Sportradion

Jag lyssnade till sportradion igår eftermiddag.

Sportradion har aldrig sagt någonting till mig.

Delar av helheten: Episod 2 - Musik: mellanspel

Delar av helheten är en följetong där mer eller mindre episka bitar ur filmer, böcker och musikaliska verk framhävs med en kort motivering. Idag kommer musikaliska verks mellanspel att avhandlas. Det är lite svårt att frammana låtar på kommando i detta nu så jag radar upp ett par verk, helt utan ordning och listning. Jag ska försöka motivera mig något också, om jag ids. Jag använder mig som vanligt av Youtube men videorna har i detta fall underornad betydelse. För att uppskatta mellanspelen bör man givetvis lyssna på hela låten, men koncentrera sig lite extra vid vissa tidangivelser.

Först ut är låten "Kim & Jessie" av orkestern M83, vilken är en fransk grupp som jag lärt mig uppskatta alltmer den senare tiden. Mellanspelet börjar i detta fall 2:17 och 2:35 kommer ett mäktigt val/synth-ljud som tillsammans med ett tilltagande trumljud gör hela upplevelsen. Det hela når sin kulmen 2:50 då trummorna gör en fill-in och låten fortsätter som om inget hade hänt.

M83 - Kim & Jessie



Det var den första. Vi går rast vidare och presenterar ett svenskt bidrag: Shout out louds och låten "Please, Please, Please". Shout out louds skiva "Our ill wills" är f.ö. ett fantastiskt album och funkar bra i kategorin kompletta skivor och jag har anledning att återkomma i ämnet. Hur som helst, låten är en trevlig kreation och 2:00 in i låten börjar ett fin-fint mellanspel i form av en xylofonslinga som gärna etsar sig fast i hjärnbarken.

Shout out louds - Please, please, please



Eftersom det är min blogg och gör precis vad jag vill tänker jag presentera en, om möjligt, än viktigare Shout out louds-låt med fantastiskt mellanspelssnack. Till låten "Hard rain" har jag en del personliga kopplingar som utspelade sig under våren 2008. Vi kan begränsa informationen till att det handlade om åtrå, längtan och allt det där som kan drabba även den bäste. 2:57 börjar texten "I try to tell myself at night when the dusty old pictures are all out of sight that I think I will be alright. Don't come closer morning light". Den läses med en arrogant och någorlunda hes kvinnoröst (keyboardisten i bandet). Låten är helt fantasiskt på många sätt och jag tror även jag kommer att plocka en annan textrad när den här följetongen avhandlar textrader på ett eller annat sätt.

Shout out louds - Hard rain



Sådär. Nu förflyttar vi oss rask till mitt favoritmusikland Danmark. Gruppen heter Kashmir och deras låt "Kalifornia" är ett litet mästerverk. 3:35 börjar en avgörande del av låtens eget välbefinnande och 3:48 brakar det lös ett helt fantastiskt litet epos, som verkligen behövs för att få låten att skina lite extra.

Kashmir - Kalifornia



Jag beställde lite skivor på nån onlinesajt för många år sedan, kanske var det Boxman när jag tänker efter. Nåväl, jag spontanköpte lite skivor hejvilt och fick efter ett par dar hem en trave CD. Bland dessa låg albumet "united" med orkestern Phoenix. Den skivan kom att spelas en väldans massa det året (2000) och speciellt låten "funky squaredance". Låten är egentligen skittråkig men 5:20 börjar det hända grejer. Ett vinnande elgitarrsriff och textraden "funky squaredance" loopas för att nå ett vackert anti-crescendo 6:40, där elpiano, ett enkelt trumkomp tillsammans med rabblande text skapar kärlek!

Phoenix - Funky squaredance



Nu Zappa. Låten "Duke of Prunes" är kul. Den har också en fin slinga med början 1:03

Frank Zappa - Duke of prunes


Väl inne på Zappa blir det lätt svårt att sluta. Här är en mångfacetterad skapelse på 2:18. Trots tidsnöd klarar Zappa av att avhandla flertalet delar i rask takt. Vi börjar vid 0:01 i skev rock. 1:07 tar en form av skönsång vid och 1:24 börjar mongotango för att 1:50 avslutas med upprepning av textraden

"Good morning your highness / oo oo ooo
Good gosh, you're sumptuous / oo oo ooo" - Hela texten här. Analysera gärna och förklara sedan elitistiskt för mig hur käre Franke är funtad

Frank Zappa - Father O Blivion



Jag har tusen av dessa referenser men jag måste stoppa nu. Du börjar fatta vinken tror jag.

Nej, jag måste ta en en låt till annars finns det risk för att kamrater från ungdomens tidiga år för alltid tittar snett åt mitt håll. Jag pratar naturligtvis om Rush, "Den kanadensiska powertrion", som en välkänd killing i manegen uttryckte det en gång. Rush är i mångt och mycket min allra viktigaste orkester genom åren. Låten "La villa strangiato" sammanfattar deras kompetens på ett ypperligt sätt och under perioden 3:49 - 6:01 uträttas storverk - "God damn what a rush"

Rush - La villa strangiato



Andra låtar med mer eller mindre magiska delar:

- Feist - "Intuition" 3:45 och magic moment vid 4:02 då kören sjunger med afrikansk feeling (ingen referens funnen å Youtube).

- Patrick Wolf - Demolition. Nån gång i slutet där det drar igång en massa flöjtar och prylar (ingen referens funnen å Youtube).

- Pennywise - Bro hymn. Ett klassiskt "öhh öhh öhh öhh" á la fotbollshuliganism följer låten som ett mantra. Du vet, lite som white stripes "seven nation army" som man idag hör på var och varannan skolavslutning/lagsportsuppträdande.

Jag inser nu, såhär "post mortum", att jag tagit mig igenom min egen musikhistoria någorlunda kronologiskt ändå - back to the roots. Viktiga nedslag har gjorts och statements har framkommit. Många fantastiska verk har ännu missats, men det finns god anledning att återkoma till musikens förtrollade värld i den här följetången. Ämnen som intron, solon, avslut, textrader och covers har inte ens nått sitt embryostadie ännu. Håll ut och kom föreslå gärna egna bidrag!

Delar av helheten: Episod 1 - Skateboard

Filmklipp, böcker, scener, låtar; vissa har dem. Jag talar om de där speciella sekunderna i slutet av filmen som höjer den till en femma, eller det där mellanspelet i låten som gör att du stannar upp och njuter med hela din lekamen. Eller när du läser den där episka textraden i boken, och tänker: "Fan, det där är ju helt briljant. Jag önskar jag hade skrivit det själv".

Jag har samlat på mig massor av dessa scener, det har vi alla.

Den här samlingen kallas således "Delar av helheten" och kommer att utspela sig i ett ännu onumrerat antal episoder, med början på något så märkligt som skateboardfilmer.

Jag har ett förflutet inom brädåkningens enkla konst och ska genast erkänna, såhär i efterhand, att jag alltid aldrig var någon mästerlig skateboardåkare. Feg och jävlig stod jag nog mest bredvid och tittade på när mina, mer adrenalinstinna, vänner gjorde handrails, 360-flip och annat som hörde sporten till. Jag "levde" dock skateboard under åren 1993-1996 med allt vad det innebar; kläder, musik och trender. Sedan dess har jag följt utvecklingen av kulturen och måste säga att jag är nöjd över vad den har utvecklats till idag. Under vår tid lyssnade vi mest på skatepunk, hade overkligt stora kläder och luktade tonårs-svett, vilket resulterade i att vi sällan blev tagna på allvar. Idag har skatekulturen mognat en del och är en stor industri för kläddesigners och musikindustri där trender och annat ses i alla dessa skatefilmer som fullkomligt spottas ut på marknaden. Det finns mycket att visa i den här genren, men jag ska hålla mig till de där episka klippen så det blir någon måtta på det hela.

Vi börjar från början. Den första skatefilmen jag såg var Plan B:Questionable. Filmen var upplysande och magisk för en 12-årig småstadsgrabb som jag. Rörliga bilder på människor från det stora, och senare vidriga, landet i väst visade sina allra främsta förmågor inom sporten och bland alla dessa ungdomar fanns en åldringsman: Rodney Mullen. Mullen är den mest tekniskt skickliga brädåkaren vi har och han har i mina ögon alltid varit något av skateboardkonstens allra geekigaste personer. Här syns klippet som fick mig att stanna ute längre om sommarkvällarna och nöta lite extra på mina ollies.



Mullen har varit med ett tag, här ett klipp från 1984:


Och här i sitt esse, typ 20 år senare:


Fantastiskt.

Nu går vi vidare till ett annat bidrag - Ali boulala. Ali är svensk och en sann idiot på många plan. Rent tekniskt är han inte fulländad, men gossen kan konsten att underhålla sin publik. Han gör det ena vansinnesdådet efter det andra och däremellan lever han ett högst dekadent liv. För tillfället sitter han inne efter att ha kraschat med en motorcykel i hög fart. Vid olyckan avled hans vän Shane Cross och själv hamnade han i koma en tid. Kanske platsar han inte att nämnas i samma inlägg som Mullen, men i det här fallet får han faktiskt vara med - som en svensk jämförelse, om än en skev sådan. 5:44 in i filmen hoppar Ali ut för en overkligt lång och otäck trappa - det är just det klippet jag ville visa dig. Är du inte invigd i skateboardens konst finns det en risk för att du inte blir speciellt impad av det här.




Vi avslutar med ett bidrag från en av alla dessa fantastiska introduktioner som dessa filmer ofta har. Det här är en vacker bit filmad med höghastighetskamera och rackarns trevlig. Sådär, tag nu fram din allra bekvämaste fåtölj, sätt på en kopp the, svep in dig i mormors fulfilt och se introt till filmen Lakai - Fully flared

Favoritvideo Nr 3: Grandmaster Flash - The message

Det fanns alltså en tid där man rönte framgång genom att stå och se överdrivet tuff ut. Det refereras en hel del till den här videon då och då i min bekanskapskrets, lines som "Ja, där stod han liksom och såg lite Grandmaster Flash ut", med det menas att någon verkligen såg tuff ut och att man liksom "köpte" de facto.

Det här är ju bara så fantastiskt. Grandmaster Flash konserverar och representerar så mycket av det tidiga 80-talet i den här videon. Kläder, stans, videoklippning, musik - den har det mesta man kan kräva av en musikvideo från tiden. Den saknar dock en sak: Dansen. För att komplettera det hela en smula kommer därför en video till; Break Machine med låten "street dance". Breakdance blir nog inte bättre än såhär. En annan spännande reflektion är att se den genuina glädjen dessa herrar har när de dansar gatan fram - lite tvärtom mot ovanstående video alltså. Dessa grabbar gillar inte puffror, crack eller gänguppgörelser - de vill ju bara dansa, låt grabbarna dansa! Det är en förträfflig låt förövrigt.

Säg den lycka som varar

Idag har ett helgon vandrat omkring lite varstans och sjungit för den deprimerade Norden. En god vän fyllde sina 29 och jag förärade densamme med ett telefonsamtal ända till England. Vi pratade om gasoleldad uppvärmning och dennes tillfälliga brist på just denna bekvämlighet. Min vän kommer, i väntan på värme, inatt att sova med halsduk och långkalsonger, och förhoppningsvis kommer inte, som han själv sade: "snoret frysa till is".

Själv har jag jobbat mest hela dagen. Ett avbrott för en kort glöggseans hos en kamrat tvingade jag dock iväg min lekamen på. Jag drog på det, in i det sista. Det visade sig vara lite lagom trevligt ändå. Träffade en ung herre som prenumererar på typografiska tidsskrifter och jag berättade för honom att jag aldrig hört talas om något liknande. Han såg konstigt på mig och upplyste mig om att det fanns "ett flertal alternativ att välja på".

När jag kom hem gick jag och letade efter saker i min lägenhet. Vad vet jag inte. Kanske letade jag efter mig själv. Hur som helst, mitt i allt letande fann jag några gamla hembakta lussekatter som låg å skräpade i en skål. De hade blivit över sedan i torsdags då en kamrat bjudit på dem i samband med en kvällsfika. Jag blev plötsligt väldigt glad över att jag trodde mig funnit vad jag letat efter. Sagt och gjort, jag gav dem en stöt i micron och vips så var de som nya! De avnjöts, som brukligt med med ett glas mjölk och jag passade samtidigt på att visa min vän lite uppskattning via MSN:

"Du ska ha en stor eloge för att du valde att placera dina resterande lussekatter i mitt hem! En stöt i micron å de är som nya; avnjutes med mjölk och gott mod!"

Hon svarade:

"Det var så lite så. Glad Lucia typ".

Nu är allt som vanligt igen. Jag letar vidare, kanske finner jag knäck i brödlådan.

Spotify Rev. 1.1

För en tid sedan glorifierade jag Last.fm och passade samtidigt på att pissa lite på Spotify. Jag älskar fortfarande Last.fm men har delvis ändrat inställning gällande "Spottan". Spotify är ganska bra ändå; inte fulländat, men okej och det har en god chans att bli alldeles förträffligt. Jag ska motivera mig:

Positiva egenskaper
* Kan numera, genom det förträffliga programmet scroblify, faktiskt "scrobbla" låtar till Last.fm
* Möjligheten att ta med "sina" spellistor överallt där det råkar finnas uppkoppling
* Möjlighet att dela ut dina spellistor och kunna lägga få dina kamrater att lägga till å dra ifrån låtar bäst de vill.
* Bra om man letar covers på låtar då den visar alla artister beroende på sökkriterium

Nackdelar, som kanske kan fixas:
* Genre - helt värdelöst att leta låtar och hitta influenser - Last.fm är genial på detta!
* Tappar ibland kontakt och "fuckar" ur
* Musikbilioteket är ännu tunnt men "is growing as we speek" - Last.fm lagrar _allt_ som scrobblas till last.fm, minsta norrländska punkband får alltså vara med.
* Väldigt dyrt, 100 pickadoller per månad är störtlöjligt och den reklambaserade modellen är inget vidare.

Sport till varje pris

På väg till en fisksoppa, och umgänge av ypperligt god kvalitet, cyklade jag förbi ett av stadens många barer med sport-tema. Klockan var strax efter åtta och en handfull gäster satt och åt eller tog sig ett glas. Karaktäristiskt för dessa barer är de många TV-apparaturer som vanligtvis visar fartfyllda sporter som hockey, fotboll, formel 1 samt en och annan baseball-match. Den här kvällen var temat dock något helt annat. På barens samtliga TV-apparater, kanske en 20-25 stycken, visades curling. Spännande.

Kompletta skivor: Atomic Swing - A car crash in the blue

I brist på kreativitet gör man det enkelt för sig. Man listar saker. I serien "Kompletta skivor" kommer, precis som titeln anger, fulländade verk presenteras - skivor där samtliga låtar är små mästerverk av den ena eller den andra anledningen. Dessa album görs än idag men blir allt svårare att finna nu när mediet är digitalt och ryckt ur sitt sammanhang i form av lösa mediefiler.

Ordet "komplett" gör det överflödigt att i fortsättningen behöva dra till med floskler som: magiskt, episk, fulländad, - ett mästerverk och så vidare. Ett album kan vara fulländad på lite olika sätt, utan att för den skull tillhöra världens_bästa_skiva-kategorin.

Först ut är då Atomic Swing debutalbum "A car crash in the blue". I det här fallet är motiveringen enkel: Skiva som undertecknad nött på så pass mycket att _alla_ låtar gått in i andra eller tredje andningen. Skivan har spelats i hem-miljö sedan unga år - hela familjen var involverad. Den har nötts i ungdomens allra första frigörande episoder där folkölen florerade och försiktiga nyp, trånande blickar och kärleksmöten tillhörde vardagen. Den har spelats under resor till "stugan" där fiske och umgänget i vuxna unga herrars gemenskap för evigt kommer att uppskattas. Den har absolut spelats för godisfabrikens helgpraktiserande ungdomar och dess lekamen, som vid arbetsdagens slut dansat hejvilt till de mer uppspeedade låtarna. Den har spelats i sorg och till fest, kaka och sej, i regn och i sol, vår och höst - ja, du börjar nog förstå.

Niklas Frisk, orkesterns sångare, gick så småningom vidare och har pysslat som mångsysslare och varit involverad i diverse projekt. Idag spelar han med fröken Nina i A Camp som släppt en lysande skiva i dagarna.

För att få med någon form av personlig relation till allt det här kan nämnas att herr Frisk i unga år idkat älskog med min morbrors f.d fru på en tvättmaskin i en källare någonstans i mellansverige och att fröken Ninas lillebror har en annan orkester tillsammans med en god kamrat.

Låten nedan heter Carnival stall och är bra.

Mor åt råg. Far åt helvete.

Slas om boken "Vem älskar Yngve Frej"

"Jag skrev en bok som hette Bönder som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet ‘Vem älskar Yngve Frej’ som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas.

Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete"

Ont om gott om minne

Högstadiet. Sjuan. Matrast. Skolmatsalen. Raggmunk och lingonsylt med tillbehör.

Tuffaste niondeklassaren står vid mjölken. Den är slut. Tuffaste niondeklassaren basunerar ut sin insikt till hela församlingen:

- Ont om gött om mjölk!

Han går sedan och sätter sig och fortsätter äta under tystnad.

Det här är ett av de många märkliga scenarion som återspelas i mitt huvud lite då och då. Av alla de saker jag valt att minnas, varför minns jag detta? Vad hände med min första kyss, när jag lärde mig cykla, lukten av vättervattnet eller namnet på den där sköna killen jag och Mattias träffade i Egypten.

Ayman. Han hette Ayman, nu när jag tänker efter.

Ayman var fin. Han jobbade som allt-i-allo på lyxhotellet där vi blivit inkvarterade efter det att det blivit översvämning. Den nyinvigda järnvägen hade spolats bort och staden var i kaos. Ayman var en jävel på squash och biljard.

När det gällde squash hängde vi med så gott det gick och biljarden var väl någorlunda jämn ändå. Men den där vakten, han som blev yr och var redo att haffa oss efter det att vi tvingat på honom att testa en snus-pris, eller när vi köpte öl i en kvartersbutik i tron om att ha ett hejdundrans kalas. Muslimer dricker inte alkohol och ölen vart därefter - alkoholfri. Men shisha rökte vi som borstbindare. Med Ayman, som var så bra på squash och på biljard.

Bland gubbar och gubbar i hatt, gubbar i fez och gubbar med kaffe eller te. Där satt vi västerlänningar med äppeltobak, sumpkaffe och backgammonspel upp till öronen. Det var ett jävla tjattrande, och trots att vi inte förstod ett ord insåg vi snart att det denna dag, likt alla andra dagar, var skitsnack som orerades.

Där satt vi med Ayman. Ayman som var så bra på squash och på biljard.

Beundrarbrev!

Idag hände det! Alldeles nyss faktiskt. I tystnaden mellan två låtar hör jag hur någon springer i trappuppgången. Stegen stannar av utanför min dörr, brevinkastet öppnas och en liten, ihopvikt lapp trillar ned på hallmattan. "Åhå, ett beundrarbrev!", tänker jag och far upp som ett skott för att genom dörrens titthål få en glimt av min hemliga beundrarinna. Hon syns inte till någonstans, men jag hör hur huvudporten går igen ett par våningar ner. Upprymd av händelsen, och med hjärtat i frislag, tar jag upp och vecklar ut den ihopvikta pappersbiten. Där står följande:



Seniorlägenheter. Jag är lagom smickrad.

Det var väl det jag visste

När man jobbar intensivt med vissa saker blir det som ett mantra. Man tänker i samma banor, går i mönster och skiter lite extra i allt det där som man, även i vanliga fall, kan skjuta lite på. Jag jobbar för tillfället väldans mycket med klimat-, miljö- och uppvärmningsfrågor i några av våra kyrkor runt om i landet I morse insåg jag att jag kanske borde börja tänka lite på något annat då jag i limbo målade fram en bild av en äkta hussvamps utbredning i ett träbjälklag; mycel, sporer och fruktkroppar liksom svämmade över som en "pint" på krogen. Mitt i översvämningen presenterade en röst att mykotoxiner, eller mögelgifter, minsann är farligare än man trott och att 2/3 av fuktskadade hus påvisar detta. Jag minns att min sömndruckna kropp summerade händelsen som "Det var väl det jag visste". Jag vaknade till, gick och duschade och drömmen hade sedan länge passerat ut ur mitt medvetande - trodde jag. När jag lyssnade till P1's morgonnyheter nån halvtimme senare presenterade dem precis det där om mykotoxiner som jag trodde att min alldeles egna, skeva, hjärna hade fabulerat ihop. Det visade sig alltså att min klockradio gått igång och att jag vävt in ekot i min dröm. Det händer ibland, och oftast minns jag inget av det 10 min senare - den här gången var ett undantag.

Det är lite viktigt det där ändå. Trots att förutsättningarna för en hel och ren boendemiljö successivt har ökat allt sedan 1930-talet, är vi idag sjukare och utvecklar mer allergier än någonsin. Spånskivor, täckfärg, fogmassa och allehanda plaster fullkomligt sprutar ur sig mindre hälsosamma emissioner - och blandar man dem samman, adderar lite fukt och stänger in dem i byggnadskonstruktioner, ja då kan det bli riktigt spännande!
Läs mer på Arbetsmiljöverkets hemsida