Ont om gott om minne

Högstadiet. Sjuan. Matrast. Skolmatsalen. Raggmunk och lingonsylt med tillbehör.

Tuffaste niondeklassaren står vid mjölken. Den är slut. Tuffaste niondeklassaren basunerar ut sin insikt till hela församlingen:

- Ont om gött om mjölk!

Han går sedan och sätter sig och fortsätter äta under tystnad.

Det här är ett av de många märkliga scenarion som återspelas i mitt huvud lite då och då. Av alla de saker jag valt att minnas, varför minns jag detta? Vad hände med min första kyss, när jag lärde mig cykla, lukten av vättervattnet eller namnet på den där sköna killen jag och Mattias träffade i Egypten.

Ayman. Han hette Ayman, nu när jag tänker efter.

Ayman var fin. Han jobbade som allt-i-allo på lyxhotellet där vi blivit inkvarterade efter det att det blivit översvämning. Den nyinvigda järnvägen hade spolats bort och staden var i kaos. Ayman var en jävel på squash och biljard.

När det gällde squash hängde vi med så gott det gick och biljarden var väl någorlunda jämn ändå. Men den där vakten, han som blev yr och var redo att haffa oss efter det att vi tvingat på honom att testa en snus-pris, eller när vi köpte öl i en kvartersbutik i tron om att ha ett hejdundrans kalas. Muslimer dricker inte alkohol och ölen vart därefter - alkoholfri. Men shisha rökte vi som borstbindare. Med Ayman, som var så bra på squash och på biljard.

Bland gubbar och gubbar i hatt, gubbar i fez och gubbar med kaffe eller te. Där satt vi västerlänningar med äppeltobak, sumpkaffe och backgammonspel upp till öronen. Det var ett jävla tjattrande, och trots att vi inte förstod ett ord insåg vi snart att det denna dag, likt alla andra dagar, var skitsnack som orerades.

Där satt vi med Ayman. Ayman som var så bra på squash och på biljard.