I natt har den nya världen utsett en ny ledare. Jag har inte, erkänner jag lättvindigt, satt mig in speciellt mycket i den föregående debatten. Löjligt står jag nu här och viftar med flaggan i hand och tänker:
"Kanske är det här lite viktigt ändå. Kanske är det här fortsättningen på den långa och mödosamma processen till förlikning mellan - ja, svarta och vita"
Men jag kan inte undgå att känna viss skuld och eftersmaken är tämligen bitter. Trots att jag hejar, hurrar och salubrerar vår, jo jag säger faktiskt vår, president - kräks jag lite inombords när jag inser att det inom mig fortfarande finns ett "vi och dem"-tänkande. Jag talar inte om Sverige-USA i den frågan, utan något så utnött som hudfärg.
Det talas så gärna om historiskt viktiga framsteg för svarta människor; Martin L King, Malcolm X eller Nelson Mandela har alla gjort viktiga avtryck i vår tid. Jag har fått för mig att vi, genom föregående talare ökat vårt medvetande och ransakat oss själva. Vi har lärt oss av historien och blickar nu framåt - utan att lägga värderingar om trivialiteter som hudfärg, ursprung etc.
Ändå står jag där i bakgrunden och klappar Obama på axeln och säger: "Good luck Mr. President, good luck" samtidigt som jag ger mig själv en kakpoäng som den vidsynte världsmedborgaren jag tydligen är. Visst är det lite äckligt?
Dagens fråga är lika trivial som är intressant: Kommer Obama bli ihågkommen för sina potentiellt goda gärningar för den nya världen, eller kommer Obama bli ihågkommen för att han råkar vara Amerikas förste svarta president?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar