Delar av helheten: Episod 2 - Musik: mellanspel

Delar av helheten är en följetong där mer eller mindre episka bitar ur filmer, böcker och musikaliska verk framhävs med en kort motivering. Idag kommer musikaliska verks mellanspel att avhandlas. Det är lite svårt att frammana låtar på kommando i detta nu så jag radar upp ett par verk, helt utan ordning och listning. Jag ska försöka motivera mig något också, om jag ids. Jag använder mig som vanligt av Youtube men videorna har i detta fall underornad betydelse. För att uppskatta mellanspelen bör man givetvis lyssna på hela låten, men koncentrera sig lite extra vid vissa tidangivelser.

Först ut är låten "Kim & Jessie" av orkestern M83, vilken är en fransk grupp som jag lärt mig uppskatta alltmer den senare tiden. Mellanspelet börjar i detta fall 2:17 och 2:35 kommer ett mäktigt val/synth-ljud som tillsammans med ett tilltagande trumljud gör hela upplevelsen. Det hela når sin kulmen 2:50 då trummorna gör en fill-in och låten fortsätter som om inget hade hänt.

M83 - Kim & Jessie



Det var den första. Vi går rast vidare och presenterar ett svenskt bidrag: Shout out louds och låten "Please, Please, Please". Shout out louds skiva "Our ill wills" är f.ö. ett fantastiskt album och funkar bra i kategorin kompletta skivor och jag har anledning att återkomma i ämnet. Hur som helst, låten är en trevlig kreation och 2:00 in i låten börjar ett fin-fint mellanspel i form av en xylofonslinga som gärna etsar sig fast i hjärnbarken.

Shout out louds - Please, please, please



Eftersom det är min blogg och gör precis vad jag vill tänker jag presentera en, om möjligt, än viktigare Shout out louds-låt med fantastiskt mellanspelssnack. Till låten "Hard rain" har jag en del personliga kopplingar som utspelade sig under våren 2008. Vi kan begränsa informationen till att det handlade om åtrå, längtan och allt det där som kan drabba även den bäste. 2:57 börjar texten "I try to tell myself at night when the dusty old pictures are all out of sight that I think I will be alright. Don't come closer morning light". Den läses med en arrogant och någorlunda hes kvinnoröst (keyboardisten i bandet). Låten är helt fantasiskt på många sätt och jag tror även jag kommer att plocka en annan textrad när den här följetongen avhandlar textrader på ett eller annat sätt.

Shout out louds - Hard rain



Sådär. Nu förflyttar vi oss rask till mitt favoritmusikland Danmark. Gruppen heter Kashmir och deras låt "Kalifornia" är ett litet mästerverk. 3:35 börjar en avgörande del av låtens eget välbefinnande och 3:48 brakar det lös ett helt fantastiskt litet epos, som verkligen behövs för att få låten att skina lite extra.

Kashmir - Kalifornia



Jag beställde lite skivor på nån onlinesajt för många år sedan, kanske var det Boxman när jag tänker efter. Nåväl, jag spontanköpte lite skivor hejvilt och fick efter ett par dar hem en trave CD. Bland dessa låg albumet "united" med orkestern Phoenix. Den skivan kom att spelas en väldans massa det året (2000) och speciellt låten "funky squaredance". Låten är egentligen skittråkig men 5:20 börjar det hända grejer. Ett vinnande elgitarrsriff och textraden "funky squaredance" loopas för att nå ett vackert anti-crescendo 6:40, där elpiano, ett enkelt trumkomp tillsammans med rabblande text skapar kärlek!

Phoenix - Funky squaredance



Nu Zappa. Låten "Duke of Prunes" är kul. Den har också en fin slinga med början 1:03

Frank Zappa - Duke of prunes


Väl inne på Zappa blir det lätt svårt att sluta. Här är en mångfacetterad skapelse på 2:18. Trots tidsnöd klarar Zappa av att avhandla flertalet delar i rask takt. Vi börjar vid 0:01 i skev rock. 1:07 tar en form av skönsång vid och 1:24 börjar mongotango för att 1:50 avslutas med upprepning av textraden

"Good morning your highness / oo oo ooo
Good gosh, you're sumptuous / oo oo ooo" - Hela texten här. Analysera gärna och förklara sedan elitistiskt för mig hur käre Franke är funtad

Frank Zappa - Father O Blivion



Jag har tusen av dessa referenser men jag måste stoppa nu. Du börjar fatta vinken tror jag.

Nej, jag måste ta en en låt till annars finns det risk för att kamrater från ungdomens tidiga år för alltid tittar snett åt mitt håll. Jag pratar naturligtvis om Rush, "Den kanadensiska powertrion", som en välkänd killing i manegen uttryckte det en gång. Rush är i mångt och mycket min allra viktigaste orkester genom åren. Låten "La villa strangiato" sammanfattar deras kompetens på ett ypperligt sätt och under perioden 3:49 - 6:01 uträttas storverk - "God damn what a rush"

Rush - La villa strangiato



Andra låtar med mer eller mindre magiska delar:

- Feist - "Intuition" 3:45 och magic moment vid 4:02 då kören sjunger med afrikansk feeling (ingen referens funnen å Youtube).

- Patrick Wolf - Demolition. Nån gång i slutet där det drar igång en massa flöjtar och prylar (ingen referens funnen å Youtube).

- Pennywise - Bro hymn. Ett klassiskt "öhh öhh öhh öhh" á la fotbollshuliganism följer låten som ett mantra. Du vet, lite som white stripes "seven nation army" som man idag hör på var och varannan skolavslutning/lagsportsuppträdande.

Jag inser nu, såhär "post mortum", att jag tagit mig igenom min egen musikhistoria någorlunda kronologiskt ändå - back to the roots. Viktiga nedslag har gjorts och statements har framkommit. Många fantastiska verk har ännu missats, men det finns god anledning att återkoma till musikens förtrollade värld i den här följetången. Ämnen som intron, solon, avslut, textrader och covers har inte ens nått sitt embryostadie ännu. Håll ut och kom föreslå gärna egna bidrag!