Säg den lycka som varar

Idag har ett helgon vandrat omkring lite varstans och sjungit för den deprimerade Norden. En god vän fyllde sina 29 och jag förärade densamme med ett telefonsamtal ända till England. Vi pratade om gasoleldad uppvärmning och dennes tillfälliga brist på just denna bekvämlighet. Min vän kommer, i väntan på värme, inatt att sova med halsduk och långkalsonger, och förhoppningsvis kommer inte, som han själv sade: "snoret frysa till is".

Själv har jag jobbat mest hela dagen. Ett avbrott för en kort glöggseans hos en kamrat tvingade jag dock iväg min lekamen på. Jag drog på det, in i det sista. Det visade sig vara lite lagom trevligt ändå. Träffade en ung herre som prenumererar på typografiska tidsskrifter och jag berättade för honom att jag aldrig hört talas om något liknande. Han såg konstigt på mig och upplyste mig om att det fanns "ett flertal alternativ att välja på".

När jag kom hem gick jag och letade efter saker i min lägenhet. Vad vet jag inte. Kanske letade jag efter mig själv. Hur som helst, mitt i allt letande fann jag några gamla hembakta lussekatter som låg å skräpade i en skål. De hade blivit över sedan i torsdags då en kamrat bjudit på dem i samband med en kvällsfika. Jag blev plötsligt väldigt glad över att jag trodde mig funnit vad jag letat efter. Sagt och gjort, jag gav dem en stöt i micron och vips så var de som nya! De avnjöts, som brukligt med med ett glas mjölk och jag passade samtidigt på att visa min vän lite uppskattning via MSN:

"Du ska ha en stor eloge för att du valde att placera dina resterande lussekatter i mitt hem! En stöt i micron å de är som nya; avnjutes med mjölk och gott mod!"

Hon svarade:

"Det var så lite så. Glad Lucia typ".

Nu är allt som vanligt igen. Jag letar vidare, kanske finner jag knäck i brödlådan.