 40 miljoner att tillverka, tillkom genom donationer och Gerhard själv tog inte ett öre för arbetet. Som hängiven TV-spelsnostalgonörd kan jag inte unvika att tänka på tidiga C64-spel som "Boulder Dash" eller Nintendos "Ice Climber" för att nämna några exempel.

Vad jag är mest förundrad över är: Hur i helvete lyckades man "övertala" de kyrkligt involverade, en hel stads invånare och hundratusentals årliga besökare att låta installera TV-spelsnostalgi i en drygt 800 år gammal katedral? I trångsynthetens Sverige kommer något liknande troligtvis aldrig att hända - Varför? Ring ditt närmaste länsmuseum eller länsstyrelse och fråga - I dare you. I double dare you!

Marviken - världens enda oljeeldade kärnkraftverk?

Jag har länge varit intresserad av svensk kärnkraft- och atombombshistoria. Idag får sådana som jag lite vatten på sin kvarn när Sveriges Radio väljer att göra ett inslag om Marvikens kärnkraftverk - en solklar flopp i svensk kärnkraftsutveckling.
Jag hinner inte skriva speciellt skönlitterärt i detta nu, allt jag vill är att du tar dig tid att lyssna på P1 och vetenskapsradion 12.10, alt 23.05 idag (går säkerligen att lyssna online senare också).

Att sätta guldkant på tillvaron

I Rumänien har då alltså stilidealet tagit en helt ny form. Välskapta och trimmade kroppar får lämna plats för hyddor med en viss rondör och ett, inte helt diskret, utsmyckningsförfarande. Det här är så spännande att jag blev tvungen att ringa till en vän som florerar en del i dessa trakter. Han sa något i stilen med:

"Asså, du skulle bara veta! Zigenare med deg fullkomligt vältrar sig i yttre attribut. Bilar, smycken, fruar, risigt sydda kläder av italienskt mått - gärna med en logga större än plagget självt. När det gäller just smycken är det i 99% av fallen guld vi talar om - ju överdådigare och smaklösare, desto bättre. Religiösa motiv som madonnor, jesuskors eller varför inte ett mercedes-märke i, ja, guld"

Jag har varit i Rumänien, men jag måste erkänna att jag missade denna otroliga upplevelse! Det blir till och åka tillbaka för lite "Gypsy gold watching".

Om jag vore Jan Stenmark: Välfärd

Jag följer upp tidigare inlägg i ämnet: Om jag vore Jan Stenmark

Det är alltså INTE Jan Stenmark som gjort detta, det har undertecknad. Alstret saknar mycket av Jan Stenmarks finkänsliga briljans, men jag tycker nog att du ska få se det ändå. Kreerad en vinter för en fem-sex år sedan.

Axel von Fersen bloggar om livets trivialiteter.

Jag vill tipsa dig om att spana in Axel von Fersens blogg endera dan. Den är lite småkul emellanåt, ety det är verkligen hans egna ord ur dagböcker, nedplitade för drygt 250 år sedan. Det hela verkar vara lite av en reklampryl inför en kommande uppsättning på Kägelbanan i Stockholm. Det ter sig skrämmande nära och en smula märkligt att läsa dessa, högst ärliga, anteckningar om livet som greve - och i bloggform.

Den 5 Nov står t.ex. att läsa:

"Gustav III är här. Vi drunkar i fester och förströelser av olika slag. Vi är ständigt upptagna och rastlöst pressade. Det är rena raseriet."

... eller den 13 November:

"Jag sa till konungen: Jag önskar få slippa denna vistelse.

Sedan viskade jag: Jag önskar få slippa denna vistelse som jag avskyr.

Sedan ville han att jag skulle visa honom när jag provade ut en ny uniform."

Bureus skeva karta över fosterlandet 1626

Här behöver man slänga in lite färg, det blev plötsligt så dystert. Här är en karta över Svea Rike som det kunde se ut 1626. Det var nog allt jag ville. Bureus verkar f.ö varit en skev geodet - se på fläskbergs-Sverige! Det verkar som han red på kusinen, riksantikvarien, fornforskaren å mystikern Johannes Bureus framgångar.

V-Gurra å lämmeln inom honom

En god vän sände följande e-post med bifogad fil:

"När jag blir gammal ska jag också bli lika snygg som mysgubben på bilden... eller är det en långsmal lämmel med hatt å racket?"

Jag kan inte mer än hålla med. Vilken posé. Vilken stans. Vilken uppsyn! Gamle V-gurra visste hur en slipsten skulle dras - med gadden i skev å hatten på sned. Karlas!

Om jag vore Jan Stenmark: Hallick

Med risk för hotbrev och allmänt hätsk stämning presenterar jag nu mina gamla alster i sann Jan Stenmark-anda. De flesta är något burdusa och allmänt osmakliga. Jag börjar med det minst iögonfallande och nästan gulliga verket, som enligt filnamnet heter "Hallick". Jag tänker absolut inte ställa mig på piedestal (andra gången jag använder mig av det udda ordet idag) och påstå mig vara fyndigare, bättre eller mer briljant än Stenmark själv - det ser jag som en omöjlighet. Vad jag vill, eller ville för drygt 5 år sen då jag gjorde de här alstren, var att göra serier som Stenmark kunde ha gjort dem, om det inte vore så att han (enligt min tes) varit cencurerad av bladet som ger honom pengar till brödfödan. Projektet: "Om jag vore Jan Stenmark" ser nu för första gången dagen allmogens ljus! Mycket nöje.

Moderlandet kallar.

Jag skiter relativt mycket i monument i form av statyer och minnesmärken, men ibland finns det anledning att göra vissa undantag - överdrivet stora och ryska dito. Jag räknar alltså INTE Frihetsgudinnan, Eiffeltornet och annat tjafs till denna kategori.

Jag hade förmånen att under min utbildning besöka Ukraina och dess huvudstad Kiev för ett antal år sedan. Staden var i övrigt precis sådär pastischrestaurerad och tillrättalagd som en huvudstad av östkaraktär kan förväntas vara; med uppfunna pengar och blicken mot väst.

På ett berg, ett stenkast från centrum står så den modesta staty som kom att kallas Rodina Mat och som med ett vakande öga håller koll på stadens flitigt arbetande medborgare. Rodina Mat är det värsta jag har sett. När andra städer i det forna sovjetblocket gärna gömmer och glömmer ockupationen och förflyttar sina statyer till stadens utkant eller, än hellre, säljer dem till High Chaparrall - gör Kiev tvärtom. Kanske är det svårt att gömma en 62 meter (utan piedestal - med 102 meter) hög sten- och metallkoloss som dessutom utgör ett minne av det stora fosterländska kriget. Rodina Mat, eller fosterlandets moder som hon också kallas, är verkligen sådär overkligt stor och överdådig att ingen människa lämnas oberörd.

Jag och mina kamrater kräktes av förtjusning då vi besteg berget för att skåda dess storhet som, förutom själva statyn, även innefattade allt det där klassiska; rysk pompamusik, evigt brinnande eldar, krigsmuseum och ett otal fin-fina arbetarmonument av rysk börd.

Glad i hågen över att fått uppleva detta stycke gjorde jag efter min hemkomst lite efterforskningar gällande ryska monument överlag. Jag blev föga förvånad över vad jag hittade:

I den ryska miljonstaden Volgograd (förr Stalingrad), finns föregångaren; ytterligare en Rodina Mat-staty av gigantiska mått. Den är uppförd 1961, gjord av armerad betong och mäter inte mindre än 85 meter över havet. Den ser, om möjligt, än mer fosterländsk och överdådig ut än dess ukrainske efterföljare.

Jag vill så gärna uppleva även denna, och det finns stor risk för att jag nästa sommar faktiskt CS'ar mig dit - faktum är att jag redan funnit en god kontakt i Volgograd. Kanske finns det anledning att inkorporera detta besök i samband med mitt, sedan länge, planerade hjältestadsmaraton i det ryska tsarriket.

Du. Lägg märke till människans litenhet i underkant på bilden här under.

Stenmark

Last.fm - en kärleksförklaring

Jag har länge varit en trogen anhängare av last.fm och jag gillar verkligen idén med att låta en databas hålla koll på din spelade musik och därefter föreslå ny finmusik, baserat på dina tidigare låtval.

Spotify har det tjatats och gnatats om, som "den nya musikrevolutionen" Efter att ha testat den nya flugan och till och med betalat sura pengar för att evaluera den på riktigt, utan reklam och annat trams, kan jag bara komma fram till slutsatsen att det suger på riktigt. Jag orkar inte ens förklara varför men en av anledningarna är spotifys otroliga smaklöshet när det gäller att spela slumpade låtar.

Last.fm å andra sidan klarar det så fantastiskt jävla skitbra att hälften vore nog! Efter att ha varit medlem sedan 2005 har jag lyckats samla på mig dryga 50.000 spelade låtar och att i spelaren dra på kanalerna "mina grannar", eller "Mina rekommendationer" slutar mycket sällan i tårar - tvärtom faktiskt. Det är som att ha en evigt spelande blandskiva med bara bra låtar, ideligen! Last.fm - you have my vote!

Se så, börja scrobbla din musik genast! - Kom ihåg att skapa ett konto.

Hail to the new world order

I natt har den nya världen utsett en ny ledare. Jag har inte, erkänner jag lättvindigt, satt mig in speciellt mycket i den föregående debatten. Löjligt står jag nu här och viftar med flaggan i hand och tänker:

"Kanske är det här lite viktigt ändå. Kanske är det här fortsättningen på den långa och mödosamma processen till förlikning mellan - ja, svarta och vita"

Men jag kan inte undgå att känna viss skuld och eftersmaken är tämligen bitter. Trots att jag hejar, hurrar och salubrerar vår, jo jag säger faktiskt vår, president - kräks jag lite inombords när jag inser att det inom mig fortfarande finns ett "vi och dem"-tänkande. Jag talar inte om Sverige-USA i den frågan, utan något så utnött som hudfärg.

Det talas så gärna om historiskt viktiga framsteg för svarta människor; Martin L King, Malcolm X eller Nelson Mandela har alla gjort viktiga avtryck i vår tid. Jag har fått för mig att vi, genom föregående talare ökat vårt medvetande och ransakat oss själva. Vi har lärt oss av historien och blickar nu framåt - utan att lägga värderingar om trivialiteter som hudfärg, ursprung etc.

Ändå står jag där i bakgrunden och klappar Obama på axeln och säger: "Good luck Mr. President, good luck" samtidigt som jag ger mig själv en kakpoäng som den vidsynte världsmedborgaren jag tydligen är. Visst är det lite äckligt?

Dagens fråga är lika trivial som är intressant: Kommer Obama bli ihågkommen för sina potentiellt goda gärningar för den nya världen, eller kommer Obama bli ihågkommen för att han råkar vara Amerikas förste svarta president?

Denna dag - ett liv

Mia Törnblom - Vidrigheten personifierad

Jag skulle kunna skriva den här boken. Den kommer att ha en inledning, två kapitel samt lite eftersnack. Så här kommer den se ut:

Inledning
Hej. När jag var liten var det lite synd om mig. Idag är jag så gammal att det inte spelar någon roll längre. Kul att du köpte min bok. Nu kommer jag ha råd till ytterligare ett par plastiska operationer å kanske till å med lite nervgift i pannan till hösten. Puss!

Kap. 1
Denna bok är skriven ur följande tes: Människan vill knulla. Kanske inte just nu och kanske inte om en stund, men förr eller senare vill den knulla. Jag utgår alltså helt och hållet utifrån denna tes och lämnar härmed allt övrigt åt slumpen.

Kap. 2
Jo alltså, för att uppnå denna självkänsla behöver du följande:

1. Sprit - utan sprit tappar du lätt koncentrationen
2. Ett forum - valfri krog duger utmärkt för ändamålet
3. Något att öva på - Förslagsvis en person du finner någorlunda tycke för innan du påbörjar punk 1.
4. En återställare - Detta främst om du halvhjärtat gav dig på punkt 3 men med full kraft anammade punkt 1.

Börja, med fördel, punkt 1 i hemmamiljö, upprepa två till tre gånger. Ge dig nu på punkt 2, väl där upprepa punkt 1 ytterligare, tills dess att punkt 1 tenderar att göra dig pinsamt social. Punkt 3 tornar nu upp sig bakom hörnet. Upprepa åter punkt 1 tills dess att du finner punkt 3 tillräckligt åtråvärd eller tills dess punkt 2 ej längre gör sig gällande. Vid denna tidpunk kan det vara dags att söka efter punkt 2b, något som kan bli svårt - speciellt om du upprepat punkt 1 alltför många gånger samt beroende på hur länge punkt 2b gör sig gällande. När det gäller punkt 3 så är den vid det här laget kasserad, förbrukad, finito. Om du mot all förmodan åter skulle finna punkt 3, håll i för kung och fosterland - men här vill jag höja ett varningens finger: Punkt 3 kan vid detta tillfälle göra sken av att vara en falsk punkt 3, vilken sedemera kan visa sig vara en riktig katastrof, helt beroende på antalet gånger du upprepat punkt 1.

Och du, lycka till!!!

Prolog
Jag vill tacka förlaget för att jag fick ställa upp med mitt namn och min fagra lekamen på omslaget till den här boken. Jag vill också rikta ett stort tack till min spökskrivare Kristina Lugn. Kisses!

Alternativt jobb sökes

Det vore ju helt klart en ynnest att en dag få följande erbjudande:

"Käre Hibernalhatt.
Vi har uppmärksammat er situation och ser att Ni är ämnad för något större. Hur vore det att, av oss, få en skälig summa pengar månatligen insatta på ett bankkonto som ni själv uppger. Vad kräver vi då i gengäld? Vi önskar att ni en gång om dagen kreerar en livsvisdom i vårt dagligen utkommande blad. Vi har inga krav, utan ser att ni utövar fri kreativitet hur helst ni behagar.

Hör av Er.

Förväntansfullt

Urk Jänning, -Valfri tidning"

Det verkar ju onekligen som om man lyckats förr.
_

Komprimerad livserfarenhet.

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta" - Tranströmer

Numminen lurpassar Slas

Numminens verk.

Det finns några husgudar i mitt liv, människor som ska tabba sig rejält för att mista min fullkomliga respekt. Stig Claesson är en. Numminen hör kanske inte hit, men i detta fall behöver jag honom för att lyckas knyta ihop säcken. I mitt tidigare inlägg om Numminen läste jag lite här å där om vad han egentligen sysslar med. Det visar sig att han är mångsysslare med bl.a. böcker, konst och komposition på sitt samvete. När jag fick se ett av hans verk gick tankarna, inte helt osökt till min gamle idol.

Slas var ingen mästare på att bli intervjuad och de få gånger det väl skedde levde han upp till söderkisgrabben till fullo. Här ett uttdrag ur en intervju från 1992, där han i samma andetag lyckas ironisera alkoholism och samtidigt passa på att ge en känga till en erkänd författarkollega, Lars Forsell:

- Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du... hur gammal är du egentligen?
- 22 år.
- Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
- Jo.
- Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
- Nej det har jag aldrig...
- ...när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.

Numminen och svårmodet

Det händer varje höst. Jag får helt plötsligt en oerhörd lust att lyssna till M.A. Numminen och jag kan fan inte förklara varför. Detta falsksjungande finska svar på Robert Broberg borde absolut inte finna tycke i min i övrigt kräsna musikhjärna. Ändå lyssnar jag med stor andakt och mildt iver till "Katten också, åhh vilka ögon" eller "när regnet öser ner". Den där gummibollen har jag dock aldrig tycket speciellt bra om.

Det finns ett tillfälle under min tonårstid när jag sommarjobbandes och i sedvanlig tristess lyssnar på programmet Christer i P3 ...vid närmare eftertanke så undrar jag om detta verkligen kan stämma, fanns programmet christer för 12-13 år sedan? Nåväl, jag lyssnar på någon form av underhållningsprogram där programledaren (den där göteborgaren) ringer upp M A Numminen för att be samme man sjunga en födelsedagssång för en lyssnare. Numminen, glad i hågen, stämmer upp i falsett och sjunger en högst vemodig bit där textstrofen "...för vad gör det om det regnar när man fyller år" blir någon form av crescendo. Den där textfrasen har sedan dess etsat sig fast i mitt bättre vetande och påminner mig om livets bitterljuva tillvaro.

Någon gång per år, ungefär i samband med det årliga Numminenfrosseriet brukar jag så leta efter den där låten som Numminen så vemodigt sjöng per telefon en dag för en 12-13 år sedan. Det har aldrig gett gott resultat, tyvärr inte idag heller. Jag vill erinra mig att han direktöversatt strofen för svenska öron, varvid originalet borde finnas på finska. Så vad kan då "...för vad gör det om det regnar när man fyller år" bli översatt till finska. Dägä, dägä?

Teddybears Punkrocker x 8

Diskussionen kring hur många versioner som finns på Teddybears låt "punkrocker" har jag diskuterat till leda ett antal gånger förut. För att få ett slut på det här gör jag nu ett försök till summering, och som hjälp tar jag en gammal klassiker: Youtube.

Efter en stunds eftersökningar kommer jag fram till följande:
Totalt tre kategorier av versioner florerar: Officiella versioner, någorlunda officiella versioner och inofficiella verisoner. Kontentan blir således:
Officiella versioner: 4 st
Någorlunda officiella verisoner: 2 st
Inofficiella versioner: 2 st
Totalt antal versioner: 8 st


Officiella versioner: Fyra videos i en


Någorlunda officiella versioner:


Torny Melins - Dancebander alt. Dansbander.



Träd, Gräs och Stenar - Punkrockarn



Inofficiella versioner:


"Janne Sandin" - Stormtrooper Yes I am



"Eli" - Punkrocker (Eli Mix)

Favoritvideo Nr 1:Where's your head at

Jag äger ingen TV och missar därför tvångsmatning från MTV och andra fantastiska reklamfinansierade televisionskanaler. Jag har inget emot televisionen som sådan, och jag uppskattar SVT:s bredd i sitt programutbud. Resterande kanaler kan dock för det mesta "se sig om i helvetet".

Det fanns en tid i min ungdom när jag hade tillgång till en dumburk och ibland föds ett stark behov av nostalgiska återträffar. Youtube möjliggör nostalgikerns krav på snabb återkoppling och en snabb sökning gav mig genast den här fin-fina videon. Basement Jaxx gjorde runt 2001 denna kreation och jag minns att jag tyckte mycket om den. Det gör jag fortfarande. Ta en titt, det är du värd.

Definition: Hibernalhatt

Under helgen var jag och hälsade på min, det som man i dagligt tal kallar, familj. Min morbror som (socialarbetare till yrket) är en mycket lustig och fryntlig ung man invigde mig ganska snart i begreppen "... att ta på sig sin Hibernalhatt", eller "...så jag släpade iväg min lekamen i ett par Hibernaltofflor av anstaltskvalitét" Jag skrattade hjärtligt när han förklarat hur begreppen kommit till och vi svor ed på att omgående införskaffa oss i varsitt kit. Nedan följer en kort redogörelse för uppkomsten av Hibernalhatten med tillhörande tofflor.

Under mitten av 50-talet fann man inom psykiatrin att läkemedler Klorpromazin hade en dämpande effekt av psykoser vid schizofreni. Läkemedlet Hibernal® kom så för att rädda nervsvaga från lobotomisering. Hibernal, som ibland också kallas "kemisk lobotomisering" kom att bli mäkta populärt bland läkare som gärna skrev ut medicinen till sina patienter. Hibernal kom dock att ge vissa biverkningar, enligt FASS beskrivs bla. som:

"Trötthet eller dåsighet", och: "Framför allt i samband med högre doser under lång tid kan det föreligga risk för hudallergier och missfärgning av hudpartier som utsätts för solljus"

Karaktäristiskt för Hibernalpatienter kom att bli en, med tofflor, hasande gång pga. av den starka medicineringen, samt bärandet av en stråhatt med vida brätten som solskydd vid dagliga promenader på sjukhusområdet. Hibernalpatienternas extraordinära tillbehör kom snabbt att skilja dessa individer från övriga patienter, speciellt sen stråhattarna köptes in i parti och såg likadana ut på alla avdelningar. Patienternas säregna släpande uppgav också namn åt skodonen, där s.k. Hibernaltofflor ibland används som begrepp för att beskriva en allmänt slapp inställning.

Varför detta konkreta och uttömmande inlägg undrar du? Enkelt, jag vill så gärna ha en Hibernalhatt. Jag har många roliga hattar, men den här tar nog priset. Att som kuriosasamlare få ha tillgång till något så obskyrt som en äkta hibernalhatt vore en ära, en ynnest.