Jag skiter relativt mycket i monument i form av statyer och minnesmärken, men ibland finns det anledning att göra vissa undantag - överdrivet stora och ryska dito. Jag räknar alltså INTE Frihetsgudinnan, Eiffeltornet och annat tjafs till denna kategori.
Jag hade förmånen att under min utbildning besöka Ukraina och dess huvudstad Kiev för ett antal år sedan. Staden var i övrigt precis sådär pastischrestaurerad och tillrättalagd som en huvudstad av östkaraktär kan förväntas vara; med uppfunna pengar och blicken mot väst.
På ett berg, ett stenkast från centrum står så den modesta staty som kom att kallas Rodina Mat och som med ett vakande öga håller koll på stadens flitigt arbetande medborgare. Rodina Mat är det värsta jag har sett. När andra städer i det forna sovjetblocket gärna gömmer och glömmer ockupationen och förflyttar sina statyer till stadens utkant eller, än hellre, säljer dem till High Chaparrall - gör Kiev tvärtom. Kanske är det svårt att gömma en 62 meter (utan piedestal - med 102 meter) hög sten- och metallkoloss som dessutom utgör ett minne av det stora fosterländska kriget. Rodina Mat, eller fosterlandets moder som hon också kallas, är verkligen sådär overkligt stor och överdådig att ingen människa lämnas oberörd.
Jag och mina kamrater kräktes av förtjusning då vi besteg berget för att skåda dess storhet som, förutom själva statyn, även innefattade allt det där klassiska; rysk pompamusik, evigt brinnande eldar, krigsmuseum och ett otal fin-fina arbetarmonument av rysk börd.
Glad i hågen över att fått uppleva detta stycke gjorde jag efter min hemkomst lite efterforskningar gällande ryska monument överlag. Jag blev föga förvånad över vad jag hittade:
I den ryska miljonstaden Volgograd (förr Stalingrad), finns föregångaren; ytterligare en Rodina Mat-staty av gigantiska mått. Den är uppförd 1961, gjord av armerad betong och mäter inte mindre än 85 meter över havet. Den ser, om möjligt, än mer fosterländsk och överdådig ut än dess ukrainske efterföljare.
Jag vill så gärna uppleva även denna, och det finns stor risk för att jag nästa sommar faktiskt CS'ar mig dit - faktum är att jag redan funnit en god kontakt i Volgograd. Kanske finns det anledning att inkorporera detta besök i samband med mitt, sedan länge, planerade hjältestadsmaraton i det ryska tsarriket.
Du. Lägg märke till människans litenhet i underkant på bilden här under.
3 kommentarer:
Oh, så vackert! Ska visa min käre sambo dessa bilder så fort han har sussat middag färdigt...
Han kommer att inte vomera av förtjusning, det är han alldeles för matglad för, men stor lycka kommer att vederfaras honom!
Nu har zombin vaknat.
Han blev rörd av åsynen av dessa bilder. Och ber att få påpeka att monumenten inte är ryska utan sovjetiska och att detta är en enorm skillnad.
Att monumenten kan ses på många sätt - till exempel över att varken du eller jag går omkring i lederhosen.
Dom är resta som minnesmärken över sovjetfolkens krossande av hitlerfascismen i Europa. Det kostade 20 miljoner sovjetmedborgare livet att slippa höra skrivaren av dessa rader att joddla. I det sammanhanget torde statyerna vara måttliga.
Sovjet, givetvis har du rätt.
Vem vill inte ha ett par rejält tilltagna joddlarbrallor?
Vomerade Ni? Det är en ovana jag har när jag blir lite extra exalterad!
Skicka en kommentar