Efterklang, klang, lang, ang, ng, g

Försöker febrilt göra två veckor av en denna måndag. Jag inser att jag har fantastiskt mycket jobb att stå i, och ärligt talat har jag inte varit speciellt kreativ de senaste tre veckorna. Jag jobbar för tillfället med att inventera och definiera delar av vårt svenska kulturarv, kyrkor. Jag har anledning att återkomma även till detta, men i detta nu har jag inte tid, och risken för att det blir en kakofoni är överhängande.

Nu till sak: Jag jobbar bra med bakgrundsmusik, men blir lätt distraherad svensk musik då texten gärna borrar sig in i ens medvetande och helt plötsligt börjar man tänka på allhenada andra tingest än just arbete. Vad som krävs är någorlunda monoton musik utan utrymme för allt för stora utsvävningar. Det finns massvis av elektronisk musik som klarar dessa kriterier alldeles utmärkt, men även dessa blir lätt allt _för_ monotona efter, låt oss säga, en förmiddag. Det låter kanske motsägelsefullt men omväxling förnöjer. En kamrat inom data- och programmeringsbranschen lyssnar endast på två orkestrar om han prompt måste få något gjort; Jean michael Jarre och/eller Pink Floyd. Båda orkestrarna gör, enligt ovanstående definition, "jobbet" utmärkt. Det är bara det att min vän lyssat på dessa orkestrar, och ENBART dessa orkestrar under snart tjugo års tid. Leda är bara förnamnet.

Skit i det nu, anledningen till att jag egentligen skulle skriva just något alls är att jag vill förmedla en fin-fin orkester som jag håller mycket av. 2004 producerade MTV ett fantastiskt stycke musikhistoria kallad This is Our Music. Programmet visade musikgrupper som inte ännu nått ut till massan men som inom sin genre hittat trogna fans genom mer eller mindre konventionella metoder. Vad de olika konstillationerna hade gemensamt var gränslös kärlek till det de sysslade med - musik. Många av dessa grupper blev givetvis mer uppmärksammade efter MTV:s påhälsning, en av dessa är den danska electronica/post-rock och flermannaorkestern Efterklang. I programmet framträdde ett gäng unga pojkar i min egen ålder fram och berättade om deras eget bidrag till den musikaliska utvecklingen. Som skandinav tog jag med öppen famn emot det budskap dessa unga gossar förmedlade och insåg den dagen att svensk musik egentligen är skittråkig och att vi allt för lång tid levt på gamla ABBA-meriter. Efterklang kom att bli början på en musikalisk resa söderut där jag snart kom att finna eller återupptäcka andra danska finheter som Under byen, Slaraffenland, Veto, kashmir eller Mew.

Efterklang består av 5 huvudmedlemmar, men de plockar gladeligen in ytterligare 5-7 glada trattfiolinister (exempelvis) under liveframträdanden. Jag tänker inte beskriva deras musik något närmare utan nöjer mig helt enkelt med att säga att detta är skitbra och att de är ligger långt upp på min nuvarande top 10-lista av artister som jag kommer återkomma till resten av mitt vuxna liv. Duger det? Här nedan ett liveframträdande som gör mig löjligt glad, håll till godo.