måndag 30 mars 2009

Bob Hund tuggar grishals



Bob Hund är tillbaka efter år kontemplation. Jag har nu köpt min första fysiska CD på drygt 8 år. Känns fint. Om skivan är bra eller ej får framtiden utröna, jag har nämligen inte hunnit avlägsna plasten på skivan ännu. Singeln Tinnitus i hjärtat är dock fin och jag inser att jag saknat Thomas Öbergs simpliflierande och smålustiga sätt att beskriva sin omvärld. Vad sägs om textraden: Sväljer du KRAV-märkt eller tuggar du grishals?

onsdag 25 mars 2009

Äntlingen!



Hur kunde jag klara mig utan.

Tack M för insikten.

Ibland ser man ett märkligt hus

tisdag 24 mars 2009

Smålands identitet - enligt Eniro



Hur man skulle uttrycka smålands identitet? Vännen E ställde frågan till Eniros "fråga vad du vill"-tjänst. Här kommer svaret:

"Smålands natur är exeptionellt rik med sjöar och mellan sjöarna har man under hundratals år brutit stora mängder åkrar. Marken är dock mycket full av sten av vilka man på många ställen byggt stengärsgårdar och rösen. Hälsningar 118118 sms."

Smålands själ består alltså av sjöar, åkrar och stengärdsgårdar. En aning deprimerande kan tyckas.

Lakritsfeber



På fredagar bjuds det på bastu- och vinterbad ett ganska gott stycke från min bostadsadress. Jag och kamrat M brukar ha som fredagsrutin att vandra de drygt 7 kilometerna till bastuaggregatet (vedeldat givetvis) och pysa ned bland gubbarna och känna in lugnet. Det finns en hel etnologisk avhandling att skriva när det gäller äldre herrar och bastubad. Vi skiter lite i det nu och koncentrerar oss på valda episoder.

Bastuanläggningen är en typisk 60-talsbygge i kommunal ägo; med dusch, omklädningsrum, vedeldad bastu med plats för ett 30-tal sörjande, badbrygga med tillhörande kall östersjö samt en avkopplingsstuga (hatar ordet relaxavdelning) som mestadels fungerar som gemensam ölstuga och ljugarbänk.

Efter bastubadet samlas en mindre hord gubbar för att ägna stort engagemang åt stryktipset. För min egen del kommer tippning och fotboll mycket långt ner på listan över mina allra mest lustfyllda fritidsaktiviteter. Nu har det dock visat sig att jag bor i staden vars fotbollslag år 2008 vann allsvenskan så jag får stå mitt kast för att inte bli fullkomligt alienerad bland fotbollshuligubbarna.

...en det finns något magisk i att få tillhöra den exklusiva skaran som sitter där med tipslappen och pennan i högsta hugg. För att fatta mig kort: Jag stortrivs! Det finns en finns en mängd ritualer och förutspådda gliringar mellan gubbarna. Det hela börjar med att vi unisont utser en ordförande för kvällen. Ordföranden väljer spelstrategi och har någon form av veto, annars går man laget runt och var å en placerar kryss på den match som helst behagar. Vi dricker öl och gubbarna går snart in i gamla haranger; tjatar, gnäller, piper och anklagar. Jag sitter mest tyst och iakttar, dels för att jag inte kan det här med fotboll något vidare och dels för att jag hänger mig åt den speciella gemenskap som uppstår när ett gäng halvnakna gubbar samlas i slutna rum.

Till evenemanget hör det till att någon har med sig en liten hutt att bjuda på, denna dag inget undantag. Koskenkorva med lakritsssmak erbjöds och den äldste av herrarna tackade till en början nej, men när han såg vad det var som bjöds började det strax att spritta i gubbstackarn. Efter en sup blir han alldeles tills sig och åminns både det ena och det andra. 80-talets lakritsshots, finladsfärjor med pingvinlakrits. Saltlakrits verkar vara som en drog för honom. Han säger nått i stil med:
- Det händer att jag och Sonja (hans påstådda fru) går ner till pressbyrån om söndagarna. Där köper jag inte mindre än tio lakritspipor. Söndagsmiddagen är räddad.
Han fortsätter sina anekdoter och berättar om att han en dag i ungomens ljuva år kände sig lite tjyvens och att en dam såg att han knaprade lakrits. Hon berättade att man kan få feber av för mycket inmundigande av lakrits, så kallad lakritsfeber!

måndag 16 mars 2009

Fasadklättraren - genvägen till din ungdom


Mången år har gått sedan serien fasadklättraren sändes för första gången på SVT 1989. Själv var jag omkring åtta år och har alltsedan dess väntat på en repris. 2003 gick så en men den missade jag. Jag hade så smått gett upp hoppet om att få återse den serie som så starkt har präglat min uppväxt tills jag drog en chansartad sökning på en välkänd sida för distribution av konventionella medier. Jag fann den! Jag lät den mogna ett par dar på min hårddisk för att i söndags låta den ha ny-premiär i hemmamiljö.

Den är precis sådär bra som jag minns den. Okej, tiden har tyvärr inte gjort den all rättvisa. Skit samma, för mig uppfyller den så mycket annat. Den väcker minnen till liv. Jag återminns nu så mycket kring tiden när jag såg fasadklättraren för första gången. Mitt rum rosa rum t.ex., eller min ovilliga LP-spelare, spindelmannen-lakan, 50-talssoffan i TV-rummet eller grekiskt lantbröd med micrad ost och Oboy.

När det gäller fasadklättraren är det främst tre saker som jag minns. Musikens repetitiva kraft, Björn Kjellmans naivitet och en perfekt åldrad Per Oscarsson i rollen som Larsson/Katten. Introduktionsmusiken består av en starkt 80-talspräglad jazz med en lika 80-talspräglad saxofon. Larsson/Katten (Per Oscarsson) lär den unge, naive och mycket vilsne Phillip (Björn Kjellman) att finna en mening med sitt liv - han ska bli mästertjuv precis som sin läromästare. Katten är f.ö. ett namn som jag själv blivit kallad de senaste åren, ett lustigt sammanträffande?

Nog om det nu. Se den! Om du såg den redan 1989 och minns den som bra 1989, slå ett öga på den igen. Ser du den för första gången 2009 kan jag inte lova dig just någonting - se den oavsett! Du kan väl åtmintone ta å lyssna på den lökiga saxen i sluttexterna? Den är oerhörd

lördag 14 mars 2009

Typsnitt


I Internets ljuva ungdom, ni vet tiden då man fortfarande använde Altavista och blev tipsad om häftiga hemsidor i den fysiska tidningen Datormagasinet. Ja, på den tiden samlade många på typsnitt som Diablo, Quake eller Rövkräm. Ja, du läste rätt. Rövkräm var ett typsnitt från de svenska fontkreatörerna Tarmsaft font factory. På den tiden fanns det stora internationella samlingssidor för fonter där man bläddrade sida upp och ned för att finna nya inspirerande kreationer från världens alla hörn. Mitt ibland fonter som Idioma, Cibrero eller Faktos kunde det ibland dyka upp namn som Äggstock, Aptango, Brunöga, Tjackluder, Fittsvamp, Kisskorv, Lingonvecka eller Inavel. Ett briljant sätt att sprida alternativa svenska ord till världen, eller hur? Smorgasbord och Stockholm syndrome kanske i framtiden kan ackompanjeras av begrepp som Snedtripp, Rövpåle eller skäggbiff?

R berättade om en klasskamrat han hade i gymnasiet. På svenskalektionen hade läraren frågat honom vilket konstigt typsnitt han hade använt sig av i sin uppsats, varpå han glatt svarade: - Bajsporr!

Är det någon som minns Tarmsaft Font factory?

Idolkort



Min gode vän P visade en dag stolt upp sitt idolkort på Zappa som han förvarade i sin plånbok. Grön av avund har jag sedan dess, i smyg, letat febrilt efter något liknande att ha i min. På en känd auktionsajt fann jag så för ett par dagar sedan den här otroliga samlingen idolkort, och se där, mitt bland Skifs, Elton John och Robin Gibb står självaste Zappa självt i egen hög mustasch. Jag tänkte: - Den ska bli min, om så är det sista jag gör. 15 riksdaler och en evig väntan senare har jag den nu i min hand. Nu kan vi byta idol-zappa-kort du å jag P.

programmeringsromantik



Grandaddy. Jag återupptäckte precis Grandaddy. Den här underbara videon är tillverkad på en
Apple II+ från 1979 och tog säkerligen onödigt lång tid.

lördag 7 mars 2009

Mitt värde i kopparmynt.


Jag har fått ett kuvert av gul-röd ton. Brandorange sa fröknarna på dagis.

Måste jag vara medveten hela tiden?

onsdag 4 mars 2009

SAAB: älskade bil



Min första förälskelse - SAAB V4

4-5 år tror jag visst att jag var. Tandläkaren kom för att hämta upp oss i sin bruna saab (v4) herrgårdsvagn av äldre årsmodell. Bilen var en aning luggsliten redan då, men jag är, såhär i efterhand, tämligen säker på att den där bilen rullade ytterligare 15 år innan den for till skroten för sin sista vilan.

Detta mästerliga stycke ingenjörskonst har få motsvarigheter i dessa dagar. Jag tycker dock att SAAB har förädlat grundformen på ett ypperligt sätt i dagens efterkonstruktioner. SAAB går en oviss framtid till mötes och jag kan bara hoppas på att V4:an kan fortsätta inspirera även framtida kreationer, helst miljövänliga sådana.