Undertecknad gick till sängs sent som kratta igår. För en stunds förströelse slog jag igång televisionsappuraturen och junior-VM finalen i ishockey gick av stapeln. Fäderneslandet mötte Kanadickerna och jag slog ett halvt, och tämligen trött getöga, sportsligt ointresserad som jag är. 10 minuter senare sitter jag upp i sängen, bitandes på naglarna. Då och då hör jag ett kvädande ljud ur mitt struphuvud när det är nära mål i den ena eller den andra buren. De unga grabbarna spelar en helt annan typ av hockey än de jag är van att se i de sammandrag man skådar i sportspegeln. Fart å fläng samt en total och enveten orädsla präglade matchen - som ärligt talat var en av de mest spännande finaler jag sett på mången år. Att fäderneslandet sedan förlorade gjorde mig absolut ingenting - det var matchen och inte vinsten som betydde något.
En annan rolig detalj var att se Niklas Wikegård genuint skitförbannad i pausen mellan andra å tredje perioden när de ettriga kanadickerna kört på fäderneslandets målvakt för tredje gången.
Ibland, ytterst sällan, är sport rikgtigt, riktigt roligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar