Fasadklättraren - genvägen till din ungdom

Mången år har gått sedan serien fasadklättraren sändes för första gången på SVT 1989. Själv var jag omkring åtta år och har alltsedan dess väntat på en repris. 2003 gick så en men den missade jag. Jag hade så smått gett upp hoppet om att få återse den serie som så starkt har präglat min uppväxt tills jag drog en chansartad sökning på en välkänd sida för distribution av konventionella medier. Jag fann den! Jag lät den mogna ett par dar på min hårddisk för att i söndags låta den ha ny-premiär i hemmamiljö.

Den är precis sådär bra som jag minns den. Okej, tiden har tyvärr inte gjort den all rättvisa. Skit samma, för mig uppfyller den så mycket annat. Den väcker minnen till liv. Jag återminns nu så mycket kring tiden när jag såg fasadklättraren för första gången. Mitt rum rosa rum t.ex., eller min ovilliga LP-spelare, spindelmannen-lakan, 50-talssoffan i TV-rummet eller grekiskt lantbröd med micrad ost och Oboy.

När det gäller fasadklättraren är det främst tre saker som jag minns. Musikens repetitiva kraft, Björn Kjellmans naivitet och en perfekt åldrad Per Oscarsson i rollen som Larsson/Katten. Introduktionsmusiken består av en starkt 80-talspräglad jazz med en lika 80-talspräglad saxofon. Larsson/Katten (Per Oscarsson) lär den unge, naive och mycket vilsne Phillip (Björn Kjellman) att finna en mening med sitt liv - han ska bli mästertjuv precis som sin läromästare. Katten är f.ö. ett namn som jag själv blivit kallad de senaste åren, ett lustigt sammanträffande?

Nog om det nu. Se den! Om du såg den redan 1989 och minns den som bra 1989, slå ett öga på den igen. Ser du den för första gången 2009 kan jag inte lova dig just någonting - se den oavsett! Du kan väl åtmintone ta å lyssna på den lökiga saxen i sluttexterna? Den är oerhörd