Lakritsfeber

På fredagar bjuds det på bastu- och vinterbad ett ganska gott stycke från min bostadsadress. Jag och kamrat M brukar ha som fredagsrutin att vandra de drygt 7 kilometerna till bastuaggregatet (vedeldat givetvis) och pysa ned bland gubbarna och känna in lugnet. Det finns en hel etnologisk avhandling att skriva när det gäller äldre herrar och bastubad. Vi skiter lite i det nu och koncentrerar oss på valda episoder.

Bastuanläggningen är en typisk 60-talsbygge i kommunal ägo; med dusch, omklädningsrum, vedeldad bastu med plats för ett 30-tal sörjande, badbrygga med tillhörande kall östersjö samt en avkopplingsstuga (hatar ordet relaxavdelning) som mestadels fungerar som gemensam ölstuga och ljugarbänk.

Efter bastubadet samlas en mindre hord gubbar för att ägna stort engagemang åt stryktipset. För min egen del kommer tippning och fotboll mycket långt ner på listan över mina allra mest lustfyllda fritidsaktiviteter. Nu har det dock visat sig att jag bor i staden vars fotbollslag år 2008 vann allsvenskan så jag får stå mitt kast för att inte bli fullkomligt alienerad bland fotbollshuligubbarna.

...en det finns något magisk i att få tillhöra den exklusiva skaran som sitter där med tipslappen och pennan i högsta hugg. För att fatta mig kort: Jag stortrivs! Det finns en finns en mängd ritualer och förutspådda gliringar mellan gubbarna. Det hela börjar med att vi unisont utser en ordförande för kvällen. Ordföranden väljer spelstrategi och har någon form av veto, annars går man laget runt och var å en placerar kryss på den match som helst behagar. Vi dricker öl och gubbarna går snart in i gamla haranger; tjatar, gnäller, piper och anklagar. Jag sitter mest tyst och iakttar, dels för att jag inte kan det här med fotboll något vidare och dels för att jag hänger mig åt den speciella gemenskap som uppstår när ett gäng halvnakna gubbar samlas i slutna rum.

Till evenemanget hör det till att någon har med sig en liten hutt att bjuda på, denna dag inget undantag. Koskenkorva med lakritsssmak erbjöds och den äldste av herrarna tackade till en början nej, men när han såg vad det var som bjöds började det strax att spritta i gubbstackarn. Efter en sup blir han alldeles tills sig och åminns både det ena och det andra. 80-talets lakritsshots, finladsfärjor med pingvinlakrits. Saltlakrits verkar vara som en drog för honom. Han säger nått i stil med:
- Det händer att jag och Sonja (hans påstådda fru) går ner till pressbyrån om söndagarna. Där köper jag inte mindre än tio lakritspipor. Söndagsmiddagen är räddad.
Han fortsätter sina anekdoter och berättar om att han en dag i ungomens ljuva år kände sig lite tjyvens och att en dam såg att han knaprade lakrits. Hon berättade att man kan få feber av för mycket inmundigande av lakrits, så kallad lakritsfeber!